Dan Törnström, redaktör hos Jägarnas Riksförbund, menar att naturskyddsorganisatioernas missnöje och avhopp från viltförvaltningsdelegationerna är krokodiltårar.
Dan Törnström, redaktör hos Jägarnas Riksförbund, menar att naturskyddsorganisatioernas missnöje och avhopp från viltförvaltningsdelegationerna är krokodiltårar.

Naturligt avhopp från delegationer

Naturskyddsorganisationernas attityd är ”gör ni inte som vi säger hoppar vi av”, skriver Dan Törnström, redaktör, Jägarnas Riksförbund, i en debattartikel i Upsala Nya Tidning. Det är en replik till Dennis Krafts, Johanna Sandahls och Kenth Nauclérs debattartikel om arbetet i de länsvisa viltförvaltningsdelegationerna.

Naturskyddsorganisationernas företrädare Dennis Kraft, Johanna Sandahl och Kenth Nauclér hävdar att arbetet i landets viltförvaltningsdelegationer inte fungerar. De hänvisar till att deras representanter i Västmanland hoppar av delegationsarbetet i protest. De inte bara förfasar sig över jägardominansen, utan dömer ut de landshövdingsledda delegationerna med att de ”saknar arbetsordning”.
Jakt & Jägare har skrivit om trions debattartikel här och om avhoppet i Västmanland här.

Det är synnerligen allvarlig kritik som antagligen landshövdingarna själva har synpunkter på. Men trion glömmer – naturligtvis medvetet – att delegationernas arbete inte går ut på att skydda eller bevara arter. Och att konsekvensen av förvaltning oftast innebär just jakt.

Djurskydd, lagstiftning och utredningar produceras på en mängd nivåer i samhället, där både jakt- och naturskyddsorganisationer har alla möjligheter att yttra sig hela vägen genom beslutskedjan. Men i viltförvaltningsdelegationerna känner sig naturskyddsorganisationerna marginaliserade.

Låt mig vara den första att sympatisera. De har förmodligen rätt. Men inte på grund av den förhatliga jägardominansen, som de själva tårögt hävdar. Orsaken är att de med automatik och kompromisslöst motsätter sig förvaltningens konsekvens, jakt, i alla dess former – i synnerhet jakt på rovdjur. De har också för vana att med alla medel överklaga och stoppa alla försök av viltförvaltningsdelegationerna att förvalta exempelvis vargen.
Filosofin och agerande vittnar alltså om attityden ”får vi inte vår vilja igenom saboterar vi”. Och nu ser vi alltså attityden ”gör ni inte som vi säger hoppar vi av”.

Viltförvaltningsdelegationerna bildades för att regionalt hantera just förvaltningsfrågor kring både klövvilt och stora rovdjur. Deras syfte är att – ja, just det – förvalta viltstammar. Detta ska ske mot bakgrund av ekonomiska intressen, samhällsintressen, lagstiftning och aktuell forskning.
Skyddsfrågor och bevarandefrågor är i stort sett avklarade centralt när det hela ska hanteras av viltförvaltningsdelegationen. Exempelvis gäller detta de stora rovdjuren (ett kärt diskussionsämne som alla vet). Delegationen sätter lokala förvaltningsmål och anger praktiska förutsättningar. Konsekvensen av en aktiv förvaltning är praktiskt taget alltid jakt.

Att jägarorganisationerna har en plats i en viltförvaltande organisation är föga förvånande eftersom populationskontroll av klövvilt och stora rovdjur kräver omfattande personella resurser och ideella insatser – långt mer än vad samhället någonsin kan finansiera. Jakt är i sig en uppgift som kräver erfarenhet och kunskap och denna står jägarkåren för – knappast medlemmarna i naturvårdsorganisationerna.

I själva verket sätter alltså Kraft, Sandahl och Nauclér, förmodligen omedvetet, fingret på en viktig fråga; nämligen vad naturskyddsorganisationerna – som varken vill eller kan förvalta – har i viltförvaltningsdelegationerna att göra?
Därför ska deras missnöje ses för vad det är, nämligen krokodiltårar.

DAN TÖRNSTRÖM, REDAKTÖR, JÄGARNAS RIKSFÖRBUND