Sverige har under många årtionden vunnit ryktbarhet för sina fina stammar av klövvilt. Sveriges skogar har sjudit av liv. Att se vilda djur har blivit ett naturligt inslag i människors vardag på landsbygden. Att ha livskraftiga stammar av älg och rådjur, med utrymme för ett jaktligt uttag av det årliga överskottet, har varit en naturlig del i livet för många människor.
Genom lokalt styrd, kontrollerad och planlagd jakt har djurpopulationerna hållits på den nivå som olika intressen gemensamt bestämt. Det har av de flesta ansetts som en bra metod att bevara livskraftiga stammar av rådjur och älg. Det är något som jaktlagen föreskriver att markägare och jägare har ett gemensamt ansvar för.
Vid en undersökning genomförd inom jakt- och viltvårdsberedningen 1979-81 tyckte bara en enda procent av de tillfrågade att det var oviktigt om det fanns vilt i närmiljön. Uppenbart hade älgen och andra viltarter ett värde utöver det rent jaktliga. (Märk att vid denna tid fanns inte rovdjur i någon omfattning med som en viltart i folks medvetanden.)
Klövvilt – en sällsynthet
Vi är nu på väg in i ett förhållande liknande det som rådde under 1930-40-talen, då det blev ett samtalsämne i hela byar om någon händelsevis råkat få se en älg eller ett rådjur.
Inom stora delar av det mellansvenska skogsbältet finns snart inga jaktbara och därmed inte heller livskraftiga klövviltstammar kvar. Situationen har på ett fåtal år förändrats så radikalt att det är läge att börja tala om en begynnande kris för älg- och rådjursstammarna.
Rovdjurspolitiken och skogsägarnas upprepade krav på en mindre älgstam har inneburit att det årligen har förbrukats såväl ränta som kapital. Och alla normalt bevandrade i matematikens lagar inser nog vilket slut en sådan hantering ofrånkomligt får, om den inte förändras.
Vad har förresten skogsägarna gjort de sista årtiondena vad gäller förebyggande åtgärder mot älgens skadeverkningar, förutom att ställa krav på jägarna att skjuta flera älgar?
Älgen är ju en ”ståndortsfaktor” bland andra, alltså en del av den förutsättning som finns där skogsbruk bedrivs. Att ständigt hävda att älgstammen ska minskas på grund av för stora skador, kan väl inte anses som att ta sitt ansvar för bevarande av en livskraftig älgstam?
Att med dagens växande rovdjursstammar, och kunskapen om vilket uttag dessa står för, ändå fortsätta att öka trycket på jägarna att skjuta flera djur måste anses vara långt ifrån att ta sitt ansvar för älgvården. Det är långt ifrån de hänsynsregler som finns i skogsbruks- och jordbrukslagstiftningen.
Lögn och förbannad dikt
Rovdjursvärnarnas prat om att vi har viltstammar stora nog för än större rovdjursstammar och skogsbolagens envetna propaganda om stora skogsskador av älg och för stor älgstam måste klassificeras som ”lögn och förbannad dikt”.
Vi hade stora skogsskador och vi hade stora viltstammar. Men verkligheten idag ser på intet sätt ut som propagandan gör gällande. Skogsskador finns men har till stor del orsakats av djur som redan passerat såväl frysbox som stekpanna eller fått bidra till ett bevarande av den ”biologiska mångfalden” vid ett möte med vargen. Vargen och skogsägarna/jägarna sågar älgstammen från varsitt håll.
För tydlighetens skull ska påpekas att markägarnas krav och jägarnas ”ambition” att tillfredsställa dem, har lett till en degenerering av älgstammen även i områden utan någon större påverkan från rovdjur.
Att hysa så stora stammar av varg, lodjur och till viss del även björn på 30 procent av landets yta, med en bibehållen möjlighet till ett jaktligt uttag inom detta område, är en utopi. Det är uppenbart redan idag, innan vi uppnått de antal rovdjur som riksdagsbeslutet från 2001 fastlagt. Ska vi ha rovdjur i denna omfattning måste markägarintressena och jägareintressena börja tänka i helt andra banor.
Slut på jaktbart vilt
De mål för skadenivåer som skogsägarna satt upp, sammantaget med de rovdjursstammar som riksdagen fastställt, kommer att omöjliggöra alla möjligheter att bedriva jakt. Det kommer helt enkelt inte att produceras djur i en omfattning som ger utrymme för något jaktligt uttag! När ska någon börja räkna på vad detta nya scenario kommer att innebära i sociala och ekonomiska termer och göra en rimlighetsanalys?
Jägarintressena har med nuvarande förutsättningar inte längre någon möjlighet att på ett bra sätt hantera den svenska jakten. Varken de stora skogsbolagens målsättningar att minska älgstammen eller de nationella rovdjursmålen är faktorer som jägarkåren har någon möjlighet att styra. Ändå föreskriver gällande lagstiftning att jägarna har en stor del i ansvaret för bevarandet av livskraftiga viltstammar. Det paradoxala är på väg att inträffa att jägarna blir ett av instrumenten för att utplåna den svenska jakten!
