• Jaktkryssningen

När barn blev vargmat i Finland

DebattPublicerad: 2006-09-12 09:07

Ett klipp från Hufvudstadsbladet avslöjar hur det kunde gå till på 1800-talet när det fanns många vargar i Finland. Dessutom var vargarna inte utsatta för något jakttryck. Det var säkerligen en viktig orsak till att vargar förlorade sin rädsla för människor och började se tvåbenta varelser som lämpliga bytesdjur.
Etersom det inte finns några garantier för att situationen inte kan uppträda i Sverige borde berörda länsstyrelser ha färdiga katastrofplaner, tycker Calle Seleborg i Folkaktionen för en ny rovdurspolitik.

Det har kommit fram att det var totalt 30 barn 1877-81 som dödades av tre olika vargar/flockar, sex i Tammerfors, två på Kimotoön och 22 i Åbotrakten.
Av intresse är att notera att Åbo-vargarna höll på i tre år. Även om tiken var ålderstigen när hon föll var hon det knappast tre år tidigare vid tiden för det första offret.
De flesta erfarenheter som redovisas är från rena ödemarker eller platser där vargen avskräcktes från att komma nära mänskliga aktiviteter. Och man stödjer sig på situationen i Nordamerika eller Västeuropa. Platser där vargen effektivt utrotades under 1800-talet. Information från Ryssland och de gamla Sovjet-republikerna ignorerades, delvis på grund av språksvårigheter.
Händelserna i Indien bortförklarade man med fattigdom, en fattigdom som till och med skulle ha fått mödrar att sätta ut barnen för att få statlig ersättning. Detta har bevisats vara helt fel i en artikel som publicerades av Svenska Vetenskapsakademien i mars 1999. Det kan vara intressant att dra sig till minnes situationen i vårt östra grannland Finland under 1800-talet. Våra vargar härstammar ju därifrån. År 1868 upphörde den från Sverige ärvda fria jakten till förmån för markägarna. Samtidigt togs kravet på kommunerna att hålla varggropar och att ordna vargskall bort. Här följer en artikel från den tiden.

Till Jagtföreningarne
(Hufvudstadsbladet 1877-06-17)

Hvad är det för ett land, der wargarna äta upp barn? Hvad är det för ett folk, som låter sådana ohyggligheter ske tre gånger i rad: ena weckan i Birkala, andra weckan i Ylijärvi, tredje weckan i Tavastkyrö. Är det ett land, är det ett folk, som räknar sig till den civiliserade werlden? Weta icke det landet, och det folket, att första gången sådant händer kallas det en olycka, andra gången ett brott, och tredje gången en skamfläck? Ja, andra gången ett brott ty det bevisar en brottslig likgiltighet för den första olyckan; tredje gången en skamfläck, ty en sådan nyhet kommer att göra en fin rund i alla werldens tidningar. Man skall säga: i Finland bruka wargarna äta barn; det händer alla dagar, det är något så vanligt, att ingen bryr sig derom, mer än om vargen tagit en hund eller ett får.
Det är dock ett nesligt rykte, det ställer oss på samma linie med wildar. När den bengaliska tigern bortsnappar en menniska, wet man dock, att han är det fruktanswärdaste af alla rovdjur. Men när en usel warg eller warglo, som en kvinna kan jaga på flykten och en stark hund öfwervinna, – när ett sådant eländigt odjur gång efter gång bortrycker barn af ända till 8 års ålder, då kan man icke hjelpa, att der ju stadnar (=faller) en skugga av lojhet, för att inte säga feghet, på det folk, som låter sådant passera. I alla fall skall man fråga hwarandra: hwad göres i det land, der sådant kan ske? Har en menniska något dyrbarare att förswara, än fina barns lif? Hwad göres i det landet.
Wårt land har ingen brist på gode jägare. Men eftersom det är wäl bekant huru wid skallgång ofta tillgår, wända wi oss med denna fråga till jagtföreningarne. Det gäller nu icke deras sport, utan deras heder; ty visst bör ju hwar ärlig finsk jägare anse det som fin hederssak, att icke tillåta sitt lands wanrykte för sådana gräsligheter. Det är öfverflödigt att tala om det upprörande i sjelfwa tilldragelsen, eller om den welbekanta erfarenhet, att rovdjur, som en gång fått smak på menniskoblod, beständigt lura på samma läckerhet. Man måste ju, oss förutan, weta, att det här gäller andra wärnlösa barns räddning från samma grymma död. Wi wädja endast till jägarnes – heder och fråga dem: hwad gör man? Och hwad gör man snart, innan wi i tidningarne få läsa om, det fjerde och femte barna rofwet i någon aflägsen skogsbygd, eller kanhända närmare, än vi tro?
Wi skulle – efter det nu hör till tidens sed – wilja proklamera ”det heliga kriget” mot skogens röfware, – ett krig utan rast, utan misskund emot de eländiga rofdjur, som döda och uppäta wåra oskyldiga barn, icke blott i trakter der sådant skett, utan och i de trakter der sådant kan ske. Det måste göras ett slut på sådana tilldragelser. Men då detta ”heliga krig” säkerligen icke slutas med ett fälttåg, utan fastmer fordrar mångåriga ansträngningar, lärer det vara rådligt, att mindre bygga på ögonblickets känslor, än på praktiska åtgärder. Hwad föreslå jagtföreningarne, för att werksamt utrota t.ex. wargar och lodjur?
Till en början, och för att söka fälla det blodtörstiga djur, som nu i nejderna av Birkala, Ylöjärwi och Tawaskyrö lurar på nya offer, föreslås, att skottpenningarne för wuxen warg och warglo i dessa socknar höjas till tredubbla beloppet intill detta års slut, antingen av de närmast intresserade kommunerna sjelwa, eller och med bidrag från alla landets jagtföreningar.
Därnäst torde wara nödigt, att öfwerallt i landet organisera skallgångarne på ett mera praktiskt sätt än härintills. Och slutligen föreslås, att jagtföreningarne wille, antingen av egna medel, eller genom anmälan hos guvernören till gratifikation, på ett werksamt sätt uppmuntra förtjente jägare och wargfångare ibland allmogen, sprida tjenliga skrifter om rovdjurs utödande (dock icke med gift) och sjelwe, på lämplig årstid, anställa grundliga utrotningskrig i trakter, belägna inom (eller utom) deras områden. I de namngivna socknarna borde intet gewär hwila, innan de tre barnens blod blifwit hämnadt och en moder åter wåger sända sin son till ängen, utan att snart derefter få höra: Wargen tog honom.

Ödmjuk hemställan av Barnwänner


Ytterligare offer innan ryska jägare ryckte in

Det krävdes i verkligheten ytterligare 19 offer och en kraftfull insats av ryska vargjägare, som blev hjältar på kuppen, för att göra slut på den vargplåga som hade hållit befolkningen på landsbygden i skräck och fasa under ett antal år. Utöver dödsfallen som finns redovisade i kyrkböckerna får man gå till dåtida tidningar för att inse att attacker på vuxna var vanliga, men endast några få fall med dödlig utgång är kända. Två av Åbovargarna finns bevarade och är helt normala vargar, varken hybrider eller gamla tandlösa exemplar, en myt som odlats på vissa håll.
Då det inte finns några garantier för att situationen inte kan uppträda i Sverige borde berörda länsstyrelser ha färdiga katastrofplaner. Det krävs en mycket stor insats för att snabbt kunna ta bort en varg som börjat anfalla människor. Speciellt om det händer när det är barmark.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Kommentarsfunktionen är borttagen. Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv kort, vi publicerar max 3000 tecken och förbehåller oss rätten att refusera och redigera texterna. Skriv att din text är en insändare. Vi tar inte emot insändare under signatur, lämna därför fullständigt namn och dina kontaktuppgifter. Du kan självklart också dela våra nyheter i andra forum, till exempel på Facebook.

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB