Dags att se över reglerna om hundavel?

Onekligen behövs det normer och riktlinjer inom hundaveln för att vi ska få dugliga jakthundar. Trots detta, visar regelverket på brister som troligtvis stjälper, snarare än hjälper.

Hunden här är ett påhittat exempel. Fadern har jagat kanonbra i nio år praktiskt taget utan några uppehåll på grund av medicinska skäl. Faderns alla kullsyskon är konstaterat HD-fria. Alla har godkända prov på jakt och utställning.
Fadern har inte varit på jaktprov eller utställning. Faderns alla förfäder, och mödrar, i sex generationer bakåt är jakt- och utställningschampions.
Fadern är inte höftledsröntgad och lär inte bli det eftersom den dog i vintras i en ålder av tolv år.
Hundens mor är idag sex eller sju år, och jagar mycket bra.
Moderns historia är exakt den samma som fadern, förutom
att det finns en tik, kullsyskon till hundens mormor, som
inte har gått jaktprov, utställning, samt genomgått höftledsröntgen.
Vi har alltså en hund vars föräldrar inte testats officiellt, men vars alla släktingar, med ett undantag, fått bästa betyg. Den aktuella unghundens kullsyskon är konstaterat HD-fria samt jagar utmärkt.
Dock, enligt nuvarande regelverk, är den här hunden
totalt värdelös till avel, om man vill avla med hundklubbens rekommendation!
Här behövs en debatt. Sunt förnuft har fått ge vika för kynologiska teorier, enligt min mening.
Dessutom kan man fråga sig om det verkligen är värt besvär och kostnad. Inte så kul om man lägger ut 10 000 kronor för en valp som sedan blir vargföda.
Den aktuelle hunden gick för 2 800 kronor och är till stor glädje för såväl ägaren, som för resten av jaktlaget. Det vore mycket intressant att få synpunkter på om hundklubbarnas krav på hundens föräldrars meriter verkligen är relevanta, om man beaktar den övriga stamtavlan.