Men är verkligen detta ett så bra mått för att avgöra om en population är i farozonen?
Betrakta älgstammen. Av hävd var jakt dödsorsaken för älg till 90-95 procent. Genomsnittsåldern på fällda älgar låg på under tre år. Och då är ändå älgens produktiva liv cirka 50 procent längre än vargens.
I Nordamerika står jakten för fem procent av dödligen för älg. Någon älgexplosion finns ej. Däremot sätter man in jakt på varg för att inte älgstammen ska sjunka ytterligare.
Vargstammen fortsätter växa
Vi vet också att vargstammen växer med 5-10 procent årligen. Vad som är viktigt är alltså inte hur många vargar som skjuts utan vilka.
Om en från alfa-paret dör ersätts den ganska fort av en ny individ. Det behöver inte ens bli ett avbräck i antalet kullar som föds i det reviret. Om någon annan individ dödas påverkar det närmast spridningstakten till nya revir.
Utländska erfarenheter visar att det mest effektiva medlet att begränsa en vargpopulation är att leta upp lyorna och döda valparna.
Omöjligt hålla vargarna i schack
Så länge det finns gott om bytesdjur är det näst intill omöjligt att hålla en vargpopulation i schack genom normal jakt. I Ryssland och Nordamerika används alla medel för att begränsa stammarna, ofta med klent resultat.
Enskild jakt av några individer utgör inget hot mot hans favoritdjur. Årets tillskott blir troligtvis i storleksordningen 100 nya individer. Så jag tror Olof Liberg kan sova lugnt.
Vill man minska det illegala dödandet av varg måste man se till att skadeverkningarna från den minskar. Ökade polisresurser ger snarast motsatt effekt.
