• Jaktkryssningen

Därför ledde Vargkriget till självmål

Genom kikarsiktetPublicerad: 2010-06-11 09:35

Det blev ett klick. Så har jag förlorat flera skyttetävlingar och ett och annat vilt. Förarbetet var gjort, siktet inställt, men skottet kom aldrig iväg. Så blev det också för Vargkriget, filmaren Peter Anderssons mycket relevanta och ambitiösa dokumentär.

Oavsett vad man tycker om skildringen av illegal jakt på varg, och oavsett vad man tycker om trovärdigheten hos en del av de intervjuade, sätter TV-dokumentären fingret på viktiga frågor.
Men det klickade.
Redan före dokumentären gick jägarna i försvarsställning. Debatten, både före och efter sändningen, gick helt ut på att ifrågasätta dokumentären.
Frågan är varför?

Missbedömde stämningen
En förklaring kan vara att Peter Andersson och hans team missbedömde stämningen bland jägare och glesbygdsbor – även inom jägarorganisationerna. De är nämligen hårt ansatta och frustrerade.
I årtionden har organisationer som Rovdjursföreningen, Djurens Rätt och Aktionsgruppen för hänsynsfullare jakt skruvat upp jaktmotståndet och lärt sig hantera såväl vulgärargument som medier samt spela på känslor.
Debattörer som SNF:s Mikael Karlsson, Christina Lindberg och gamla åklagare har fribiljett in på debattsidorna.
En nära nog samstämmig redaktörskår har placerat jaktmotståndet på den politiskt korrekta vänsterkanten – för övrigt samma vänsterkant som förr sa sig värna om samerna och den skogsarbetande landsbygdsbefolkningen.

Hysteriska debatter
Det hela kulminerade med EU-inträdets byråkratiska och juridiska fyrverkeri – ajöss morkulla, ekorre och korp. Vördade vare direktiven och habitaten. Och på slutet har vi upplevt hysteriska debatter om fällfångst och den antijägartriumf som följde av vinterns vargjakt.
Nu strömmar ”storebrors” påbud över de berörda på landsbygden.
Motargument stämplas som ”hat”, ”fördomar”, ”okunskap” eller, i de mest civiliserade fallen, som statistiska feltolkningar.

Respektlösheten mot drabbade
Det var precis den hänsynslösheten och respektlösheten mot de drabbade i skogsbygderna som Vargkriget egentligen handlade om.
Ändå slog jägare, jägarorganisationer, och glesbygdsfolk i största allmänhet, blint tillbaka mot dokumentären som de – i hastigheten – uppfattade som ett angrepp och smutskastning.
Fel, visst. Men också fullt förståeligt.
Hur var det med trovärdigheten då?
Att en erfaren journalist som Peter Andersson, uppbackad av SVT, skulle ljuga om att ha intervjuat 25 personer och tillbringat 40 dygn på fältet förefaller minst sagt långsökt.

Visst jagas det illegalt
Att det finns folk – kalla det nätverk, ligor, gäng, kompisar eller vad som helst – som har kontakt med varandra i syfte att begå jaktbrott torde alltså vara klarlagt – och stöds av polis och BRÅ, Brottsförebyggande rådet.
Att det tjuvskjuts varg är också välkänt. I alla länder med varg står just tjuvskytte för en mycket stor del (i regel huvuddelen) av dödligheten hos vargstammen. Sverige är inget undantag.
Men att ett nätverk på 200 personer skulle ha skjutit 26 vargar under organiserade former bara under förra året... Det luktar däremot propaganda lång väg. Det är vad ”nätverket” vill få oss att tro.

Förstorar sig själva
Snarare är det ett klassiskt exempel på hur man framställer sig som starkare än vad man egentligen är: Man ”tar på sig ansvaret för dådet” – som det brukar heta i nyhetsrapporteringen från Mellanöstern.
Säkert tror också flera intervjuade i dokumentären att fällfångst och glassplitter i köttfärs fungerar på varg. Man kanske rent av har lyckats någon enstaka gång. Men effektivt? Knappast.
Fast var det egentligen dessa – så ivrigt omdiskuterade detaljer – som Vargkriget handlade om?

Stig Engdahls gråtande fru
Peter Andersson satte fingret på kärnfrågan med bilderna på Stig Engdahls gråtande fru, när Stig dömdes till fängelse för att han försvarat sina får mot varg.
Då blev folk förbannade. Och det är en finfin grogrund för brottslighet.
Det säkraste tecknet på att Vargkriget verkligen berör en väsentlig fråga är i detta fall just den totala tystnaden från bevarandesidan.
Var och en kan ju tänka sig reaktionen om dokumentären avslöjat fler skadskjutningar eller ytterligare några träflisor i magen på fällfångade lodjur.

Det blev knäpptyst
Istället blev det alltså knäpptyst.
Naturligtvis. För om debatten tar den vändning den borde – och som säkerligen var Peter Anderssons avsikt – kan ju faktiskt diskussionen landa i frågan: Vad får annars laglydiga människor att bilda kriminella nätverk och riskera uppåt sex års fängelse?
Har man lyckats med ”politiken” då?
Förvandlas verkligen relativt välanpassade samhällsmedborgare på landsbygden till ytterst grova förbrytare (i lagens mening) på grund av att de inte informerats tillräckligt och att de har fördomar?
Och är det rimligt att skärpa lagarna och straffsatserna ännu mer, som ju vissa hävdar? Löser man problemet så?
Nej, SNF, Rovdjursföreningen och WWF (även om den sistnämnda organisationen förvisso sände ut ett halvkvädet rop på ännu hårdare lagstiftning) gjorde ytterligare en perfekt taktisk manöver:
De lutade sig tillbaka och tittade på när jägarna började skjuta på budbäraren – och gjorde självmål.

Dan Törnström

SKRIV EN INSÄNDARE!

Kommentarsfunktionen är borttagen. Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv kort, vi publicerar max 3000 tecken och förbehåller oss rätten att refusera och redigera texterna. Skriv att din text är en insändare. Vi tar inte emot insändare under signatur, lämna därför fullständigt namn och dina kontaktuppgifter. Du kan självklart också dela våra nyheter i andra forum, till exempel på Facebook.

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB