Enligt preliminära beräkningar efter de inventeringar som gjorts fram till mars 2008 konstateras i en rapport från Viltskadecenter att det finns mellan 132 och 156 vargar i Sverige, alltså sannolikt 144. Det är det antal som myndigheterna accepterar och som fortsatt resonemang grundar sig på.
I rapporten fastslås att beräkningarna grundar sig på att man konstaterat 19 föryngringar och en eventuell samt 21 revirmarkerande par, varav fyra osäkra, under 2007.
Det fanns alltså 41 presumtiva föräldrapar av vargar inför valpningen 2008.
Fyra valpar per kull
Om jag använder en av myndigheterna tidigare visad försiktighetsprincip och antar att 80 procent av dessa par, alltså 33 par, får i genomsnitt fyra valpar, (kullstorlekarna anges vanligtvis som fyra-åtta valpar per kull) leder resonemanget till att det föddes minst 132 valpar under valpningen 2008.
Att det naturligt dör ett antal valpar under perioden fram till nästa valpning 2009 tas inte hänsyn till i det fortsatta resonemanget. Det får anses rymmas i valet av den lägre siffran för kullstorlekarna.
Således kommer det sannolikt att inför jaktsäsongen 2008/09 att finns cirka 275 vargar i Sverige
”Faktor 10˝ ger över 400 vargar
Myndigheterna har tidigare använt sig av en modell för uppskattning av vargförekomst, som bygger på en ”faktor 10”.
Faktor 10 innebär att man inte räknar föryngringarnas storlek och att den innefattar även strövargar.
Om man konstaterar att det finns 41 familjegrupper och revirmarkerande par så skulle det, enligt denna beräkningsmetod, finnas cirka 410 vargar i Sverige, inför jaktsäsongen 2008/09.
Av någon oförklarlig anledning används inte denna metod för uppskattning av vargstammens storlek längre. Man kan ju undra varför?
Man kan på dessa goda grunder anta att det sannolikt finns mellan 275 och 400 vargar i landet.
Utredare vill ”frysa” vargstammen
Om man idag skulle ta hänsyn till det förslag som Åke Pettersson lämnar i sin rovdjursutredning, nämligen att ”frysa läget” under tre år vid uppnått minimiantal av vargar det vill säga av riksdagen fastställda 200 individer och 20 föryngringar, skulle det innebära att minst 75 vargar skall skjutas under kommande säsong för att nå detta mål.
Görs inte detta, i avvaktan på propositionen med anledning av rovdjursutredningen, som tidigast kan föreligga på riksdagens bord våren 2009, kommer alltså ytterligare ett tiotal familjegrupper och revirmarkerande par att ha bildats innan ett riksdagsbeslut har fattats om vargstammens storlek och förekomst.
Över 200 nya valpar nästa år
Med samma resonemang som tidigare så kommer det då sannolikt att födas 200-250 valpar våren 2009.
Således kommer det sannolikt till sommaren 2009 att finns cirka 475-525 vargar i Sverige
Antag sedan att det 2009 kommer att lagligen skjutas tre gånger så många vargar vid skyddsjakt som 2007, det vill säga ett 50-tal, och att det olagligen kommer att dödas cirka 25. Vargstammens numerär kommer ändå att med mer än 100 procent överstiga det av riksdagen satta minimiantalet om 200 vargar i hela landet, ett antal som av den stora allmänheten uppfattas som ett maximiantal.
Ohållbart läge i varglänen
Det blir alltså minst 400 individer med minst 25 föryngringar. Skulle inte dessa antaganden, om negativ påverkan på stammen av skyddsjakt och illegal jakt, uppnås kommer tillväxten att öka och situationen bli än mer ohållbar i ”varglänen”, som på ca 30 procent av landets yta hyser 90 procent av landets vargar.
Varför skall vi jägare egentligen engagera oss? Är det inte bara att låta vargen, genom sin snabba tillväxt sköta om opinionsbildningen?
Det finns cyniska röster som säger: ”Bry er inte om att protestera och försöka skapa opinion, låt vargen sköta detta själv! Det kommer att bli en sådan katastrof, med för många vargar, att allmänheten snart kommer att skrika på hjälp från jägarna, som då skall ”ta sitt ansvar” – som alltid!”
Jägarna måste rycka in
Det är klart, att uppdraget att kontrollera vargstammens numerär inte kan skötas av andra än jägarna.
Vad är det då som säger, att vi skall kunna sköta detta med större framgång, än man gör i Ryssland och i USA? Svaret är: ingenting alls.
Snarare har vi med vår bristande erfarenhet av jakt på varg, och hittillsvarande negativa inställning till landsbygdens problem med vargen hos vissa mycket vokala delar av storstadsbefolkningen, en betydligt längre väg att vandra. Det tar tid innan vi blir lika duktiga på att jaga varg, som man är i Ryssland och i USA.
Oerhörda problem i Ryssland och USA
Båda länderna har ändå på vissa håll oerhörda problem med att decimera sina stammar, till en för befolkningen acceptabel nivå, trots att nästintill alla medel för decimering av vargstammarna är tillåtna.
För att inte helt tappa kontrollen över vargens tillväxt med alla de skadeverkningar måste vi snarast klassa om vargen till jaktbart vilt och börja decimera den med vanlig jakt. Någon annan väg finns inte, om vi vill behålla vår fäbod- och småbrukarkultur med dess djurhållning och vårt öppna kulturlandskap. Även den urgamla jakttraditionen att jaga med lösarbetande jakthundar är hotad.
Vi har inte råd att fullständigt tappa greppet om vargstammen, något som kommer att hända om inget görs nu!
Bo Karlsson, ordförande i Skattungby-Torsmo viltvårdsområde
