Vargskyttar för evigt brännmärkta av samhället

Enligt svensk lag skall en person betraktas som oskyldig till dess brott har bevisats. Detta gäller klart inte när grovt jaktbrott misstänks. Det finns endast de som fällts och de skyldiga för vilka bevisningen inte räckte till fällande dom.

Vi har nu haft ett antal fall där jägare och boskapsägare har ansett sig varit tvungna att skjuta en varg i nödvärn. Samhällets reaktion har klart och tydligt varit, sky inga medel för att fälla den anklagade. Om tingsrätten (vilken ju i allmännhet innehåller personer med kännedom om lokala förhållanden) friar den åtalade skall målet överklagas, om så behövs till HD, till dess att en fällande dom avges.

Inte i några andra mål lägger åklagarna ner lika mycket resurser för att verkligen få den åtalade fälld – personer som i hela sitt liv levt ett oklanderligt hederligt liv.

Brå:s studie visade ju att ”tjuvskyttarna” hade mindre brottslig belastning än genomsnittssvensken.

Vi väntar ju fortfarande på nästa följetong med den finska gästjägaren som skyddade sin hund. I det fallet kommer åklagaren att åtala därför att vargen var mera värd än hunden. Hunden klarade sig ju med att bli tilltufsad. Inte står det i paragraf 28 att du måste göra en ekonomisk bedömning innan du skjuter.

Anders Thom, som ju blev frikänd i tingsrätten, blir naturligtvis tvungen att gå igenom hovrätt och eventuellt HD. Staten ger sig inte. Den har ju all tiden i världen och oändligt med pengar. Det är lika bra att erkänna med en gång, för mot staten har du inte en chans. För vad har man för argument mot en åklagare som anser att man skall använda ett laddad jaktvapen som en klubba.

Calle Seleborg, Folkaktionen ny rovdjurspolitik