Ruff är en individ som gillar läget i nästan alla situationer.
Ruff är en individ som gillar läget i nästan alla situationer.

Lyckan med Ruff, min nye sambo

– Duktig pojke, skriker jag upphetsat och hoppar nästan jämfota på stället.
En råbock har precis korsat vägen, förföljd av en drever som inte tillåts jaga vidare eftersom drevet redan är tre timmar gammalt.
Vi tar drevern i bilen och ställer fem månader gamla taxvalpen Ruff i drevlöpan. Den leder rakt in i det täta ”rådjursboet”, elva hektar sly.

Den lycka jag känner när lille Ruff för första gången visar intresse för vilt, den vet nästan inga gränser. Han svajar med svansen som en fana i kraftig bris och bär av in i skogen.

Med glädjetårarna som en tjock klump i bröstet sitter jag och undrar om han till och med kommer att börja skälla snart.

Några skall hörs inte, men han är i alla fall borta åtta minuter.

Den stunden av lyckorus överskuggar allt kiss- och bajstorkande de senaste månaderna. Det gäller även alla strumpor, skor, kalsonger, väggar, golv som han gett sig på sedan han flyttade hem till mig vid midsommar.

– Jagar han inte, så blir han inte kvar hos mig, har jag stöddigt deklarerat för min omgivning.

Allt tas tillbaka

Det tas härmed tillbaka. Ta bara de korta stunder av fullständig harmoni som vi upplever varje morgon när Ruff blir upplyft i sängen. (Från början garanterade jag att han aldrig skulle komma i närheten av en säng.) Då lägger han sig på rygg och sluter ögonen.

Ruff har munnen lite halvöppen så att den tandlösa framdelen av underkäken och en liten bit av tungspetsen syns. Han somnar sakta.

Jag luktar på hans öron och pussar honom försiktigt i pannan. Med handen kliar jag hans ljusa, svagt behårade och alldeles oemotståndliga lilla mage.

Så somnar vi sida vid sida.

Överhuvudtaget är Ruff en individ som gillar läget i nästan alla situationer. Han har varit med på speedway och skuttat omkring helt obekymrad om både folk och fä, varvande fyrtaktsmotorer och fyrverkerier.

I bilen har han aldrig gnagt på någonting förbjudet. Han lägger sig och sover eller också lägger han huvudet på min axel och tittar milt på mig.

Han ville testa simning

Redan när Ruff var tio veckor var det precis som om han skulle ge mig en näsbränna. Han ville testa hur mycket jag egentligen tycker om honom, om det fanns någon sanning i påståendet att jag kommer att överge honom om han inte jagar.

Vi satt i en lite eka och var på fisketur när han plötsligt slängde sig i vattnet från fören. Det blev ett drama som helt förändrade min syn på min nye sambo. Han försvann i ett bubbel och blev till och med överkörd av båten.

– Helvete, helvete, var är hunden? mumlade jag halvhögt och i panik.

– Gode Gud, hjälp mig, försökte jag sedan, nu skrikande.

Lika plötsligt som han försvunnit i sjön dök han upp, efter 20 sekunder, simmande rakt nedifrån och upp till ytan. Största håven fångade in honom.

Jag var beredd på mun mot mun-metoden, hjärtmassage och chockhjälp. Men lille Ruff ruskade sig bara och viftade glatt på svansen. Efter tre minuter ville han bita i håvgarnet.

Från den stunden förstod jag hur fäst jag är vid min hund. Bara tanken på allt han ska uppleva och stöta på vid jakt gör att jag nästan hoppas att han inte ska jaga.

Helt ologiskt. Men människan är inte logisk, brukar en god vän till mig säga.