Laikan Nikki är en tuff krabat. Hon var bara sju månader när hon följde med matte, Therese, till en jaktstuga i Vilhelminaskogarna och förhoppningen var att kunna fälla någon älgkalv för henne.
– Hon verkar inte rädd för någonting. Däruppe finns det ju inga vargrevir, men vi var lite oroliga för att hon skulle ge sig på björn och bli övermodig, berättar Therese.
Redan i början av jaktveckan försvann Nikki plötsligt en morgon, inte långt från jaktkojan.
Pejlen krånglade
Hon och hennes kompis var inledningsvis inte speciellt oroliga, men det var lite irriterande att pejlutrustningen krånglade samtidigt. Therese hade haft bekymmer med GPS-pejlen och använder därför en gammaldags radiopejl. Men även den visade sig vara defekt och det gick inte att bestämma någon riktning.
– Fram mot eftermiddagen började oron komma. Närmast till hands kanske var att Nikki kunde ha gått ner sig i något vattendrag, berättar Therese.
Blåst och snö
På eftermiddagen började hon och hennes kamrat leta. Vädret var uselt, det både blåste och snöade, och snart kom mörkret. Dagen efter fortsate de att leta och då hittade de gamla spår. Det visade sig att Nikki fått tag på älg. Men mycket mer än så såg de inte. Spåren sopades snabbt igen i snöyran. Det var också det sista livstecknet på – som det skulle visa sig – 15 dagar.
– Vi letade hela veckan. På slutet tvingades jag åka hem och jobba, men min kompis fortsatte. Vi hade polisanmält hunden, satt ut en annons, samt informerat folk i bygden. Det blev ju bara kallare och kallare och när det hade gått flera veckor hade jag väl egentligen gett upp hoppet, säger Therese.
Då fick hon ett SMS.
Mager hund
Det visade sig att Nikki dykt upp på en gård, ungefär 15 kilometer från jaktkojan. Folket på gården såg pejlen och trodde först att det pågick jakt och försökte schasa bort Nikki. De lämnade till och med gården en stund, men när de kom tillbaka insåg de att Nikki var slut och medtagen. Familjen tog in hunden i köket, varpå de tog kontakt med polisen.
– Jag trodde först inte på beskedet. Jag frågade flera gånger om olika kännetecken och när jag bad dem att ropa Nikkis namn så hade hon reagerat direkt och kommit på inkallningen. Då fattade jag.
Kär återförening
Therese for raka spåret till Vilhelmina och återförenades med sin hund. Nikki var helt oberörd och uppförde sig som vanligt – all dressyr fanns kvar, inga tecken på förvildning.
– Men hon var mager och eländig. Hon måste ha överlevt hjälpligt på gnagare och smådjur, för det var gott om sånt i år. Det märktes att hon var hungrig för hon tiggde vid matbordet, säger Therese och skrattar.
Jagat halva livet
Therese har jagat sedan hon var tio år, först med pappa och sedan ett par år tillbaka som självständig älghundsförare. Hon har två laikor och en Wachtelkorsning. Nikki är en avkomma till hennes gamla Laikahanne. På grund av äventyren i Vilhelmina förlorade hon en månads hundträning.
– Men nu ska vi ta nya tag. Jag hade tänkt skjuta någon älg för Nikki innan säsongen är över, säger Therese.