• Knivar_nu

Älgutredningen sopar undan de jaktliga värdena

Genom kikarsiktetPublicerad: 2009-06-18 14:54

Två saker utmärker Maria Norrfalks nya älgutredning: Den slår åter – och eventuellt en gång för alla – fast att man inte kan förvalta en älgstam på små områden. Och den gör ännu ett misslyckat försök att reda ut rollerna och maktstrukturen inom jakten.

Det är väl känt bland dem som jobbar med älgfrågor att älgen har fyra ben. De som skadar tallarna på ett ställe kan befinna sig många mil därifrån under älgjakten.

Ett belysande exempel är lantbruksuniversitetets marker i Grimsö på 13 500 hektar. Där märktes 24 älgar. Fyra var något så när stationära och höll sig inom området.
Flera undersökningar visar samma sak. Likväl tycks det finnas mängder av jägare och markägare som tror sig kunna påverka älgstammen på områden som är en tiondel av Grimsös. På fullt allvar!

Allvarlig baksida
Det finns en allvarlig baksida på den här annars komiska mytbildningen: Förr eller senare uppdagas okunskapen, vilket i sin tur sänker trovärdigheten i såväl allmänhetens som myndigheterna ögon. Då reduceras vårt fagra tal om älgskötsel till en lek i sandlådan och att fylla frysen.
Då får jaktens belackare nytt bränsle.
Stora välarronderade områden, med biologiska gränser, är naturligtvis själva grunden för älgförvaltning. De har redan funnits många år, särskilt på bolagsskogarna.
Utredningen befäster nu den principen för alla marker i hela landet.
Bra eller inte? Det beror säkert på vem man frågar. Men självklart ur förvaltningssynpunkt.

Makten över jakten
Sedan har vi frågan om makten över jakten.
I det fallet är utrednings förslag ett tomt – och ganska irriterande – slag i luften.
För det första: Självklart ska markägarna ha makten över jakten – i vart fall ur ett ekonomiskt perspektiv. Jakten är en avkastning från marken och viltstammarna har betydelse för skogsbruket.
För det andra: Markägarna har redan makten.
Egendomligt nog tillmäter utredningen ändå frågan stor betydelse, vilket bara kan tolkas som ett underkännande av mark­ägarnas kompetens. Medvetet eller inte, men Maria Norrfalk satte faktiskt fingret på problemet när hon vid presskonferensen påpekade att jägarna är både välorganiserade, kunniga och pålästa.

Lögnare eller klantiga
Till att börja med är det svårt att tänka sig att bolag som SCA, Bergvik Skog, Sveaskog och andra giganter, som tillsammans äger mer än hälften av jaktmarkerna, på allvar påstår att de inte har makt över jakten. Har de påstått det är de antingen skamlösa lögnare, eller mer än lovligt klantiga.
Markägarna bestämmer helt över hur man vill organisera sin jakt, vem som ska nyttja den och så vidare. Det är grundläggande i lagen.
Sedan är det annan sak att mark­ägare (vissa av dem) inte förmått hävda sin äganderätt.
I många fall handlar det helt enkelt om att markägarna inte är överens. När en markägare blir nedröstad av tio andra markägare blir reaktionen reflexmässigt att den nedröstade markägaren inte har någon makt...
Jo, jo. Så kan man också se på demokrati.

Amatörmässiga markägare
Men visst. Det är ju beklagligt att många markägare helt enkelt är amatörmässiga. Det är även beklagligt när jägare inte begriper vilka konsekvenserna kan bli om man utnyttjar okunniga markägare.
Men kan man lagstifta bort en sådan sak? En kurs i jaktjuridik vore kanske bättre.
Ändå har Maria Norrfalk använt sig av något som närmast måste betecknas som vulgärretorik när hon i utredningen avfärdar det jaktligt värdet på 1,5 miljarder mot skogsproduktionens värde på över 200 miljarder. Därmed visar hon klart vilket intryck hon tagit av storskogsbrukets – företrätt i utredningen av SCA – och Skogsstyrelsens retorik.

Jaktens värde borta
Med den svartvita jämförelsen sopar hon i en mening undan de jaktliga värdena, traditioner, landsbygdens livsförutsättningar och kultur – som för övrigt inte låter sig fångas i en enkel balansräkning.
Det finns dessutom en par anmärkningsvärda företeelser som direkt punkterar jämförelsen:
• Folk köper skogsmark för långt över skogsbruksvärdet just på grund av jakt och andra värden än skog.
• Det är ingen tillfällighet att de vilttätaste markerna med stora skogsskador finns just i områden där det privata skogsbruket och gods dominerar ägarbilden.
Varför? Är det så svårt att inse att markägarna faktiskt vill ha det så.
Vem är Maria Norrfalk – eller skogsstyrelsen – att hävda att dessa markägare har fel?

Äganderätt istället för jakträtt?
Kanske är det äganderätt i ett bredare perspektiv vi ska tala om, snarare än jakträtt.
Om nu markägarna blir nöjda med sin makt när de får tre av fem platser i älgförvaltningsgruppen återstår att se.
Mitt tips är emellertid att de som vanligt rör till sina roller. För hör och häpna: Markägarna är ju inte helt sällan jägare också.
Markägarna har makten över jakten.
Jägarna har emellertid makten över avtryckaren.
Två eller tre representanter i älgförvaltningsgruppen har ingen betydelse om inte de båda grupperna kan samarbeta.

Dan Törnström

SKRIV EN INSÄNDARE!

Kommentarsfunktionen är borttagen. Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv kort, vi publicerar max 3000 tecken och förbehåller oss rätten att refusera och redigera texterna. Skriv att din text är en insändare. Vi tar inte emot insändare under signatur, lämna därför fullständigt namn och dina kontaktuppgifter. Du kan självklart också dela våra nyheter i andra forum, till exempel på Facebook.

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB