Naturvårdsverkets informationslinje i rovdjursfrågan liknar mycket diktaturstaters propaganda. Kritik och invändningar motverkas med alla medel på ett effektivt sätt. Endast organisationer som verkar för rovdjurens återtåg in i det svenska landskapet får vara med och dela på miljonerna som delas ut.
Organisationer som försöker komma med brasklappar och pekar på att informationen i propagandan inte alltid är korrekt, utan till och med direkt felaktig, göre sig inte besvär. Genom en massiv propagandainsats ska glesbygdens folk acceptera en kraftigt sänkt levnadsstandard vad gäller livskvalitet.
Låt oss granska den ”information” som ges.
”Vargen fanns förr i Sverige och är alltså en del av vår historiska fauna.”
Vi hade också i historisk tid visenter, svartråttor och vägglöss. Vi hade smittkoppor, böldpest, polio och andra sjukdomar. De hörde alla till vår kultur och borde då återinföras.
”Vargen är ekologiskt oumbärlig på grund av sin plats i toppen av näringskedjan.”
Det behövs en topp på näringskedjan. Det finns inget unikt med vargen framför björn, järv och lo. Den enda unika topp som kan ersätta alla andra är människan.
”Vargen är av betydelse för den biologiska mångfalden.”
Vargen har inget företräde framför de andra stora rovdjuren i detta avseende. Vår biologiska mångfald är skapad i människans kulturlandskap under generationer. Den främsta motorn för denna mångfald är den småskaliga djurhållningen och utmarksbetet.
På grund av sin påverkan kommer vargen att orsaka en minskning av denna mångfald, när djurhållning övergår till stordrift och skogsbetet blir omöjligt. Med skogsbetets upphörande försvinner också våra gamla boskapsraser med ett unikt genetiskt material.
”Vargen dödar bara gamla och svaga djur och bidrar därigenom till en bättre viltstam.”
Vår viltstam innehåller praktiskt taget inga gamla djur. De ”svaga” djur som tas är i första hand kalvar och ungdjur. Kvar blir en åldrande stam som efter hand riskerar att dö ut. Rapporter om wapitin i Yellowstone-området visar på detta.
”Vargen dödar bara vad den behöver för att äta.”
Märkligt nog en mycket seglivad uppfattning som forskarna inte verkar ha gjort något för att bemöta. Man behöver bara läsa referaten från angreppen i fårhagar för att inse att det är helt fel. Alla rovdjur dödar så mycket de kan när tillfälle ges.
”Vår varg är ett utrotningshotat djur.”
Vår vargstam är en liten isolerad spillra av den stora ryska vargstammen på minst 50 000 djur. Näst räven och människan är vargen det vanligaste bland de större däggdjuren. Ett djur är inte utrotningshotat i kanten av sitt utbredningsområde.
”Vår varg håller på att förtvina på grund av genetiska problem (inavel).”
Vargen är på grund av sina stora kullar mycket tolerant mot inavelsdefekter. Ett tecken på detta är också att när ett djur i ett alfapar dör intas platsen ofta av avkomman. Olof Liberg för en intensiv kampanj där han hävdar vargstammens snara död om inte nytt blod tillföres. Enligt senaste rön dröjer det dock troligen 100 år innan man ens vet om det är ett problem.
”Minskande kullar är ett bevis på inavels negativa effekter.”
En jämförelse med kullar i Finland och i ryska Karelen visar att kullarna i Sverige-Norge är normalstora. Att kullarna tidigare var större är helt naturligt eftersom då tillgången på bytesdjur var mycket stor och inga problem fanns att bilda nya revir. När jag berättade för Olof Liberg om kullstorleken i ryska Karelen var hans reaktion inte den man förväntar sig av en forskare. Han sa inte ”Vad intressant, kan du skicka mig materialet” utan ”Jag vet ingenting om läget i Ryssland”.
”Påspädning av nytt genetiskt material kan inte erhållas på naturlig väg.”
Under åren 1977-83 anlände från en liten stam vid finsk-ryska gränsen ett tiotal vargar till trakterna av Hedmark-Värmland utan att lämna några spår efter sig på vägen i form av slagna djur. En vargtik från Sverige-Norge har sedermera skjutits i Norra Finland. Olof Liberg har vetenskaplig bevisat att så har skett utan någon mänsklig hjälp. Med den nuvarande mycket större finska stammen vandrar naturligt några djur per år ned till vårt kärnområde.
”Vår vargstam håller på att utrotas av ett utbrett tjuvskytte.”
Enligt fältförsök viker vargen normalt från människan på 100 meters avstånd. Att komma närmare än 50 meter är nästan omöjligt. Alla erfarenheter över hela världen visar att vargen är ett oerhört svårjagat villebråd även med uppbådande av stora resurser. Att enstaka personer i smyg skulle kunna skjuta 25-30 vargar per år utan att någon skulle ertappas måste betraktas som ytterst osannolikt. Olof Libergs kampanj har en kraftig skuld till att ”informationen” från Naturvårdsverket och länsstyrelser inte betraktas som trovärdig.
”Fårskötsel är inget problem eftersom det finns rovdjurssäkra stängsel som delas ut gratis.”
Det är inte alla som är berättigade till den här typen av elstängsel, speciellt bland dem som har en mindre besättning för att hålla närmiljön öppen och lite tillskott till hushållningen. Sprider sig vargen söderut, vilket är en nödvändighet för att avlasta nuvarande koncentration, kommer kostnaderna att explodera om alla ska ha skydd. Dessutom täcker bidrag inte uppsättning eller underhåll av rovdjurssäkra stängsel, vilket är väl så resurskrävande.
Några rovdjurssäkra stängsel för skydd av boskap finns inte, de är endast avvisande. Lodjuret hoppar utan problem över dagens stängsel.
Vallhundar är bara användbara i en del fall och på grund av sitt starka revirhävdande inte helt problemfria. Lamadjur verkar vara ett intressant alternativ.
Nya EU-direktiv om spänningsbegränsning i stängslen kan ytterliga ta ner verkningsgraden.
”Det är jakthunden som söker upp vargen som bara försvarar sitt revir.”
Mycket krut har lagts ned för att hävda att detta är det normala, främst genom Jens Karlssons arbete. Rapporter från Finland visar att tvivlarna i Sverige har ganska så rätt. Undersökningar där visar att vargen främst tar hundar nära bebyggelse. Hundar jagas aktivt och beteendet nedärvs inom vargflocken. Bakspårning efter attacker på stövare och spetshundar visar att vargen påbörjat sin attack på ett avstånd av två-tre kilometer.
”Ingen har skadads av varg i Sverige sedan Gysinge-vargen 1821. Alltså är vargen ofarlig för människor.”
Gysingevargens härjningar var signalen till att utrotningskriget började på allvar i Sverige. Efter att Gustv III släppte jakten fri var nu allmogen beväpnad och var inte längre hänvisad till varggropar och vargnät. Vargen förföljdes varhelst den visade sig. En förföljd, krympande vargstam fick aldrig mera tillfälla att utforska människan som byte. Observera att den fria jakten tillsammans med rovdjuren hade minskat viltet så att vargen var beroende av tamboskap. Mycket boskap föll också offer men så gjorde vargen på samma gång.
Gången i Finland var liknande. Där kulminerade vargplågan i och med Åbovargarna. Det var signalen i Finland till ett utrotningskrig som så småningom blev mycket framgångsrikt.
I själva verket är sanningen att det finns inget annat stort rovdjur som har orsakat så många dödsoffer som vargen.
John Linnell med flera har dokumenterat tusentals offer i ”Frygten for ulv NINA OM722.” Men hans slutsatser avspeglar inte det som är beskrivet utan han nedvärderar klart faran med varg i bebyggda trakter.
I artsfakta för varg på rovdjursutredningens webbsida försöker man bortförklara de utbredda angreppen på barn i Indien med extrema socio/ekonomiska situationer med hög fattigdom och extrem exponering av till exempel barn parallellt med brist på naturliga bytesdjur, som tvingar vargen att leva huvudsakligen på boskap och mänskligt avfall.
Rapporten ”Hazaribagh: Child Lifting in India, AMBIO 1999” vederlägger helt dessa antaganden. Rajpurohit skriver: ”Små barn är aldrig skickade ensamma ut från byn. Alla registrerade anfall på små barn visar att de utförts endera i utkanten av byn eller inom själva byn. Anfallna barn hade tillfälligt lämnats obevakade eftersom fadern var på åkrarna eller med boskapen och modern samlade ved, hämtade vatten eller sysslade med andra hushållsgöromål. Det är otänkbart att föräldrar till små barn med avsikt skulle lämna barn i skogen för att bli tagna av vargar. ”
Det sista motsäger en annan populär förklaring i vissa kretsar.
Dessutom förtigs de sjukdomar som är förknippade med varg.
Med ett fast bestånd av varg och klövvilt uppträder efter hand ett antal sjukdomar, zoonoser. Många sjukdomar är beroende av en livscykel bytesdjur-rovdjur. Människan kan smittas av flera av dessa zoonoser. Utöver rabies är troligen dvärgbandmaskarna de allvarligaste. Sjukdomsförloppet är mycket långvarigt och symptomen diffusa eftersom de beror på vilket organ som drabbats. Ofta är sjukdomarna dödliga. De av forskarna önskade ”korridorerna” för djurens kommunikation mellan populationer garanterar att sjukdomar sprids. På grund av sin stora rörlighet kan en varg snabbt smitta ett stort område. Inom detta område bör varken bär eller svamp plockas, liksom är fallet i Mellaneuropa idag.
