Rovdjursforskare och myndigheter har i sin tvivelaktiga godhet kommit på ett sätt att skydda våra jakthundar mot rovdjursangrepp – med en pingla i halsbandet skräms vargen, tror man.
Personalen på Grimsö påstår att ryska vargar har tagit till harvärjan inför oväsendet i skogen. Styrkta av några ryska försök, lanserar man nu detta i Sverige. På vissa håll, exempelvis i Västernorrland, lär pinglorna delas ut gratis. Detta är förfärligt!
Jakt & Jägare skriver om eländet i nummer 1-2/06. Där poängterades att det vilt man jagar skräms ur såten, varvid jakten givetvis blir saboterad. Förstörd jakt är naturligtvis ett skäl att undvika pinglor på hundarna, men trots allt är det bara en försmak av den tragedi det kan bli om oturen är framme.
I äldre litteratur om husdjurslära (1928 och 1933) läser vi ”Skällor på nötkreatur och får har den fördelen att vi veta var djuren är, men man må icke ringakta risken att de även locka rovdjur såsom björn och varg. Då de höra ljudet förstå de att de komma till dukat bord.”
Lockade varg med pingla
Äldre västerbottnisk jakttradition visar samma sak. Det fanns många sätt att jaga varg. Ett av dem var lockjakt med pingla. Det gick till så att man satte sig på ett flyttblock eller kanske på taket av en lada, så man var skyddad mot angrepp. Sedan använde man pinglan. Efter någon halvtimme kom sedan vargflocken och då sköt man. Fenomenet är utomordentligt väl dokumenterat i mängder av böcker om norrländsk historia.
Alldeles häromdagen talade jag med en renskötare från Malå sameby. Samerna har ju som bekant skällor på vissa renar. Erfarenheterna från renskötseln bekräftar vad som tidigare sagts om tamdjurens skogsbete – kalven till ren med skälla blir så gott som alltid tagen av björn, eller i förekommande fall av varg.
Det är även värt att skriva några ord om spårlöst försvunna hundar. Det finns en jaktform där man av tradition och nytta begagnat sig av pingla, nämligen fågeljakt med stående hund. Innan pejlen blev var hundägares egendom har som bekant pingla använts för att lokalisera hundens sök. Då pinglan tystnade visste man på ett ungefär var ståndet stod.
Försvunna hundar bar ofta pingla
Jag har gått igenom ungefär 30 årgångar av tre olika jakttidningar för att finna notiser om försvunna hundar. Då en hund försvunnit helt kan man bara spekulera om orsaken. Dock är det anmärkningsvärt att cirka 70 procent av spårlöst försvunna hundar burit pingla!
Naturligtvis är det inte bara på stående fågelhundar pinglan använts. Det finns ju otaliga exempel på stövare och kortdrivare som varit dugliga jakthundar, men med alltför glest eller uteblivet skall. Statistiken jag funnit gäller således i princip alla jakthundsraser.
Med anledning av dessa lärdomar kommer jag aldrig någonsin att utrusta någon av mina hundar med pingla. Dessutom hoppas jag att ingen svensk jägare är så ansvarslös att han eller hon utrustar sin hund med pingla. Det vore liktydigt med att fullt medvetet erbjuda sin trogna jaktkamrat som rovdjursföda!
Jag vill avsluta med en retorisk fråga. Förr eller senare kommer allmänheten att fatta att rovdjuren fort lär sig att pingelljudet betyder mat. Kommer kanske då försäkringsbolagen att backa när det gäller vargrivna hundar? Kommer försäkringsbolaget att ge dig ersättning om de får reda på att du tog en onödigt hög risk genom att förse hunden med pingla?
Jonas Andersson, Vallen
