Det första stora misstaget är att man inte förstått att rangstrider och predationsbeteende är två helt olika saker.
Händelsen i Kolmården har ingenting med födosök att göra. Vargar är flockdjur och i en flock finns det normalt en strikt hierarkisk rangordning. När man försöker likställa det sociala beteendet med människoflocken, för att förmänskliga vargen, gör man ett fundamentalt misstag.
I vargflocken gäller i princip samma filosofi som i det medeltida hovet kring Medici. Medan du får en kyss på kinden kan det samtidigt riktas ett knivhugg mot din rygg.
Instinkten att hävda sin rangordning är fundamental hos vargen. Som valp beter sig vargen som en hund, underdåning och fjäskande. När den blir äldre försvinner, till skillnad från hunden, lusten att leka. Därför gäller regeln: ”En vuxen varg leker inte, den testar.”
Skötaren är flockledare
När man socialiserar en varg blir skötaren en medlem i flocken. Men liksom andra vargar i flocken blir skötaren inte jämställd. Skötaren är i alla avseenden flockledare. Och en flockledare utmanas fortlöpande.
Därför kommer den dag när någon varg i flocken på allvar utmanar skötaren om ledarskapet. Då blir det en kamp på liv och död. Gäller det en ensam varg och skötaren är tillräckligt stark kan han fortfarande få övertaget. Men det är aldrig permanent.
Ensam skötare är dödsdömd
När en flock är inblandad räcker det att den utmanande vargen får ett tillfälligt övertag. Då blandar sig gärna hela flocken med i kampen. En ensam skötare är då dödsdömd.
För några decennier sedan forskades det intensivt på tämjande och socialisering av vargar i USA. Speciellt kan nämnas Harry Frank med fru och Erich Klinghammer. Den senare grundade Wolf Park. Deras erfarenhet sammanställdes för 25 år sedan i en bok ”Man and Wolf. Advances, Issues and Problems in Captive Wolf Research.”
Svenska ”experter” ignorerar fakta
Liksom svenska biologer ignorerade de ryska kunskaperna om vargen som rovdjur har de svenska ”djurparksexperterna” inte bemödat sig att ta del av erfarenheterna i USA vad gäller vargar i hägn.
Därför var utgången i Kolmården en logisk och oundviklig följd.
Tyvärr finns fortfarande samma ovilja att verkliggen förstå vargen som rovdjur.
Trots tusentals offer under seklerna, väl dokumenterade, finns ingen vilja att på allvar förstå vad som får en varg att byta från det invanda bytesdjuret till angrepp på människor.
Undantaget är Professor Emeritus Valerius Geist. Trots att han påpekat att man studerat det nästan identiska predationsbeteendet hos prärievargen ,vilket lett till att man där vet när det är dags att ingripa.
