1993 bedömdes det finnas 30-40 vargindivider på den skandinaviska halvön och för vintern 2011-2012 beräknades det i en avrundad beräkning finnas 260-330 vargindivider i Sverige och Norge.
Lägger man till föryngringarna våren 2012 finns skäl för antagandet att stammen passerat 400 individer. Alltså en ökning på, utan att göra anspråk på att vara helt exakt, någonstans över 1000 procent över en knappt 20-årig period.
Växer trots ”inavel och tjuvjakt”
Det är att märka att denna utveckling av stammen uppnåtts, trots att forskare och värnarorganisationer under denna period har hävdat en omfattande illegal jakt på varg och dessutom hävdat att den påstådda inaveln i stammen inneburit minskande kullstorlekar.
Det blir mot den bakgrunden svårt att förstå skälen till att en art med den utvecklingskurvan ska kategoriseras som starkt hotad. Vargstammen förefaller istället vara starkt livskraftig.
Det krävs så mycket färre vargar
Ställer man därtill forskarnas nyligen presenterade sårbarhetsanalys mot ovanstående beståndsutveckling, där de beräknat att det vid en relativt liten kontinuerlig förbättring av stammens genetiska status, endast skulle behövas ett 40-tal individer för att stammen skulle överleva långsiktigt, blir rödlistningen än mer svårförståelig.
Att de i analysen ser behov av att höja stamstorleken till 100 individer, som en gardering för framtida katastrofer som aldrig tidigare påvisats i någon däggdjurspopulation, gör inte skepsisen mot rödlistningen mindre.
Varför skulle risken för vargen att utrotas på grund av sjukdom eller naturkatastrofer vara större än för något annat djur?
Vad ska vi göra för att enligt samma kriterier säkerställa att vi har exempelvis älgar eller harar på den skandinaviska halvön om hundra år?
Hur en i dessa frågor ansvarig människa på Naturvårdverket på allvar kan ge uttryck för åsikten att vi säkert behöver en mycket större vargstam, är anmärkningsvärt.
Vem kan hävda att genetiska insatser skulle gynnas av ett större antal vargar?
En dold agenda?
Svaret kan bara stå att finna i, precis som redan bland annat Karl Hedin pekat på, att det finns en dold agenda med andra målsättningar än de officiella. Sveriges politiker måste ta sitt ansvar och sätta stopp för detta biologiskt omotiverade projekt. I annat fall finns en uppenbar risk att det kommer att stoppas på annat sätt, av den enkla anledningen att detta, sett till konsekvenserna, varken kan eller får fortsätta.
Det är alldeles för mycket som står på spel för en alldeles för stor del av befolkningen. Det är idag tillräckligt många medborgare som har kommit till den insikten. Och de som ännu inte nått dit är troligen inte tillräckligt drabbade ännu. Men det kommer….
Vargförvaltande myndigheter skapar på egen hand, med politikernas goda minne, vargstammens största riskfaktor.
Kjell Dahlin
