I vår urkund bibeln finns skapelseberättelsen där Gud påstås ha skapat ALLT på en vecka. Alla arter av växter och djur ”fick” en uppgift och att alla är viktiga och behövs. Det har jag själv och de flesta andra äldre fått lära oss i skolan. Men kristendomen ger också oss människor genom bibeln rätt att behandla djur och växter enligt våra önskemål.
Så, i senare hälften av 1800-talet kom Darwin med sina teorier som fick namnet utvecklings- eller evolutionsläran. Där menar Darwin att arterna har ”växt” till och utvecklats från samma urart och olika omständigheter inklusive mutationer, som ”orsakat” nya typer eller arter.
Viljan att överleva
Drivkraften i denna utveckling är helt enkelt ”viljan att överleva” eller självbevarelsedriften. I hans beskrivning hittar vi inte ”någon-något” som bestämt att det skall ”se ut eller vara” på något speciellt sätt utan det har ”bara blivit” som det nu är och utvecklingen sker kontinuerligt. Arterna har tillkommit mer eller mindre av en slump.
Dessa två förklaringsmodeller är oförenliga. Utvecklingsläran har vetenskapen anammat (om än med vissa justeringar) som den rådande sanningen. I Sverige som är ett av världens mest sekulariserade länder är också uppfattningen väl spridd och det anses vara betydligt fler människor här som tror på Darwins modell än skapelseberättelsen.
”Intelligent design”
I andra länder är förhållandet annorlunda när det ”tar emot” att förkasta skapelseberättelsen och den religiösa förklaringen, se till exempel på USA där man i desperation har myntat begreppet ”intelligent design” som ett försök att kunna behålla sin religiösa hållning.
Svårigheten med att kunna acceptera denna utvecklingslära ligger inte enbart i det faktum att skapelseberättelsen faller. Svårare ändå blir att acceptera den fulla konsekvensen av Darwins teorier som inte kan ge oss någon mening (och ett gott slut) med livet.
Om nu Darwins teorier gäller kan vi också förstå att någon direkt uppgift inte åvilar arterna här på jorden. De har alla (de som finns idag) endast lyckats överleva.
Men av historien kan vi också se och lära att mängder av arter varit mindre lyckosamma och beroende på fel strategier, eller andra yttre omständigheter, förlorat kampen och försvunnit. Och det har skett helt utan mänsklig påverkan.
Finns ingen statisk balans
Av det följer att det vi ser och har omkring oss idag kommer att förändras över tiden för det råder aldrig någon statisk (för evigt) balans. Det är en total missuppfattning som dessvärre ofta påstås i debatten om rovdjuren.
Balans kan synas verka i vissa stora tröga system som till exempel Amazonas djungler men idag ser vi att till och med där pågår en förändring och även utan mänskliga förändringar sker kampen vidare och arter utvecklas och förändras, fast långsamt. Att prata om balans i Sveriges natur ter sig ytterst naivt när vår mänskliga påverkan är så dominerande och snabb. Vetenskapen kan dessutom inte påvisa att utvecklingen är positiv.
Rovdjur ger negativa effekter
Livet går vidare även om vissa arter försvinner. Det vet vi av historien till och med i modern tid, när vi klarat oss utmärkt utan bäver, mammut och varg och nu fungerar det även med nya arter som mårdhund, mink och mördarsnigel. Att det blir både positiva och eller negativa effekter för andra arter, bland annat människan, är uppenbart, och det handlar dagen rovdjurspolitik om.
De stora rovdjurens effekter är endast negativa anser många som bor där de finns och som blir personligt drabbade, samtidigt som vissa andra anser det underbart med dessa djur utan att kunna förklara fördelarna.
Politikerna beslutar om vad som ska gälla och hur mycket det får kosta i relation vad det ger. Men det är fel att påstå att de stora rovdjuren behövs. Inget av våra större rovdjur är utrotningshotade även om vi starkt reducerar deras antal i Skandinavien.
