Rovdjursforskning – djurplågeri?

Återigen har vi i massmedia följt vad som har avhandlats på årets rovdjurssymposium i Vålådalen. Den inleddes med uttalanden om olaglig jakt på rovdjur. Media ”hakade” okritiskt på och vi fick se bilder på döda djur. Om det var trafikdödade vargar eller vargar skjutna i en upplevd nödsituation framgick inte. Vad jag saknat är en […]

Återigen har vi i massmedia följt vad som har avhandlats på årets rovdjurssymposium i Vålådalen. Den inleddes med uttalanden om olaglig jakt på rovdjur. Media ”hakade” okritiskt på och vi fick se bilder på döda djur. Om det var trafikdödade vargar eller vargar skjutna i en upplevd nödsituation framgick inte. Vad jag saknat är en korrekt redovisning över var och när i vårt län då kontakten tappats med vargar under 2005. Under detta år var det normalt snötäcke över länet. Forskare, spårare och övervakare har kontinuerligt cirkulerat kring dessa djur. Därför måste det vara möjligt att precisera när olagligheter skett.

Som en sann djurvän skulle jag uppskatta om det till nästa år i Vålådalen också redovisades kring teknik och forskning då det sett ur djurens synvinkel gått mindre bra. Det vore önskvärt att media också i denna del redovisar fakta. Ett förslag från mig är att Robert Franzén på Naturvårdsverket visar samma bilder från ommärkning av björn som han visade för ”rovdjursfolk” vid Grimsö forskningsstation den 22-23 maj 2003. Han visade då bilder och berättade om en ommärkning av en björn som var väldigt avmagrad. Orsaken till avmagringen var att björnen saknade underkäke.

Människor som varit med på detta möte har berättat att blev chockade över dessa bilder, och att personalen från Naturvårdsverket trots denna skada lät märka björnen. Den minnesgode kommer också ihåg märkning av en mager trebent lodjursunge i Fredriksberg på 90-talet. Det gäller även en trebent varg i Grangärde, en björn i Orsa som i högsommarvärme sövts ned och flyttats fram till en buss med naturvänner som lät sig fotograferas kring denna björn. Det finns även exempel med björnar med inväxta och variga märkningsband kring halsen i Orsa. Listan kan säkert göras längre. Mörkertal torde väl också finnas här?

Finns ingen etikgrupp för ivriga forskare att vända sig till? Det behövs en etikgrupp utan överdrivna värderingar eller bindningar. Allt för att tillvarata djurens intressen med en värdig och försvarbar hantering med förankring i gällande djurskyddslagstiftning.

”Djurvän – saklighet”

Svar: Skadskjutningar i björnjakten större problem

I denna artikel, där avsändare är anonym, utpekas jag och Naturvårdsverket vid namn och påstås att rovdjurforskningen ägnar sig åt djurplågeri. Jag vill passa på att säga att rovdjursforskningen i Sverige, sedan flera år tillbaka, bedrivs av projekt som är knutna till universitet och högskolor och inte av Naturvårdsverket.

Den björn som åsyftas i artikeln ommärktes i maj 1993. Det var en då tvåårig hanbjörn som hade en utläkt skada som sannolikt inträffat i september 1992. Skadan hade alltså inträffat åtta månader tidigare och hade inte orsakats av forskningsprojektet.

Björnen följdes därefter genom pejling och inget tydde på att den avvek i beteende och inte heller beträffande tillväxt. Då den ommärktes igen ett år senare var den tyngre än flertalet björnar i samma åldersklass. Den aktuella björnen sköts på under ordinarie jakt flera år senare – hösten 1996.

Personer som värnar om djurens bästa, vilket jag är övertygad om att de som arbetar med märkning av stora rovdjur gör, bör kanske inte bara rikta fokus på etiken inom rovdjursforskningen utan också på företeelser som verkligen kan orsaka djurs lidande. Under de senaste åren har det konstaterats att många björnar rapporteras påskjutna.

Under fjolårets björnjakt (2005) är 12 björnar rapporterade påskjutna och avräknade, men inte återfunna. Detta på en tilldelning på 121 björnar. En så hög skadeskjutningsandel är inte försvarbar och en skadeskjuten björn utgör också en fara för såväl jägare som andra människor som visas i naturen.

Robert Franzén