Ett stängsel från Ishavet till Finska viken hindrade någon större invandring från Ryssland i norr. För att vandra till Projekt vargs utpekade område måste vargen endera ta isvägen över Bottenviken eller upp genom de finska och sedan ner genom de svenska renbeteslanden.
Trots att troligen ett tiotal vargar dök upp i de svensk-norska gränstrakterna åren efter Projekt varg hade dessa inte lämnat några spår av slaget vilt på vägen.
Om de hade kommit över isen på vintern stötte de först på de stora trafikstråken, järnvägen och E4. Ett antal djur förolyckas i trafiken och rovdjur samlas gärna vid dessa kadaver. Inga spår av detta upptäcktes.
Vargforskaren Olof Liberg upprepade våren 2006 att det var omöjligt för en varg att ta sig från Finland ner genom renbeteslanden till den svensk-norska vargstammen. Om ett tiotal vargar tog sig igenom 1977-82 borde minst ett trettiotal ha gjort resan därefter.
Men den här frågan är idag av relativt begränsad betydelse.
Lögnen om vargens ofarlighet
Tjänstemän och offentligt anställda forskare har i konspiration gjort sig skyldiga till en lögn av en helt annan dignitet. Det handlar om lögnen om vargens ofarlighet för människan.
Redan Projekt varg förutspådde att det skulle bli problem med kreaturshållning och att befolkningen inte skulle ta emot återvändaren med öppna armar.
1984 översatte Elis Pålsson, efter önskan av Ivar Mysterud vid Oslo universitet, utdrag ur ”Vargens beteende”, utgiven i Moskva 1980 av Sovjetunionens vetenskapsakademi under redaktion av Professor D. Bibikov.
Elis Pålsson attackerades grovt av Stefan Jonsson, projektledaren för Projekt varg.
På Naturvårdsverket kom Anders Bjärvall att jobba mycket med vargfrågan.
Under den hätska debatten mot ”Vargens beteende” skrev Anders Bjärvall bland annat:
”Det är icke i något fall styrkt att vargarna i centrala Sovjet verkligen har anfallit människor. Jag är inte alls övertygad om hållbarheten i övrigt i rapporterna. De verkar ha tillkommit för att inför sovjetisk publik rättfärdiga den stora vargavskjutningen i Sovjet.”
Kampanjen mot ”Vargens beteende” gjorde att Elis Pålsson genom professor Bibikov fick det ryska verket ”Vargen”.
Valda delar översattes och publicerades 1987 i Norge av direktoratet för vilt och Ferskvannfisk. Skriften om ”Vargars näringssök” möttes av en veritabel storm av angrepp på Pavlov från Verdens Naturfond, Norges Naturvernforbund, Våre Rovdyr och Dyrenes Beskyttelse.
Kritiken gjorde att det norska miljödepartementet stoppade utskicket av skriften och att restupplagan försvann.
Rovdjursutredningen SOU 99:146 förtiger skriften – liksom den väldiga ryska vargforskningen i övrigt.
Riskerna undanhölls riksdagen
När Anders Bjärvall inför riksdagsbeslutet om Sammanhållen rovdjurspolitik redogjorde för vargens eventuella farlighet för människor förringade han helt erfarenheterna från Finland (Åbo-vargarna), Ryssland och Indien (AMBIO Mars 1999). I själva verket förvanskade han dem till oigenkännlighet.
Vad var orsaken till att sanningen undanhölls våra beslutsfattare? Det är hos oss naturligt att lita på tjänstemäns oväld.
John Linnell på NINA (Norska institutet för naturforskning) är huvudförfattaren av ”Fruktan för Vargen, OM722. Han erkänner konspirationen i en skriftväxling med Magnus Hagelstam i Finland den 2 januari 2007:
”I slutet på 1900-talet var det nödvändigt att spela på folks känslor, fånga uppmärksamheten och sätta tryck på regeringar. Vi lyckades fullt ut. Men nu är vi på 2000-talet och fokus har ändrats. Nu gäller det få människor att acceptera att vargen är en naturlig del av landskapet. Vi kan inte längre förneka varg-människokonflikterna lika lite som man bör förneka Förintelsen eller Srebrenica. Vargar dödar människor. Det finns inget tvivel längre att genom historien många har dödats av vargar, både friska och rabiessmittade.”
Det är exempellöst att tjänstemän och offentligt anställda forskare konspirerar för att vilseleda regeringen och riksdagen att stifta lagar som leder till fara för allmän säkerhet och hälsa.
John Linnell fortsätter sedan att argumentera för att detta är ett acceptabelt pris för att ha vargen i grannskapet. Han uttrycker en önskan att få tillbaka vildheten i naturen genom vargen.
Barn i vargrevir
Jag utgår här från att varken John Linnell eller de övriga forskarna någonsin behöver ha sina barn väntande på skolbussen i mörkret i ett vargrevir. Det är väldigt lätt att acceptera riskerna för andra än de egna närmaste.
Vi på glesbygden vill inte ha denna vildhet. Vi vill ha den trygghet vi skapat genom generationers kamp mot stora rovdjur. Vi vill ha tillbaka denna trygghet som nu har tagits ifrån oss.
Varg och människor har aldrig haft en fredlig samexistens någonsin någonstans där människor bott permanent. Och kommer inte att ha det i framtiden.
Vi har kommit så långt i vargarnas habituering att faran blir större för varje dag.
Flera områden börjar också lida brist på bytesdjur. Vi kan inte eliminera alla risker för barn men i vargskyddet har en uppenbar fara skapats genom att forskare missbrukar sin auktoritet som vetenskapsmän och sätter de egna intressena före allmänhetens.
Skamfläck för forskningen
Dessa forskare utgör en av de största skamfläckarna i forskningens historia under förra seklet. Jag kan inte hitta ett fall under 1900-talet där forskarna försökt styra lagstiftningen i strid mot det allmännas intresse. Den tvivelaktiga forskning som bedrevs under de stora diktaturstaterna var på maktens direktiv.
Det är nu upp till politikerna att ta sitt ansvar för att skyndsamt skydda främst våra minsta medborgare, så att risken för ett vargangrepp återigen blir noll.
En riksdagsutfrågning bör göras snarast där inblandade forskare och tjänstemän kan förklara varför sanningen om vargens verkliga natur undanhölls riksdagen och den svenska allmänheten.
Projekt varg
Skriften Projekt varg gavs ut av SNF, Svenska Naturskyddsföreningen, 1976.
Skriften går igenom hur varg kan återetableras i Sverige.
Bland annat behandlas hur vargar som fötts upp i fångenskap borde hållas i hägn i närheten av de platser där de skulle släppas ut. Bland annat för att vargarna skulle ”bli ortstrogna” och lära sig jaga levande byten.
Här står bland annat:
”Ett utsläpp kan som tidigare påpekats ske endast med vargar som fötts utan kontakt med människor. Storleken för ett utsläppshägn bör vara minst 500 hektar.”
Författare är Håkan Hallander och Mart Marend. Den sistnämnde står som projektledare för Projekt varg i SNF.
