• Knivar_nu

Unghunden Jaffa har mött sina första älgar

Genom kikarsiktetPublicerad: 2009-10-08 09:02

Första gången min numera unghund, Jaffa, hade ståndskall var hon tio veckor. Då var det en uppstoppad grävling hemma hos en jaktkamrat i februari.

Sedan följde i rask takt katter, andra hundar, kråkor, humlor... Ja, allt som det skulle kunna finnas minsta anledning att skälla på. Och uppenbarligen smittade det av sig, för mina grannar började skälla också (nåja, de framförde i vart fall sina synpunkter).
Min gamla gråhund, Wille, är mer balanserad i sitt skällande.
Han har alltid haft några utvalda mål för sitt skall, varav älg är ett. Vissa bestämda hundar ska det också skällas på, andra inte.

Inte lika skarpt skall
Hans skall är dessutom inte lika skarpt och gällt som Jaffas. I det avseendet är Wille bättre. Det går att ha honom ute i en hundgård en dag utan att grannarna får blodstörtning.
Men inte gråhundstiken Jaffa.
Antingen får hon vara med mig, med en ”barnvakt” eller så instängd inomhus. Allt annat har hittills varit omöjligt.
I somras kom ändå en signal om att hon faktiskt lär sig. Det var när hon för första gången konfronterades med hästar. Det tog bara en sekund av ouppmärksamhet från min sida innan Jaffa stod i hästhagen och skällde ståndskall.
Faktum är att man blir lite kluven sådana gånger. Å ena sidan är det precis så här det ska se ut, fast med älg förstås.

Måste lära sig skillnaden
Å andra sidan måste hon lära sig skillnad på gårdsdjur och älgar. Dessutom är en stor halvblodig och hetlevrad ridhäst inte helt ofarlig om man är en likaledes het och övermodig unghund.
Vi jobbade en hel del med Jaffa under några veckor.
Jag försökte hålla efter henne så att hon inte rusade in i hästhagen, men i ärlighetens namn tror jag att det var flickvännen som egentligen löste problemet.
Hon tog helt enkelt med sig Jaffa in i stallet varje morgon och kväll. Där fick hon vara med i arbetet, och efter några ganska bryska tillrättavisningar (som gick att göra i stallet) förstod Jaffa att det var tystnad som gällde.

Blev kompis med ponnyn
Vartefter sommaren gick blev till och med Jaffa och lillhästen (en ponny) kompisar och numera luktar de och hälsar på varandra. Fast halvblodet, nja, den hästen är lite för stor för att bli närmare kompis med.
Men det var länge sedan nu som det blev ståndskall i hagen, vilket ju är hoppingivande. Sedan får vi väl se om lugnet består med andra hästar.
Den andra framgången kom när mitt grannjaktlag sköt en skadad älg i augusti.

Hittade färskt älgspår
De ringde eftersom de vet att jag har en unghund och jag tog så klart chansen. På vägen upp till skottplatsen (som jag först inte hittade till) träffade vi på ett färskt älgspår.
Tjong! lät det i kopplet och Jaffa påminde plötsligt om en sköldpadda som kravlade efter klövavtrycken i mossan.
Hon smågläfste och vi spårade i rask takt över ett litet berg efter det jag först trodde var den skadade älgen.
Det visade sig emellertid vara fel älg, så vi tvingades avbryta och vända. Men jag var glatt omtumlad av det skarpa älgintresset hon just visat upp.

Mötte första döda älgen
Väl framme vid den skjutna älgen blev hon ytterst försiktig. Detta här var första gången hon konfronterades med en död älg. Det tog en kvart innan hon ens ville börja slicka på älgen och nosa på blodet.
En halvtimme senare skulle älgen först dras en bit, därefter köras fram med traktorvagn. Och då var det gångstånd så till den grad att det ringde i öronen efteråt.
Den tredje viktiga framgången kom i slutet av augusti. Jag hade just tränat gammelhunden och var på väg hem i skymningen.
På vägen står två fjolingar. Jag har bara några kilometer hem och kastar snabbt ut gammelhunden och slänger in Jaffa, ursäktar mig för flickvännen, som är hungrig och vill äta, och åker tillbaka.

Tar spåret direkt
Jaffa tar spåret direkt, åt fel håll. Ett gott och väl 15 minuter långt utsök och klockren återgång värmde.
Det är givetvis okej för en valp eller unghund att göra fel. Intresset och beteendet är viktigast. Så tog hon på igen, den här gången åt rätt håll.
Tio minuter senare är det fullt älgdrev över berget och ned på grannmarken. Klockren återgång efter ytterligare 20 minuter.
Den kvällen firade jag och flick­vännen med ett glas vin till maten.
Några veckor senare hör jag från köket hos min flickvän hur gammelhunden skäller i sitt koppel ute på gården.
När jag tittar ut står en stor älgko i skogsbrynet, 150 meter från huset.

Jaffa smiter ut
I samma sekund slinker Jaffa ut mellan mina ben. Och jag ska väl i ärlighetens namn påpeka att det faktiskt var ett misstag, men samtidigt att jag inte gjorde såååå stora ansatser att hejda henne.
Jaffa tar älgen direkt. Och älgen stannar nästan omgående (van som hon säkerligen är med både människor och husdjur), på några hällar bara 300 meter från huset.
Först blir Jaffa paff och lite osäker inför den stående älgen (det var ju också första gången) men efter att ha sprungit tillbaka hundra meter och kastat ett ögonkast på mig vänder hon. 15 sekunder senare är det ståndskall och någon minut, sedan går det loss.
Drev och gångstånd i tio minuter och en stund senare kommer Jaffa tillbaka, uppenbart nöjd.
Men inte så nöjd som jag.

Dan Törnström

SKRIV EN INSÄNDARE!

Kommentarsfunktionen är borttagen. Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv kort, vi publicerar max 3000 tecken och förbehåller oss rätten att refusera och redigera texterna. Skriv att din text är en insändare. Vi tar inte emot insändare under signatur, lämna därför fullständigt namn och dina kontaktuppgifter. Du kan självklart också dela våra nyheter i andra forum, till exempel på Facebook.

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB