• Knivar_nu

Räddningsaktion vid idyllisk fjällsjö

Genom kikarsiktetPublicerad: 2006-09-20 14:33

Som förälder gäller det att hitta kompromisser och kombinationsmöjligheter. En sådan kompromiss är till exempel att sitta vid sommarstugan och meta i sjön, istället för att dra ut över norrlandsmyrarna för att besöka de allra mest undangömda fiskeparadisen.
På senare tid har en stor del av mitt fiskeintresse fått utlopp just på detta vis. Jag ska väl erkänna att jag med åren allt mer börjat uppskatta familjeformen av fjällfiske – något sorts fiske-light skulle man kunna säga.
Det hela går i princip ut på att man sitter på verandan med god överblick över sjön. Vi har turligt nog en sjötomt, men givetvis duger det lika bra att ta med sig en solstol till strandkanten och upprätta ett sorts basläger. Där sitter man sedan och läser tidningen och dricker kaffe. Vill man går det naturligtvis alldeles utmärkt att dricka vin.
Så hör man ett plask, varpå man försätter sig i beredskap. Det gör man genom att räta på ryggen och säga åt ungarna att dämpa volymen en aning.
Hör man ett plask till så skrider man till verket, greppar flugspöt och ställer sig vid vattenkanten och fiskar på den vakande öringen under tio minuter. Hugger den inte under den tiden så hugger den sannolikt inte alls, varpå man återvänder upp till tidningen och kaffet. Det här har visat sig vara en synnerligen effektiv metod.
Folk puttrar i sina små båtar över sjön i timmar och fångar någon enstaka fisk. Folk vandrar utmed stränderna och kastar ivrigt sina drag med utmattade armar. I bästa fall kan de fånga några fiskar under en hel dag (utom vid islossningen, och vissa andra kortvariga årstidsbundna händelser, då man kan få mängder av fisk).
Poängen är att om man räknar tiden aktivt fiske och ansträngning så finns det ingen som får så många fiskar ”per timme” – eller med så minimal ansträngning – som jag får. Detta förutsätter så klart att man inte räknar tiden med dagstidningen och kaffekoppen och att man inte gör jämförelsen med dem som fiskar med nät eller andra fångstredskap.
Och när det gäller att få ungarna fiskeintresserade finns det säkert ingen bättre metod. Man kan bada, spela fotboll, äta, leka och emellanåt göra ett avbrott för att fiska i tio minuter. Då är chansen dessutom extremt stor att det verkligen händer något som fångar deras intresse. Man slipper få fisket förknippat med otålig väntan, frysande tår och annat som påfrestar barns tålamod.
Just badandet tycks för övrigt inte bekymra öringarna alls. Jag har vid ett flertal tillfällen simmat fem meter från vakande öringar som jag bara några minuter senare kunnat landa i badbyxor och drypande hår.
I somras blev fiskandet dessutom en lektion i naturvetenskap. Ett flugsnapparpar hade byggt bo i vår sommarstugas knutverk, bara några meter från den plats där vi sitter med våra tidningar och kaffekoppar och avnjuter sommaren och fiske.
Således fick vi under fiskandet följa de helt nykläckta ungarnas utveckling till flygfärdiga fåglar, vilket avslutades på morgonen, sista dagen på vår fjällsemester. Då klantade pappa (det vill säga undertecknad) till det hela och närmade sig fågelboet för hastigt. Fåglarna kändes ju som gamla vänner vid det laget. Det var en känsla som flugsnapparna säkert inte delade. De knappt flygkunniga fåglarna hoppade förskräckta ur boet.
Två av ungarna hamnade i ett snår tio meter från huset. De klarade sig säkert, för det är ungefär så det går till när flugsnappare lämnar sina bon. Den tredje missade snåret och passerade strandkanten och seglade ut över sjöviken intill. Vi kunde se hur den kämpade frenetiskt för att hålla höjden, men misslyckades och kraschade i vattnet mitt i viken – 25 meter ut i vattnet.
Ungarna (det vill säga mina) skrek. Flugsnapparföräldrarna pep oroligt.
Nu var goda råd dyra. Jag sprang runt viken, för att komma så nära fågeln som möjligt, och slet av mig kläderna i språnget. Det låg t-shirt, strumpor och slutligen byxor hela vägen längs stranden. Klapprandet av träskor som slog i strandstenarna ekade ut över sjön.
100 kilo jägare och fiskare, som i vanliga fall inte tvekar att skjuta älgar, rådjur och gäss, stormade fram över stock och sten för att undsätta några gram fågelunge.
Det hela förefaller kanske en aning motsägelsefullt, men som ni säkert förstår hade jag inget val. Det var inte bara min plikt som pappa till två fågelungeälskande barn, utan också min moraliska skyldighet eftersom jag ställt till det hela. Ett oskyldigt liv höll på att spillas utan någon godtagbar anledning. Och det är oacceptabelt, vilket jag i åratal försökt inpränta i mina barn. Nu måste jag leva upp till det.
Allt som kan göras för att rädda detta liv skulle alltså göras.
Således uppstod en egendomlig syn. En halvnaken karl i träskor sparkade av sig sina sista paltor. Utan en tråd på kroppen kastade han sin bleka lekamen ut i det lätt kylslagna vattnet i fjällsjön. Allt för att rädda ett knappt synbart liv bland vågorna 15 meter längre ut.
Dessutom var allt förgäves. Flugsnappare är nämligen inte skapta för vatten och den lilla ungen hade troligen drunknat omedelbart. Jag försökte med massage och till och med konstgjord andning.
Naken på strandkanten.
Jisses! Hoppas att ingen såg mig.
Det var bara att klä på sig och med tunga steg återvända och ta emot barnens förebråelser. Hur kunde pappa vara så dum?
Vilket väl på sätt och vis var en framgång.
Nu vet i alla fall mina barn att man ska lämna djurens barn och bon i fred. Så den lilla fågelungen kanske inte dog helt i onödan i alla fall.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Kommentarsfunktionen är borttagen. Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv kort, vi publicerar max 3000 tecken och förbehåller oss rätten att refusera och redigera texterna. Skriv att din text är en insändare. Vi tar inte emot insändare under signatur, lämna därför fullständigt namn och dina kontaktuppgifter. Du kan självklart också dela våra nyheter i andra forum, till exempel på Facebook.

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB