Alla jägare vet att arters bestånd kan variera stort mellan åren. Detta gäller särskilt flyttande vilt. Samtidigt har vi kanske bara sett början på de klimatförändringar som kan komma. Arter som grågås, gräsand och ringduva är många länders villebråd och visar alla redan förändringar i flyttningsvanor. Hur kan då jägarna möta alla dessa förändringar?
Vi tror det kan vara dags att fundera mer på adaptiv förvaltning – alltså att finna former för en fortlöpande anpassning av avskjutningen av flyttande småvilt.
Klimatförändringar påverkar flyttfåglarna
Ringduva, gäss och änder hör till våra populäraste jaktbyten och är arter som i de flesta fall gör långa årliga flyttningar. Så har det alltid varit, men de klimatförändringar vi nu ser kan komma att kraftigt förändra villkoren.
I en nära framtid av möjligtvis snabba beståndsförändringar kan det bli ytterst viktigt att kvickt och smidigt kunna justera både avskjutningsnivåer och jakttider. Anpassning är också just vad adaptiv förvaltning handlar om.
Anpassad avskjutning är bara en del av begreppet adaptiv förvaltning.
Veta mer om fågelbestånden
Grundidén är att hela tiden veta så mycket om stammarnas storlek, häckningsframgång och beskattning att man effektivt kan uppnå de mål man har för förvaltningen. Det kan handla om att maximera avskjutningen, men också om att bygga upp stammar till en högre nivå eller att nå naturvårdsmål för minskande arter.
Adaptiv förvaltning uppstod som begrepp i Nordamerika, där andjakten är lite av en folkrörelse och där man har stora naturliga variationer i beståndens storlek.
När en stor del av ”ändernas barnkammare” på prärierna så småningom torrlades för jordbruk, nådde stammarna av många arter mycket låga nivåer. Detta oroade inte minst jägarna, som tidigt insåg att de hade mycket att vinna på ambitiös och årlig beståndsövervakning.
Stora inventeringar i Nordamerika
Sedan dess inventeras tusentals kilometer häckningsterräng i Kanada och USA från flyg, båt och till fots.
Resultaten sammanställs av viltförvaltningsmyndigheterna i de bägge länderna och ger jägarna direkt återkoppling. Under goda häckningsår leder det till ökad avskjutning, medan den minskas under dåliga.
Man kan också öka eller minska jakttidens längd. På så sätt kan avskjutningen maximeras på lång sikt, samtidigt som man får möjlighet att lösa konflikter mellan olika jägargrupper som jagar på samma villebråd fast under olika årstider.
Man kan också uppnå viktiga naturvårdsmål, vilket skapar samsyn mellan jägare, ornitologer och andra intressegrupper.
”Jägarna kan vara med och påverka”
Genom att vara med från starten hade jägarna i Nordamerika goda möjligheter att påverka alla delar av systemet för den adaptiva förvaltningen: ekologi såväl som ekonomi och lagstiftning.
I dag skulle varken jägarna, ornitologerna eller naturförvaltningsmyndigheterna vilja vara utan detta samarbete.
Vad krävs? Vid sidan om pålitlig avskjutningsstatistik är det viktigaste underlaget för anpassad avskjutning att man med jämna mellanrum följer upp hur de jagade arternas stammar förändras till antal och ålderssammansättning.
Detta arbete görs i andfåglarnas häckningsområden – det är där man lämpligast mäter hur stor den häckande stammen är och hur den årliga föryngringen har gått.
Räkna häckande par och ungar
Även om man inte skaffar sig kunskap om de absoluta antalen kommer man mycket långt med årliga indexvärden, något som egentligen bara handlar om att räkna antalet häckande par och deras ungar i tillräckligt många sjöar någorlunda spridda över landet.
Sådana inventeringar är väl lämpade för både jägare och ornitologer samt kräver mycket liten insats i tid om många deltar. Sedan länge har Finland ett sådant system. Det är blygsammare än det Nordamerikanska, men ändå effektivt och uppskattat, inte minst av jägarna.
Om vi i Sverige skulle vilja starta ett liknande program kan vi använda Finland både som mall och samarbetspartner; ett alldeles naturligt steg eftersom många av de änder som skjuts hos oss har sitt ursprung i öster.
Något för svenska jägare?
Är då svenska jägare beredda eller rent av sugna på att ägna ett par sommardagar åt att inventera änder? Vi inväntar inget svar utan vänder istället på frågan: det är osannolikt att få ett bra övervakningsprogram utan jägarnas medverkan! Tar jägarkåren en aktiv del i övervakningen av en viktig bytesgrupp skapas större delaktighet och förståelse för fördelarna med adaptiv förvaltning. Dessutom får man inflytande. Varför inte upprätta årliga andfågelinventeringar i direkt samarbete med ornitologerna?
Ett sådant långsiktigt övervakningsprojekt skulle skapa ett naturligt samarbete mellan två grupper som har det mesta gemensamt, även om man ibland ser artiklar och insändare som tyvärr kan få en att tro motsatsen.
För mycket byråkrati och reglering?
Nu undrar säkert den sunde skeptikern om allt detta verkligen är nödvändigt. Är det inte redan nog med byråkrati och reglering inom jakten?
Vi tror att frågan kan vara fel ställd. Olikt en del stationärt småvilt talar sentida forskning för att jakten verkligen har stor inverkan på beståndsstorleken av många flyttande fåglar. En färsk analys vi gjort av ringmärkningsdata visar att mer än 93 procent av vilda svenska gräsänder dör av jakt, medan ”naturlig” mortalitet har försumbar inverkan på beståndets utveckling.
Arter som kricka och ringduva jagas under en stor del av året i upp till 20 olika länder.
Regleras ändå på internationell nivå
Förr eller senare kommer jakten av flyttande småvilt att regleras på internationell nivå, och då tror vi att svenska jägare har allt att vinna på att ligga steget före.
En samordning av beståndsövervakning och avskjutning skapar oundvikligen ett visst merarbete. Men erfarenheterna från Finland, Kanada och USA visar att det lokala engagemanget skapar förståelse för rekommendationer för årlig justering av avskjutningen. Ju mer man engagerar sig, desto större kraft har man att påverka besluten i sin riktning. Och då spelar det ingen roll om man är jägare eller ornitolog, för det är samma djur man värnar om!
Johan Elmberg, Lisa Dessborn och Gunnar Gunnarsson, högskolan Kristianstad.
Petri Nummi, Helsingfors universitet.
Hannu Pöysä, Finska vilt- och fiskeriforskningsinstitutet.
Kjell Sjöberg, Sveriges lantbruksuniversitet, Umeå.
