• Jaktkryssningen

”Vi är den sista generationen som får jaga"

Genom kikarsiktetPublicerad: 2006-11-10 10:45

Vi är den sista generationen som får jaga, sa en god, men missmodig, vän från Härjedalen när vi i somras satt på trappan till hans lilla butik. Vi pratade om de senaste björnincidenterna i Europas björntätaste område.
Sven-Emil, liksom alla andra i Lofsdalen, tjänar pengar på turismen. När de naturupplevelsetörstande turisterna lämnat tillbaka de hyrda skotrarna och åkt hem gör han som de andra i byn: Jagar och fiskar.
– Varför skulle vi bo här annars? Det är väl inget kul att bara sitta och titta på fjället heller, muttrar han.
Jo, förresten. En annan sak vill han att de fåtaliga ungdomarna ska ägna sig åt, nämligen fylla byns skola (årskurs 1-6), som just nu har fyra elever, med nya barn. Men som sagt: utöver den, förvisso trevliga, sysslan är det fiske och jakt som gäller.

Och hans missmod är förståeligt.
För visst har jakten förändrats kraftigt det senaste decenniet. Vi har fått både nya jaktlagar och vapenlagar, såväl som rovdjurspropositioner, miljöpropositioner och EU-regler.
Skogsbruket har visat sig bestå av älghatare och enkelspåriga räknenissar. Även här i Lofsdalen anses älgstammen för hög, trots att det inte går att uppbringa minsta älgbetning – vilket är rätt självklart eftersom älgarna vandrar ned mot Sveg på vintern. Å andra sidan föder det argumentet om älgvandringar. För Lofsdalsborna kvittar det emellertid. Älgen ska nämligen bort. Här liksom överallt i Sverige.
Sammantaget har den vanlige jägaren sett sin verksamhet krympa och försvåras – steg för steg.

Många gånger kan man ha förståelse för förändringarna – i den meningen att det kan finnas ett bakomliggande problem som politikerna säger sig vilja lösa. Men nästan lika ofta tvingas man konstatera att politiker väljer lätta populistiska vägar, snarare än realistiska lösningar.
Politik är en trendstyrd verksamhet – och trenden går mot jakten av två skäl:
• Andelen människor som lever i områden där jakten är en framträdande del av livet blir allt färre.
• Högröstade och skickliga debattörer som förstår lika lite om jakt, som en bonde förstår vitsen med att köra fyrhjulsdrivet på Östermalm, driver en skenbart sympatisk, men framgångsrik, djurrättskamp.

Exempelvis hyser Norrland, från Gävle, mindre än en femtedel av befolkningen. Det vinner man inga val med. Helt logiskt bestämmer andra än norrlänningarna förutsättningarna.
Inte ens med samtliga ”djurrättsorganisationer” – från de mer seriösa, som Naturskyddsföreningen, till de extrema smågrupperingarna – blir medlemmarna fler än jägarna. Likväl anser en del riksdagspolitiker att små fanatiska sällskap, som ”Riksförbundet för hänsynsfull jakt”, ska vara remissinstanser till statliga myndigheter. Naturligtvis är det befängt, eftersom en rimlig konsekvens blir att varenda jaktvårdskrets i landet borde hamna på sändlistan. Men åsiktsyttringen säger en del om hur vindarna blåser.

Det är naturligtvis därför olika typer av jakt förbjuds godtyckligt. Det är därför politikerna gick längre än rovdjursutredningen när man fattade beslutet. Det är därför man hävdar att lösningen på kriminalitet och våldsbrott med skjutvapen skulle vara att jägarnas hagelbössor eller älgstudsare begränsas.
Och det är därför man anser att glesbygdsbefolkningen ska omgärda sina hem och beteshagar med fem strömförande trådar. Om eltrådarna istället sattes upp omkring sommarstugor skulle sannolikt problemet ställas i nytt ljus för de flesta – alltså de fyra kvarvarande femtedelarna.

Att jakten ska regleras är tämligen självklart. Men utvecklingen i dag går mot att jakten marginaliseras. Det är mycket illa. Inte minst för de drabbade, men kanske framför allt för den resurs som jakten innebär.
Marginaliseringen tog ny fart med EU-inträdet, då vi drabbades av ett nytt regelverk, skapat av länder med helt andra förutsättningar. Vårt lilla grannland Holland är ett utomordentligt exempel:
Här lever 16 miljoner människor på en yta mindre än Jämtland. Här ryms exempelvis Amsterdam och Rotterdam. Det finns ett par skogsområden där man sällan kan vistas utan att man ser andra människor. Det mesta är fridlyst, skyddat och omgärdat av regler.
Hur tror ni jaktlagstiftningen i Holland ser ut? Och är det konstigt att den är totalt väsenskild från vår egen jaktlag?
Naturligtvis inte.

Däremot är det konstigt att man ens tänker tanken att försöka förena regelverken från den här miljön med Sveriges lagar.
Naturligtvis är den holländska jaktlagstiftningen och frånvaron av jaktmark och vild natur inget holländarna själva är särskilt glada för. De har sina regler för att de är tvungna – och det vet de om. Det handlar inte om jaktmotstånd, utan om praktiska nödvändigheter.

Alla holländare jag möter är tvärtom mycket imponerade av att vi kan hämta hem kött ur skogen. De är för övrigt lätta att imponera på. Det räcker med att bjuda dem vatten ur en bäck, eller steka en gädda. Några är tveksamma – men inte för att de är jaktmotståndare, utan för att de inte tror mig.
Så när politiker eller jaktmotståndare börjar utnyttja europeiska regelverk här hemma i Sverige är det inget annat än smutsig taktik av människor som utnyttjar vår okunskap om omvärlden.
Skulle man fråga en genomsnittlig holländare så kan vi snarare vänta oss en intresseanmälan om att få vara med, istället för jaktmotstånd. Och visst. Vi har så mycket av den exklusiva varan fiske och jakt att vi rimligen kan dela med oss till våra trångbodda grannar. Sven-Emil och de andra byborna i Lofsdalen kunde rent av tjäna några kronor på kuppen. Och kanske bidrar det till ett par elever till byskolan.

När små extremgrupper med en förföriskt förledande argumentation ger sig på jakten är de inte bara fullkomligt hänsynslösa mot andra människors val av liv och intresse, utan dessutom förment självupptagna.
Eftersom de är flitiga, skickliga och pålästa – mycket mer pålästa än den genomsnittlige vardagsjägaren i glesbygden – har de lyckats få svenska beslutsfattare att tro vad de själva anser. Nämligen att de har ensamrätt på djurrättsfrågor och att ingen annat förhållningssätt till naturen än deras eget är rätt.

Att det finns människor som de i Lofsdalen, konkret beroende av naturen både för sitt uppehälle och sin fritid, ser de som något vanartigt. Det spelar ingen roll att glesbygdsborna rimligen hyser både större erfarenhet och en mer välgrundad och motiverad kärlek för naturen än den dominerande delen av befolkningen.

Dan Törnström

SKRIV EN INSÄNDARE!

Kommentarsfunktionen är borttagen. Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv kort, vi publicerar max 3000 tecken och förbehåller oss rätten att refusera och redigera texterna. Skriv att din text är en insändare. Vi tar inte emot insändare under signatur, lämna därför fullständigt namn och dina kontaktuppgifter. Du kan självklart också dela våra nyheter i andra forum, till exempel på Facebook.

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB