Varför förtigs riskerna med stora rovdjur?

Svenska staten lägger ner miljonbelopp på information kring stora rovdjur, främst varg. Trots detta redovisas nackdelarna i förbigående och riskerna för människor förtigs eller förnekas praktiskt taget i sin helhet. Björnstammen har tillåtits växa till tre gånger riksdagens mål uppsatt år 2001. Vi har sett ett ökat antal skadade människor och hittills ett dödsfall, skriver Calle Seleborg.

Rapporter om björnar nära bebyggelse blir allt vanligare så antalet olyckor kommer att fortsätta att öka. Trots den stora stammen har årets licenser inte ens motsvarat den årliga tillväxten. Vilken population har man egentligen tänkt sig att ha? Dags för Naturvårdsverket att lägga korten på bordet. Observera att vår björn inte är globalt utrotningshotad och kräver därför inga extraordinarie åtgärder.

Vargfrågan är av en annan dignitet på grund av dess stora inverkan på mänskliga aktiviteter. Att bedriva djuruppfödning i rovdjursdistrikt är förenat med stora svårigheter och extra kostnader. De så kallade rovdjurssäkra stängslen är enbart vargavvisande, inte säkra. De utgör inget allvarligt hinder för björn och inget alls för lodjur.

Stängsel inget säkert skydd

Kostnader för uppsättning och underhåll av stängslen är större än materialkostnaden och ger ändå inget säkert skydd. För att få stängselbidrag krävs i realiteten också att betesmarken är välarronderad, vilket långt ifrån alltid är fallet.

För att få någon ekonomi i det hela krävs därför att tätheten av djur ökas markant vilket leder till att kreaturen från att ha varit en drivande faktor i landsbygdens biologiska mångfald istället blir en miljöbelastning. Traditionellt fäbodbruk kan i de allra flesta fall inte ske utan stora risker för besättningarna. En urgammal kultur och en stor turistattraktion håller på att gå förlorad i rovdjursdistrikten.

Vargen – en belastning

Vargen blir alltså både en ekologisk och en ekonomisk belastning. För att inte tala om den psykologiska oron att aldrig veta när man ska finna sina djur döda eller svårt skadade.

Risken för angrepp på människa är totalt sett liten men den finns. Gamla tiders vargskräck är inte skrönor utan var en reell verklighet.

Läs finska tidningar från vargaåren kring 1880. Vi har varit relativt förskonade i större delen av västvärlden eftersom en massiv utrotningskampanj i bebyggda trakter har ägt rum sedan 1700-talet.

En jagad varg undviker människor. Granskar man de väldokumenterade fall som finns nedtecknade de sista tvåhundra åren blir mönstret kristallklart.

Vargangrepp mot människor

En icke jagad varg söker sig närmare människor och tamdjur och i slutändan kommer ofta en serie angrepp på människor, främst barn. Tar bara upp två fall. I Finland 1877-81 krävdes 30 barns liv av tre olika individer/flockar av vargar, Tammerfors (6), Kimitoön (2) och Åbo (22).

En fjärde liten flicka skadades svårt men räddades i sista stund. Den vargen sköts lyckligtvis innan den hann gå vidare. Händelserna inträffade ett decennium efter att vargjakten de facto upphörde i Finland på grund av ändrat jaktlagstiftning och borttagande av kommunernas skyldighet att underhålla varggropar och anordna vargskall.

I Indien i början av 1990-talet dödades ett stort antal barn i Hazaribagh-området. Samtliga barn togs i utkanten eller i själva byn. Inga barn användes till ensamarbete eller skickades ensamma ut från byn.

Falska rykten om indiska offer

Vargangreppen skedde när barnen tillfälligtvis lämnats ensamma, i några fall togs barnet direkt från mammans knä. Rykten om fattigdom och mödrar som satte ut sina barn för ersättning är rena falsarier.

Den indiska vargen är en underart och har högsta skyddsstatus, jagas alltså inte.

De 5 Stora annonserar fortfarande om vargturism trots att de har varnats för riskerna. Vargturism ökar markant tendensen till habituering (rovdjur vänjer sig till människor). Sådana habituerade rovdjur är extra farliga, vilket man sett i Nordamerikas nationalparker och också uppmärksammats i Skandulvs (Ninas) rapport Frykten för ulven (2002).

Vågar inte ha barn i skogen

Många människor upplever idag att de inte längre vågar gå ut i skogen och att släppa iväg barn ensamma i vargmarker. Det gör knappast någon ansvarskännande förälder. Kort sagt har levnadskvaliteten i glesbygden kraftigt försämras.

För 30 år sedan behövde ingen vara orolig för vilda djur när barnen lekte i skogen eller gick ner till sjön för att fiska.

Det är det upplevda hotet, inte det reella, som gäller. En liten risk att bli dödad och uppäten av en varg upplevs som mycket värre än den betydligt större risken att råka ut för en trafikolycka.

Man måste ta människors oro på allvar, sa en gång Birgitta Dahl under kärnkraftsdebatten. Ingår det kanske i kampanjen att få glesbygden att acceptera rovdjuren att man ska se det som oundvikligt och naturligt att både vuxna och barn riskerar bli skadade och kanske rovdjursföda?

Varg hör hemma i vildmarken

En av de mest kända vargforskarna Dr. Rolf Petersen (Isle Royale) säger i en intervju: ”Vargen är ett fantastiskt djur, men det hör hemma i vildmarken. Den största otjänst vi kan göra den är att den får vänja sig vid människor”.

Vår hantering av vargfrågan, där orädda vargar bortförklaras med att det är nyfikna ungvargar och där inga försök görs att glesa ut beståndet så det finns en garanterad riklig bytestillgång, gör det praktiskt taget oundviklig att ett angrepp på människa kommer att ske.

Ett mycket allvarligt tillbud skedde för ett litet tag sedan i Norge. Två damer på väg ned från fjället blev utsatta för en närgången predationsgranskning av två vargar under 20 minuter. Om de inte hade hållit nerverna i styr hade det troligen slutat illa.

Tungt ansvar hos Naturvårdsverket

Om så sker ligger hela ansvaret på de nordiska naturvårdsverken och dess bristande information om de risker som finns med främst varg.

Ett visst ansvar vilar också på Rovdjursföreningen, som bagatelliserar riskerna och på de media som inte vill publicera den information som faktiskt finns.

Ett lovande tecken är att Olof Liberg och Håkan Sand har tagit upp behovet av utökad skyddsjakt på oskygga individer för att undvika problemet med habituering.

Tyvärr är risken att de kommer att mötas av ett kompakt motstånd från rovdjursföreningarna och även av Naturvårdsverket centralt.

Folk för varg försöker aktivt störa skyddsjakten på Bjursåsvargen.

Liksom björnen är vår vargspillra på gränsen till utbredningsområdet. Den har inga unika gener som ens teoretiskt skulle kunna var värdefulla. Biologiskt eller genetiskt har den därför ingen funktion att fylla i vårt jordbrukslandskap eller för vargens vidare fortlevnad som art.

Förbud mot vargturism

Det är nu på tiden att Naturvårdsverket efter 30 års forskning redovisar en noggrann och opartisk miljökonsekvensbeskrivning av vargens inverkan på vårt svenska kulturlandskap och dess innevånare. Vargturism bör ögonblickligen förbjudas, eftersom habituering är en naturlig del av affärsidén och gör att vargar blir vana vid människor.

Det bör också finnas färdiga katastrofplaner om/när angreppet sker. En varg som börjat anfalla barn fortsätter och är oerhört svårjagad. Det tog tre år att få tag i Åbo-vargarna.