När populationsbiologer försöker förutsäga utvecklingen av en djurpopulation finns en stor mängd av faktorer som kan tänkas spela in. Klimat, näringsförekomst, reproduktionsförmåga, expansionsutrymme och inte minst mänskliga aktiviteter är några av de mera uppenbara.
När populationen har sitt ursprung i relativt få individer blir det också naturligt att försöka ta genetisk variation, eller brist på variation, i betraktande.
Det största problemet biologerna stöter på är att det inte finns några relevanta empiriska data (aktuella fall). De hypoteser och teorier man sätter upp blir därför sannolikhetsuppskattningar för vad som kan tänkas hända.
Kanske ett problem om 30-100 år
Vad gäller vargen säger man att det KANSKE kan bli ett problem om 30-100 år. Men det är ingalunda säkert.
Man har då också beräknat att för att motverka om det går åt fel håll skulle en invandring vart femte år motverka detta.
Ett tecken på att det kan ta mycket lång tid är att den genomsnittliga inavelskoefficienten i våra vargars stamträd har varit konstant de senaste sju åren.
Det mest slående exemplet vi har att en liten population av varg med smal bas kan leva lång tid utan inavelsdepression är stammen på Isle Royal som funnits sedan 1950,
Misstolkad forskning
Hur har då denna högst relevanta forskning tolkats?
Att inavel KANSKE kan leda till problem har utanför forskarleden översatts till:
”Vår vargstam har stora genetiska skador och kommer sannolikt att dö ut inom en snar framtid.”
Tanken att ökad inavelskoefficient skulle kunna motverkas genom invandring har blivit:
”Vi måste ha nytt blod nu.”
Dessa teser har drivits med en propaganda utan motstycke.
Propaganda finansierad av staten
Propagandan har drivits med hjälp av informationspengar från staten av främst Svenska Rovdjursföreningen och Svenska Naturskyddsföreningen.
Det finns inte en artikel om varg där det inte upprepas vad illa ställt det är med våra vargar.
Att vargstammen det senaste året ökat med minst 42 procent borde ha lett till att åtminstone EN skribent i media frågat sig: ”Det är något som inte stämmer.” Och då hävdar man samtidigt att vargen hotas av illegal jakt.
Ingen vågar ifrågasätta
Inte heller har någon i det politiska fältet vågat sig på att ifrågasätta rimligheten i inavelsfokusen.
Jag anklagade en av våra forskare för fokusen på inavel vilket resulterade i följande ordväxling via e-post, ordagrant återgiven. (Några stavfel rättade).
Forskaren:
”Hör du Calle, nu får du allt lugna ner dig lite.
Ingen av oss forskare på Grimsö eller på labbet i Lund har hävdat ”vargstammens nära förestående kollaps”. Tvärtom har jag i alla tänkbara sammanhang sagt att vi har gott om tid på oss, att inaveln är ett hot på sikt, men att det kommer att dröja minst 30-50 år innan tillväxten ens vänder till negativ.
Så låt oss slippa det gamla tricket med att tillvita motståndaren en åsikt han inte har sedan attackera den. Någon j-a hederlighet kan man väl kräva även i den inflammerade vargdebatten.”
Mitt svar:
”Har just lyssnat på Carlgren. Minst tio gånger på presskonferensen pratade han om den sköra genetiska situationen för vargen. Om inte du eller någon annan uttryckt verklig oro varifrån har han fått denna totala missuppfattning?
I Expressen för en kort tid sedan var det också en artikel som hävdade att kollapsen var nära förestående.”
Forskaren:
”Calle, Jag har aldrig uttryckt någon större ”oro” för den genetiska situationen för varg, snarare alltid tonat ned den.
Varför ger du dig inte på Ann Dahlerus och övriga vargkramargänget? Det är dom som blåser upp genetiken bortom all rim och reson, inte jag. Fattar du?”
Dagens inavelshysteri har alltså inget stöd från forskarhåll utan är fabricerad av rovdjurens lobbyorganisationer.
Regeringen vill att Naturvårdsverket ska utreda inplantering eller flyttning av vargar.
Naturvårdsverket borde granska ingångsförutsättningarna för den begärda utredningen. Det är inte vargens genetiska hälsa utan människors levnadsvillkor som är i fara.
Ett förbiseende i genetikdebatten har dock gjorts av forskarna.
Risk för varghybrider större problem
Studier i Nordamerika har visat att vargen gärna korsar sig med hundar. Varg i bebyggda landskap har en betydlig större tendens att bilda hybrider än att förtvina av genproblem.
Vi har gott om lämpliga hybridpartners på landsbygden: jämthundar, laikor, draghundar och nu även boskapshundar.
Vi kommer alltså inte att kunna behålla en renrasig vargstam utan vi får på sikt något som definitivt inte är önskvärt från något håll.
