Ingen studerar följderna av vargetablering

Det hela påminner mig om hur godsherrarna i de gamla ryska romanerna i första hand tänkte på att köpa och sälja sina livegna men inte hade det minsta intresse för dem som människor.

Ingen i vårt så kallade civiliserade samhälle har det minsta intresse för barnen och mödrarna när vargen finns i närheten. Barn som när de skall gå till sängs oroligt frågar sig om vargen kan komma in i huset. Barn som sörjer familjens hund som vargen rev ihjäl och som saknar den och gråter, barn betraktar ju en hund som en familjemedlem, som ett syskon. Barn som inte tillåts leka utomhus som andra barn eller tillåts gå ensamma till och från skolan. Hur kommer de här barnens framtid och utformas och finns det någon krisgrupp för dem? Den enda som motvilligt kommer på besök är väl viltspåraren som skall fylla i en blankett.

Tänker också på en berättelse i Dostojevskijs roman Karamasov när den lille pojken råkade kasta en sten på godsägarens hund. Som straff fångar godsägaren in pojken och låter honom springa som ett byte och låter jakthundarna riva ihjäl pojken.

Det är märkligt och säger mycket om ett samhälle när det högsta beslutande organet i vårt land, riksdagen kan ta ett beslut om en rovdjurspolitik utan att utreda och debattera konsekvenserna, klargöra vad som blir följderna av ett beslut. Och för att använda Voxnabornas egna ord: ”men vem har frågat oss?”.

Hela den här frågan har blivit en lyxfråga och en tummelplats för några enskilda verklighetsfrånvända fanatiker, som till varje pris har beslutat sig för att de skall ha varg i vårt land. De har lyckats med sin lobbyverksamhet och har erövrat mediernas öron och många naturromantiker som bor i de delar av landet faller menlöst in i kören även om det blir förbjudet att döda mygg.