I brist på en vargförvaltning har vi i Sverige nu en cirkus som sköts av tjänstemännen hos EU-kommissionären, Naturvårdsverket och SNF, WWF och Rovdjursföreningen med benäget bistånd av våra förvaltningsdomstolar.
Var och en pinkar in sitt revir och saknar totalt helhetssyn. Vart tog våra politiker vägen? De har totalt missat vad alla dessa EU-dokument, som de ratificerat skulle komma att innebära. Har de förmågan att ta befälet?
Frågan blockeras av EU
Det viktigaste hindret för en fungerande vargförvaltning och övrig rovdjursförvaltning är EU. Kommissionen har liksom Sverige definierat rovdjursförvaltning som en miljöfråga. Detta innebär att EU:s miljökommissionär anser sig i denna fråga ha överhöghet över vårt land och därmed befogenhet att i detalj styra vår vargförvaltning, vilket han demonstrerat i ett brev i mästrande ton till miljöminister Lena Ek i slutet av förra året.
Det andra stora hindret för en fungerande vargförvaltning är också det en följd av EU-medlemskapet. EU:s så kallade Århuskonvention ger intresseföreningar och juridiska personer rätt att i miljöfrågor anmäla regeringsbeslut till rättsprövning medan andra beslut. Till exempel beslut av myndigheter kan överklagas till förvaltningsdomstol.
Både urvals- och skyddsjakt stoppad
Denna möjlighet har nyligen flitigt utnyttjats av lobbyorganisationerna Rovdjursföreningen, SNF och WWF, som därigenom lyckats få till stånd inhibition av Naturvårdsverkets beslut om en mycket begränsad urvalsjakt på 16 vargar och två gånger förhindrat skyddsjakt på vargtiken i Junsele som nyligen dödat nära 30 renar.
Den tredje statsmakten, det vill säga media väljer att stödja lobbyorganisationerna och blundar medvetet för de ekonomiska skador som vargen orsakar landsbygdens befolkning och gröna näringar. Förklaringen är att majoriteten av journalister sympatiserar med MP och V.
Moment 22 för vargförvaltningen
Det är uppenbart att den totalhavererade vargförvaltningen i Sverige nu uppnått ett moment 22, det vill säga ingen förvaltning är längre möjlig. Beslut om förvaltningsjakt kommer att överklagas av SNF och andra varglobbyister, eller resultera i att Sverige dras inför EU-domstolen för överträdelse av art- och habitatdirektivet.
Rimligen kan ingen regering eller ansvarig myndighet låta vargstammen fortsatt växa utan begränsning?
Möjliga alternativ
Man kan inte lösa upp den helt låsta situationen utan relativt radikala åtgärder. Här nedan skissas på några möjliga alternativ.
• Den mest radikala åtgärden är också den minst möjliga. Den skulle innebära att Sveriges regering och riksdag satte ned foten och lämnade EU-medlemskapet, men samtidigt förhandlade fram ett frihandelsavtal och de andra ömsesidiga avtal om rättigheter och skyldigheter som Norge har avtalat med EU. Då skulle Sverige inte vara bunden av Århuskonventionen och då kunna undvika obstruktioner från de vargvärnande lobbyorganisationerna. Sannolikheten för detta alternativ bedöms som mycket liten. Våra politiska partier tillmäter heller inte den drabbade landsbygdens röster tillräcklig betydelse.
• Ett mindre radikalt sätt att tackla den uppkomna låsta situationen är att i likhet med Storbritannien, som önskar begränsa de frågor som EU lagt under kommissionens beslutskompetens, förhandla fram att – i enlighet med subsidiaritetsprincipen – den svenska rovdjursförvaltningen skall beslutas och verkställas inom Sverige. Vår regering bör även informera EU om att vargförvaltningen och förvaltning av övriga rovdjur i Sverige är en landsbygdsfråga och inte en miljöfråga. Detta alternativ bedöms vara alltför tidskrävande för att kunna avhjälpa den akuta vargexplosionen.
• Ett rimligare alternativ är att Sveriges regering tar ställning och deklarerar att vi nu uppnått GYBS (gynnsam bevarandestatus) och tar den frågan till EU-domstolen vilket sannolikt krävs. Då måste alla organisationer på brukarsidan (LRF, SJF, JRF, FNR, jordägarna, fåravelsföreningen och fäbodbrukarna) upphöra med inbördes trätor och ställa upp på att vi accepterar GYBS i form av 100-180 vargar. En enad brukarsida skulle ge vår minister styrka i sin hållning mot EU. Vidare bör Sverige liksom i alternativet ovan deklarera att rovdjursförvaltning och övrig viltförvaltning är en landsbygdsfråga och inte en miljöfråga, som Sverige enligt subsidiaritetsprincipen självt kan besluta om och administrera. För att förhindra obstruktion från vargvärnarna i de två senare alternativen krävs att regering och riksdag beslutar att rättslig prövning/överklagande av beslut inte skall kunna tillämpas vad avser rovdjursförvaltning.
Tar strid i EU-domstolen
Eventuellt kan man tänka sig en kombination av de två senare alternativen, så att man först tar strid mot EU i domstolen för att snabbt komma till en lösning av den ohållbara situationen med en ohämmad tillväxt av varg och att Sverige därefter tar en förhandling om att enligt subsidiaritetsprincipen självt besluta om och verkställa förvaltning av rovdjursstammarna.
Alla alternativen ovan förutsätter att man får lokal acceptans för vargförvaltningen. Detta förutsätter följande:
• Vargförvaltning liksom all viltförvaltning överförs från Miljödepartementet till Landsbygdsdepartementet och som en konsekvens av detta skall Jordbruksverket ersätta Naturvårdsverket som myndighet under regeringen. Förtroendet för vårt Naturvårdsverk och Miljödepartementet hos landsbygdsbefolkningen är obefintligt liksom för länsstyrelsernas miljövårdsenheter.
• En radikal minskning sker av antalet vargar och björnar.
• MVP beräknat till 40 individer bör ge ett GYBS (avsevärt högre än MVP) begränsat till 100-180 vargar.
• En geografisk spridning av varg sker till hela landet med undantag av renbeteslandet.
• Högst ett till två vargrevir tillåts inom varje län (storleksberoende).
• En successiv avskjutning av gamla revir skall ske, när nya bildas inom länet.
Risk för en ”finsk lösning”
Om ingen snar lösning kommer till stånd är risken överhängande att vi i Sverige får en så kallad finsk lösning. Den finska lösningen har under de senaste fem-sex åren inneburit en successiv minskning av antalet vargrevir och geografisk förflyttning mot ryska gränsen, där påspädning sker successivt från öster.
Det vore olyckligt om så skulle ske även i Sverige när statsmakten abdikerat från sitt ansvar. Förtroendet för politiker och myndigheter är redan lågt i varglänen och skulle ytterligare försämras om ingen förändring kommer till stånd i den totalhavererade vargförvaltningen.
Sker ingen lättnad i det starka och växande rovdjurstrycket kommer den finska lösningen om den inte redan kommit!
Inge Brorsson, ordförande för Rättviks jaktvårdskrets
