Så många otrevliga björnmöten som jag hade i våras vill jag inte vara med om igen.
Vi stod några stycken och tittade tillsammans på en björn som låg 20-talet meter från vägkanten i våras. Det var inte längre hemifrån än 200 meter.
Vi trodde den var sjuk för den betedde sig så underligt. En del gick ända upp mot björnen för att filma den. Då plötsligt efter en halvtimme rasslar det till i en tall alldeles vid vägkanten, då får vi se tre små små ungar i toppen av tallen.
Vi drog oss tillbaka för att björnen skulle få en chans att locka ned ungarna från tallen och kanske mest för att honan förflyttade sig med blixtens hastighet till foten av trädet där ungarna satt.
På natten utbröt ett björnslagsmål i skogen bakom oss när honan skulle mota bort hanen, som legat och tryckt bakom våra ryggar för att försöka komma åt björnungarna!
Senare mötte jag en björn (förmodligen björnhonan) stående på bakbenen i ett buskage när jag kom med mina hundar på vår dagliga runda. Vi gjorde helt om och drog oss tillbaka.
Nästa dag tänkte jag att nu är de borta, så vi gick igen. Men det blev ett nytt möte och nu ännu närmare, inte trevligt. Vi gick hem.
Mötte en björn 300 meter hemifrån när vi ändrat våra promenadvanor, så att vi skulle ha fri uppsikt. Det var gott och väl 50 meter, så det var ju totalt ofarligt!
Björn var även på väg mot mitt pass när jag stod vid en vägkant för att jaga rådjur. Då meddelade jag det över radion. Björnen hörde mig och vände.
En morgon på väg till jobbet så kommer en älg med raketfart över vägen, en björn ligger i bakhasorna och de försvann lika snabbt som de dykt upp. På hemväg från arbetet i höstas var hela vägen full av björnar från höger till vänster kant! Det björnhonan med tre ungar. Nu såg de lika stora ut allihop.
Efter alla dessa möten ringde jag till viltspåraren i Edsbyn, Sture Nordlund, och hörde mig för hur man skulle uppträda vid björnmöten. Ringde även Lars Bonde på länsstyrelsen i Gävleborg och talade med honom. Slutsatsen av samtalen blev att vi inte skulle röra oss i områden på våren där vi inte hade fri sikt. Tala om begränsning i livskvalitet.
Vi har bosatt oss här, just för naturen och friheten att röra oss i skog och mark. Plötsligt är den livskvaliten borta för oss! Eller åtminstone starkt begränsad.
Snacka inte om att sätta bjällra på hunden, som Lars föreslog. Eller att kasta metspöt på björnen, som det stod i broschyren han sände till oss.
När man står där mindre än tio meter från björnhonan, och hon har tre ungar med sig och hon vrider på huvudet och tittar på en samt gapar stort och utstöter ett läte som en trasig dammsugare, då vill man bara inte vara med.
Likaså vid fågeljakten att ständigt se hunden markera för björn och inte vilja jaga utan hålla sig intill husse – det är också sänkt livskvalitet.
Ett kraftfullt upprop mot björnen får inte glömmas bort, bara för att en del machojägare anser att björnjakt är jaktens formel 1. Men det är väl det det hänger på. De flesta jägare bryr sig inte om att vi glesbygdsbor inte kan röra oss fritt, bara de får jaga björn och att inte deras harhundar blir uppätna.
