Typiska skador för fågelhundar är skelettskador, stukningar och såriga trampdynor. Grythundar riskerar att bli bitna medan älghundar kan bli sparkade. Grishundar blir inte sällan
sprättade av betarna. Skottskador drabbar tyvärr alla typer av jakthundar.
De vanligaste skadorna, oavsett typ av jakt, är dock sår i olika former: skärsår, bitsår, sticksår, rivsår med mera.
Brutna klor och hältor är heller inte ovanliga. De kanske inte är dramatiska, men de kan spoliera jakten under lång tid framöver om de inte tas omhand på rätt sätt.
– Att kunna ge första hjälpen bör vara en självklarhet för
varje hundägare, betonar Claes Carlsson, veterinär med 30 år i yrket och jägare med erfarenhet av de flesta sorters jakthundar.
Det allra viktigaste är att kunna hålla andningsvägarna fria, stoppa en blödning och eventuellt ge hjärtmassage. Då kan man rädda hunden i de riktigt allvarliga fallen. Men tyvärr räcker jägarnas kunskaper om akutinsatser inte till, menar Claes Carlsson.
Efterlyser kurser
– Jägare som gjort lumpen eller gått första hjälpen-kurs när barnen var små vet i allmänhet det viktigaste. Insatser för människor och hundar är ganska lika. Men generellt behöver kunskapen om hur man tar hand om skadade hundar höjas, säger han och efterlyser kurser i första hjälpen på lokal nivå inom jägarorganisationerna.
Enligt djurskyddslagen får bara veterinärer utföra kirurgisk behandling av djur, till exempel sy sår eller ge injektioner. Det gäller dock inte om behandlingen är så brådskande att man inte hinner anlita veterinär. Många jägare syr ändå själva sina hundar, även om det inte handlar om en nödsituation.
– Jag syr alltid ihop mina hundar om det gäller mindre skador. Det blir för dyrt att åka till veterinären så fort hunden har ett jack någonstans, säger en jägare Jakt & Jägare talat med och han är inte ensam om den inställningen.
Behandla inte själv
Claes Carlsson är kritisk till att jägare behandlar sina hundar på egen hand.
– Det tycker jag djävligt illa om. Lekmän kan inte bedöma hur allvarlig en skada är. Jag vet ett fall där ett bitsår blev felaktigt ihopsytt så att hunden inte kunde kissa efteråt eftersom urinledaren var trasig. Det tog mig fem timmar att rätta till detta under narkos och med mikrokirurgi.
Claes Carlsson har inte anmält någon ”hobbyveterinär” ännu men säger att han i fortsättningen inte kommer att tveka att göra det.
Har du ingen förståelse för hundägare som inte kan eller vill betala tusentals kronor i veterinärkostnader varje gång hunden skadar sig, i vissa fall kanske så ofta som varje vecka?
– Nej, absolut inte. Blir hunden skadad en gång kan den lära den sig något av det. Blir hunden skadad gång på gång i närkamp med viltet är den för skarp.
Claes Carlsson poängterar att en hund ska vara lämplig för sin uppgift och att den ska vara mogen för den.
Lagom tuffa bäst
– Jag testar alltid mina jämthundar på älg för att se hur de arbetar. Lagom tuffa men inte för fega vill jag att de ska vara. Detta har resulterat i 49 grisar på rent ståndskall och lika många till passkyttarna. Men var och en ska naturligtvis välja hund efter sitt tycke och sitt behov. Det finns många lämpliga raser.
Förutse skaderisken
Som jägare och hundförare måste man själv kunna förutse skaderisken och hjälpa till att förebygga den, understryker Claes Carlsson. Hjälpmedel som finns på marknaden, till exempel västar som ska skydda hundarna i närkamp med viltet, tror han inte på. Dels kan hunden bli skadad ändå, dels riskerar man att avla fram olämpliga hundar, menar han.
– Börjar vi avla på hundar som klarar sig tack vare sin väst kommer vi på sikt att få hundar som är på tok för skarpa. Det är en myt att hundarna behöver vara skarpa för att få fram viltet. Det finns hundar som bara fått en enstaka rispa någon gång men som ändå är effektiva jakthundar.