”Projekt varg” är det i särklassigt mest miljöpåverkande projektet i Sverige sedan Miljöbalken antogs. Öresundsbron och Botniabanan bleknar i sammanhanget, konstaterar debattören Åke Edlund.
”Projekt varg” är det i särklassigt mest miljöpåverkande projektet i Sverige sedan Miljöbalken antogs. Öresundsbron och Botniabanan bleknar i sammanhanget, konstaterar debattören Åke Edlund.

Miljöminister Carlgrens dilemma

Jag har alltsedan mina första inhopp i rovdjursdebatten efterlyst ordentliga utredningar, som visar vilka konsekvenser olika storlekar på rovdjursstammarna skulle kunna få. Ännu har inga sådana utredningar gjorts, vilket har lett till den minst sagt besvärliga situation, som miljöministern nu står inför, när han skall försöka lösa problemet med inaveln i den svenska vargstammen och samtidigt få en ökad acceptans för den svenska rovdjurspolitiken.

När man skall bestämma hur många vargar vi kan ha i Sverige, måste man samtidigt bestämma hur många björnar, lodjur och järv det skall finnas. Av den enkla anledningen att antalet bytesdjur skall räcka till åt alla. Vidare måste man bestämma var i Sverige det skall få finnas olika rovdjur samt hur man skall bära sig åt för att få dem att stanna inom dessa områden.
Vidare måste man för olika alternativa storlekar på rovdjurstammarna ställa följande frågor:

• Klarar man problemen med inavel?
• Kommer det att vara möjligt att bedriva renskötsel
• Kommer det att vara möjligt att ha boskapsdjur ute på bete?
• Kommer det att vara möjligt att bedriva fäbodbruk?
• Kommer man att kunna plocka bär och svamp i den svenska naturen (på grund av risken för dvärgbandmask i vargstammen)?
• Hur skall man kunna förhindra att dvärgbandmask och rabies förs med vargar österifrån in till Sverige?
• Blir det över några älgar och rådjur för jakt?
• Kommer det vara möjligt att jaga med löshund?

Svaren på dessa frågor får olika konsekvenser. Miljökonsekvenser är ett exempel. Om rovdjurstammarna blir för stora kommer nedlagda fäbodbruk, nedlagda små jordbruk och minskad motivation för människor, som är intresserade av jakt, fiske och ett naturnära boende, att medföra en snabb avfolkning av glesbygdskommunerna.

Öppna landskap växer igen
De öppna landskapen kommer bokstavligen att växa igen. De växter, som fanns i dessa ekosystem kommer att försvinna. Artrikedomen kommer att bli allt futtigare och landskapet förfulas. Vidare kommer, om vi får för mycket rovdjur, tätheten av älgar, rådjur mm att snabbt minska. Sverige riskerar att bli viltfattigt med för många rovdjur!
Om frilevande vargar från Ryssland eller Finland tillåts vandra in eller importeras utan att det kontrolleras om de har dvärgbandmask eller rabies, är det risk att dessa sjukdomar sprids till Sverige.
I fallet dvärgbandmask är det i stort sett bara en tidsfråga om när den kommer till Sverige, om inga förebyggande åtgärder vidtas. Dvärgbandmasken är mycket farlig för människan. Den har nu kommit till sydöstra Finland.

Sprider dvärgbandmask
Vargar sprider dvärgbandmaskens ägg med sin avföring i terrängen. Eftersom de små äggen även lägger sig på bär och svamp, kan man inte äta dem från nedsmittade områden utan att först upphetta dem till ca 80 grader. Äggen tål kyla mycket bra, så stränga vintrar tar inte död på äggen. Blir inte bandmasken upptäckt i tid, tar den sig in i kroppen till lever, lungor eller hjärna och bygger där cystor. Dessa måste avlägsnas med kirurgi. Dödligheten är cirka åtta procent för de människor, som hunnit få cystor. Dock tar det oftast lång tid innan cystorna blir livsfarliga.
Ekosystemen kommer att förändras radikalt med varg i Sverige.
Det blir även demografiska konsekvenser. Överstora rovdjursstammar kommer helt säkert att skynda på avfolkningen av landsbygden. Incitamentet att bo på landsbygden försvinner ju. Med detta följer ytterligare indragningar av skolor, affärer, bensinmackar, underhåll och plogning av vägar. Allt fler byar kommer att ödeläggas. 
Vargfria kommuner
Kommuner, som Härjedalens kommun och Nordanstigs kommun, har insett detta och beslutat att verka för att få sin kommun vargfri. Dock har dessa kommuner fått en knäpp på näsan från lärda i Stockholm, för att de kämpar för sin överlevnad! Det blir även ekonomiska konsekvenser. De människor, som tvingas flytta från landsbygden på grund av rovdjurspolitiken, får även se sina hus, som de lagt sina besparingar på, sjunka till i princip noll i värde.
Jakträtten, som åtföljer skogsfastigheterna sjunker också till i princip noll, om man inte längre kan jaga på fastigheten. Sammantaget är jakträtterna i Sverige värda i storleksordningen 20 miljarder kronor i dag.
Med varg i renskötselområdet kommer det att bli omöjligt att bedriva renskötsel. Redan dagens rovdjurstryck i renskötselområdet (utan varg) är det allvarligaste hotet mot rennäringen enligt en färsk FN-rapport.

Konsekvensutredning saknas
Är det inte märkligt att den, som drabbas av överstora rovdjursstammar även dyrt måste betala för att ”få sitt liv förstört”.
För mig är det helt obegripligt att inte en ordentlig utredning gjorts av konsekvenserna för olika numerärer av rovdjursstammarna. Speciellt märkligt är att Miljödepartementet inte låtit göra en MKB (Miljökonsekvensbeskrivning) före beslutet om återintroducering av varg i Sverige.
”Projekt Varg” är det i särklassigt mest miljöpåverkande projektet i Sverige sedan Miljöbalken antogs. Öresundsbron och Botniabanan bleknar i sammanhanget. Står Naturvårdsverket och Miljödepartementet över lagen?
Med mina begräsade resurser har jag kommit fram till följande:
En björnstam på cirka 1000-1200 är tillräcklig stor för att man skall klara inaveln i stammen
En lodjursstam på cirka 1 000-1 200 djur räcker också.
Järvstammen: Dagens numerär är tillräcklig för stammens fortbestånd.
Med dessa storlekar på stammarna blir olägenheterna inte så allvarliga och kan helt säkert accepteras av dem som drabbas.

Inavelsproblemet
När det gäller vargen är det svårare. En för liten stam medför bekymmer med inavel.
För att säkert kunna behålla rasens ursprungliga egenskaper måste man börja bygga upp stammen med en uppsättning vargar vars sammansättning motsvarar en avelsbas på minst 50 helt obesläktade djur. Detta diskvalificerar en uppbyggnad med dagens svenska vargstam. I den är de flesta vargarna mer släkt med varandra än avkomman till helsyskon. Att fortsätta avla på de svenska vargarna innebär därför att man skapar en ny variant av varg, i vilken många av de egenskaper, som finns i den ras, som man säger sig vilja bevara, saknas. Och det var väl ändå inte meningen?
Men det viktigaste återstår att ta fram i denna artikel. Vargen är inte utrotningshotad. Det finns troligen cirka 200 000 vargar i världen. Tala om avelsbas! Även om man ser enbart på den storvuxna vargtyp, som finns i norra Ryssland och som Carlgren vill att vi skall hämta avelsdjur från, är den definitivt inte utrotningshotad i dag. 
Det negativa överväger
Egentligen är det enda argumentet för att vi skall hysa en vargstam, som jag har någon förståelse för, den, att vargen är ett fascinerande och spännande djur, Men att kräva folk skall gå från hus och hem, för att jag tycker att det är häftigt med varg i de svenska skogarna, skulle jag aldrig drömma om att göra.
Min slutsats är och förblir: Dagens Sverige är inte en lämplig plats för en återintroduktion av varg! De negativa konsekvenserna är alldeles för stora och argumenten för varg är alldeles för svaga.