Bernt Lindqvist var både ordförande och ”generalsekreterare” under en tid då Jägarnas Riksförbund drabbades av svåra kriser. Idag, 30 december, fyller han 80 år och han är fortfarande aktiv.
Bernt Lindqvist var både ordförande och ”generalsekreterare” under en tid då Jägarnas Riksförbund drabbades av svåra kriser. Idag, 30 december, fyller han 80 år och han är fortfarande aktiv.

Mr. Riksjägare startade med svartkrut

Med ett brinnande intresse för jakt, inledningsvis utrustad med en enkel mynningsladdare och några tiotals hektar sörmländsk mark, skulle Bernt Lindqvist – som fyller 80 år i dag – bli ”Mr. Riksjägare”.  Ett epitet han förtjänat genom att bokstavligen hålla förbundet – såväl som småmarkägarnas jakträtt – vid liv.

För 80 år sedan såg Bernt Lindqvist för första gången ut över sina jaktmarker på Lerhaga Gård utanför Södertälje. Uppväxten var precis den man kan förvänta sig av en man som senare skulle slåss för de små markägarnas och de marklösa jägarnas jakträtt. Lerhaga var en liten gård som omgavs av större marker. På några tiotals hektar lärde sig Bernt och hans dåvarande bästa jaktkamrat, Ingvar Törnström, att jaga – inledningsvis med mynningladdade pistoler.
Jaktlyckan varierade emellertid – liksom precisionen. Ibland klickade det och grabbarna gick ständigt omkring med brända tumnaglar efter eldsflamman från tändhålet.

Första älgvältaren
I de övre tonåren köpte de var sin ny älgstudsare – givetvis av märket Husqvarna, givetvis med öppna riktmedel – och lika givet med kalibern 9,3×62. Det gällde ju att få kvar älgarna på marken, även om den gamla 100-meters regeln fortfarande fanns kvar.
Bernt och Ingvar tillbringade tre dagar i hällande regn och ägnade kvällarna åt vapenvård för att deras nya vapen inte skulle rosta. Den fjärde och sista dagen på älgjakten misströstade Bernt och föreslog istället fasanjakt, varpå Ingvar ställde sig på pass med hagelbössan och Bernt tog sin blandrashund och stötte.

Jaktlyckan på Lerhaga
Ut ur skogsdungen kom en fjolingtjur i fyrkut. Lyckligtvis hade Ingvar studsaren lutad mot ett träd och hann nätt och jämt få iväg ett skott – som träffade.
Lyckan var total. På den här tiden var älgstammen inte särskilt stor och det var bara på de större markerna det brukade fällas älg. Men inte nog med det:
Sent på eftermiddagen såg Bernt ännu en älg som betade på några vårvetekrakar intill en såmaskin. Han smög fram i skymningen i skydd av såmaskinen, men just när han skulle skjuta skrämdes älgen av grannpojken som kom för att meddela att han sett – ja, just det det – en älg. Bernt var måttligt road av grannpojkens välvillighet.

Sista chansen
Det var sent och de båda unga jägarna tog en sista chans. Bernt gjorde en kringgående rörelse och det visade sig att älgen, mot alla odds, stod kvar i skogen intill. Den kom tillbaka samma väg. Ingvar höll lågt, medveten om att träffen gärna ville bli hög i mörker, och älgen, en gaffeltjur, föll knall och fall.
Det pratades länge i trakten om de båda älgtjurarna som fälldes på Lerhaga och den fantastiskt lyckade jakten var inledningen till Bernt och Ingvars – som det skulle visa sig – långa älgjaktskarriärer. Några år senare skildes deras vägar, men goda vänner har de varit livet igenom och då och då har de tagit en jakt tillsammans.

Konkursmässigt förbund
För Bernt kom jakten att bli även hans yrke.
När Jägarnas Riksförbunds ordförande dog 1960, mitt under pågående förbundsstämma, stod förbundet handfallet eftersom ordföranden skött allt. Bernt, som varit med i JRF sedan elvaårsåldern, tog motvilligt på sig uppgiften att reda ut bokföring och administration. Det visade sig att förbundet var konkursmässigt och Bernt och den dåvarande förbundskassören räddade situationen genom att gå in med egna pengar. Under ett halvår arbetade Bernt mer än heltid, helt ideellt, tills man fick ordning på verksamheten och hade råd att anställa en deltidssekreterare.

Ordförande och chef
Bara något år senare kom nästa kris: Förbundet saknade ordförande. Bernt övertalades att ta uppdraget i två år – vilket innebar att han var både förtroendevald chef och ”generalsekreterare” (titeln fanns förvisso inte på den tiden).
I ytterligare cirka 15 år var det i hög grad Bernt personligen som, delvis med egna pengar, höll förbundet igång.

Räddade älgjakten
Men det var ändå Bernts mycket omfattande arbete med att rädda småmarkernas rätt att fälla älg som fick störst betydelse för förbundets långsiktiga överlevnad. Det nya älgjaktssystemet som riksdagen beslutade om i mitten av 1970-talet var en enorm framgång för JRF och ledde också till att Jägarnas Riksförbund fick samma representation i länsälgnämnderna som Svenska Jägareförbundet.

Medalj från Jeltsin
Sedan dess har Bernt jobbat – först som deltidsanställd (fast på heltid givetvis) och sedan som heltidsanställd – med juridiska frågor inom JRF. I början av 1980-talet startade han upp en internationell samverkan kring jaktfrågor med forskare från olika länder och med Sovjetunionens Jägare och Fiskareförbund. Det hela renderade i att president Jeltsin belönade Bernt med ”sobelmedaljen” och president Putins regering gav honom en hedersgåva i form av en guldklocka med ryska riksvapnet.

Fortfarande aktiv
Bernt har fortsatt sitt engagemang långt efter sin pensionering – trots en på senare år vacklande hälsa. Han reser fortfarande runt i landet och håller föredrag och utbildningar. Så sent som för någon månad sedan bistod han en åtalad för tjuvjakt på lodjur – vilket resulterade i ett frikännande.
Det är en veteran inom jakten som nu nått mogen ålder och i kväll höjer många av oss glaset och utbringar en skål för Bernt Lindqvist. Och kanske hörs en salut i vinternatten från en gammal mynningsladdad pistol från Hälls i Falun.
Det finns inte många kvar av den kalibern…

Fotnot
Mer om förbundets historia kan du läsa här.