Efter fackeltåget den 12 november finns vissa saker som snurrar i mitt huvud. Hur lat är egentligen svensken? Är verkligen tv-soffan så inbjudande mjuk, och diverse talangjakter på tv verkligen så intressanta?
Eller är folk bara så rädda för att säga vad de tycker om vargen? Många människor verkar skrämda till tystnad. Rädda för att bli stämplade som varghatare på jobbet eller kanske av släkten.
Här är landet där försvaret monteras ner, lagliga vapen ska göras olagliga. Protesterna är högljudda efter presidentvalet i USA, folk fördömer IS hit och rasister dit.
Men ändå, en fråga som påverkar vardagen för fler och fler människor, verkar få våga ta i.
Jag har varit ganska insatt i cirkus varg nu i några år. Jag har sett hur folk blir förtalade, hotade och får egendom förstörd för att de öppet talar om att de vill ha mindre varg.
Klimatet i insändarkolumnerna är hett och stundtals riktigt fult. Folk som blivit av med fyrbenta familjemedlemmar till vargen hotas och trakasseras.
Jag hörde flera olika åsikter i lördags. Vissa vill bara minska stammen, andra vill ha noll vargar.
Och jag respekterar båda de åsikterna! För någonstans måste en massa människor hitta en gemensam nämnare. En en möjlighet till skyddsjakt och licensjakt på varg, utan att olika organisationer ska kunna överklaga det är ett bra första steg.
Rovdjursfrågan upptar mycket av min tid. Inte bara för att jag själv har jakthundar vars framtid jag oroar mig över. Utan för att jag känner stor empati med de som blivit av med sina husdjur och annan tamboskap.
Men Sverige är uppenbart inte redo att stå upp och försvara sig mot någonting alls.
Det är mer skrämmande än alla de hot vargkramare kan komma med!
SOFIE ROCKMYR
