• Jaktkryssningen

Här är jakt lite snobbigt

Genom kikarsiktetPublicerad: 2008-07-29 10:31

Golf, golf, golf, golf, hästsport, golf, golf, men ingen jakttidning finns i den lilla skotska kuststaden North Berwicks mest välsorterade tidningsaffär. På t-centralen i Edinburgh hittar jag två tidningar om hagelskytte, vilket antagligen hör ihop med turism och nöjesliv snarare än med jakt.

Dan Törnström

Fisketidningar finns det däremot gott om. Allt från ”Angling” (sportfiske) till mer specialiserade publikationer om havsfiske, flugfiske eller öringsfiske. Fast – underligt nog – verkar ingen av mina vänner I North Berwick fiska. Och ingen har båt. Det förefaller besynnerligt eftersom samtliga bor inom några hundra meter från stranden.
– Jag skulle definitivt ha en båt, säger jag till Dave medan vi dricker våra Guinness och sköter grillen där hjortkorvarna fräser vällustigt och doftar lika ljuvligt.

Gott om hjortkött
För hjortkött är det gott om. Dagen innan åt vi hjortkött på en restaurang. Men – lika underligt – verkar ingen riktigt veta hur det kommer till slaktaren.
– Joo, berättar mina vänner dröjande, nog jagas det. Ja, så måste det vara. I varje fall i norra Skottland.
Man ser ganska ofta hjort eller rådjur, även nära storstäderna, så det tycks finns gott om vilt. Och några stora rovdjur, förutom människor, existerar inte. Någon annan möjlighet än att bestånden regleras med jakt finns knappast.
När jag senare kollar saken på internet så lär jag mig att det jagas allt från rådjur och hjort till fasan och hare. Många företag ordnar jakter.

Lite av en överklasshobby
Däremot verkar det inte finnas samma folkliga jakt som i Sverige.
– Think it’s quite expensive, säger Dave.
I Skottland är jakten ”a bit posh”, alltså lite av en överklasshobby. Förutom jaktturisterna då. Det är å andra sidan ingen överraskning. Vi svenskar är bortskämda med våra skogar, stora ytor och billiga jakt.

Konsten att lura en haggis
Fast en jakt älskar skottarna att berätta om för turister, nämligen jakten på haggisen. Eftersom haggisen springer runt, runt på ett berg har de utvecklat ett ben som är längre än det andra. Meningen är att jägaren ska ställa sig på en bergskant med en håv och vänta på att haggisen ska springa förbi… Ja, ungefär så. I själva verket är haggis mycket lik pölsa, kokad i en fårmage, ungefär som vi kokar korv i tarmar. Och eftersom jag gillar pölsa så gillar jag haggis.

Dukat bord för vargen
– Vet ni om ni har varg i Skottland? undrar jag och utgår från att alla runt grillen ska ta frågan som ett skämt. Men underligt nog tittar de på varandra, funderar och enas till slut om att, ja, det finns det nog.
Men det tror inte jag.
Så på kvällen kan jag via internet konstatera att den sista vargen sköts i Skottland på 1700-talet och det finns vissa planer på att återinplantera varg i norr.
Tja, Skottland är förvisso bara en femtedel av Sveriges yta och tre gånger så tätbefolkat.
Å andra sidan kan man kanske jämföra de skotska högländerna med de svenska skogslänen i befolknings- och trafikhänseende. Men frågan är vad som händer när vargarna upptäcker de åtta miljoner skotska fåren?
Det låter onekligen långsökt med en skotsk vargstam. I vart fall utan konflikter som får den svenska vargdebatten att framstå som ett kärleksgnabb.

Den älskade skotten
Och så har vi hundarna.
Hundhållningen skiljer sig avsevärt mellan Sverige och Skottland, där man ser lösa hundar nästan överallt, såväl på stranden som mitt i stan.
Fast folk verkar ha bra kontroll på dem. Jag har inte sett ett enda hundslagsmål och hundarna verkar väluppfostrade (för det mesta). Dessutom tycks det vara helt okej att en okänd hund springer fram och hälsar på några småbarn som leker vid stranden.
När jag berättar att det vore både olagligt (i vissa fall) och ytterst opassande i Sverige – och att det sannolikt skulle rendera i indignerade insändare i tidningarna – så svarar mina skotska vänner leende:
– Don’t mess with the scots and their dogs.
Jag säger inget, men undrar för mig själv vad som sker den dagen de här hundägarna hamnar inom ett vargrevir…

Sälar på gott och ont
Här i North Berwick finns nästan inga yrkesfiskare. Hamnen är inte så lämplig för fiskebåtar eftersom den torrläggas vid ebb.
I grannstaden Dunbar, däremot, är hamnen djupare och alltid farbar. Där träffar jag en av de allt färre yrkesfiskarna.
– Vi fiskar mest skaldjur numera. Sälarna rensar fisknäten, så det är ingen större ide att hålla på med vårt kustnära fiske. Och längre ut gör de stora trålarna rent hus, berättar fiskaren lite uppgivet.
Det hela låter som ett eko från den svenska ostkusten.
– Ibland brukar det komma in sälar i hamnen. Jag tycker det går för långt, men det är kul för turisterna. Och det är ju turismen som gäller numera, suckar han och verkar vara medveten om att han tillhör en utdöende yrkeskår.
Kanske får han göra som en del andra. Bygga om sin fiskebåt till fågelskådar- och turisfartyg.

Skarven – både större och fler
Däremot säger fiskaren inget om ”the gannet”, som är närbesläktad med vår svenska, något mindre, storskarv.
Mycket av turismen i området är uppbyggd kring sjöfågelfaunan. I North Berwick ligger Skottlands ”Seabird Centre”.
Bara några kilometer ut i havet reser sig en klippa, The Bass Rock, där hela 150 000 nordatlantiska skarvar häckar. Det är flera gånger fler än hela svenska populationen av storskarv på en enda jättesten, hundra meter hög och så täckt av fågelspillning att den lyser vit till fastlandet.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Kommentarsfunktionen är borttagen. Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv kort, vi publicerar max 3000 tecken och förbehåller oss rätten att refusera och redigera texterna. Skriv att din text är en insändare. Vi tar inte emot insändare under signatur, lämna därför fullständigt namn och dina kontaktuppgifter. Du kan självklart också dela våra nyheter i andra forum, till exempel på Facebook.

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB