En av de nya hundraser som nu används efter jakt på våra svenska brunbjörnar är den nyligen importerade rasen plotthund.
Jag har deltagit i flera björnjakter med plotthundar. De har visat sig väldigt effektiva.
Steve Mohr från British Columbia i Kanada är inbjuden för att vara med på den svenska björnjakten med ett antal av sina hundar. Jaktvärdar är Tysk Staffan Ericksson och Jarl Spånberg i Särna.
Tyvärr gäller nya regler. Inga gästkort utfärdas för björnjakt uppe i Särna-skogarna. Vad gör man då när man har en gäst från Kanada, som inget hellre vill än att få vara med och visa vad hans hundar kan prestera på björnjakt?
Efter att Jarl kontaktat mig och hört sig för är saken klar. De är varmt välkomna till Orsa för att jaga björn på Hansjö. Det är ett viltvårdsområde som har en sund inställning till all jakt, men framför allt rovdjursjakt vilket premieras väldigt högt i Hansjö.
Släpper tiken
Vid den första björnjakten släpper Steve Jackie, sin äldre plotthundstik. Det sker i ett område som jag misstänker att det finns en björn i. Jag har sett färska spårtecken och björnvisten under några dagar i området.
Steve låter tiken söka självständigt. Vi har de andra hundarna i band för att kunna släppa dem om Jackie börjar skälla.
Anledningen till att Steve inte låter allihop vara lösa ärr att de andra hundarna inte är helt färdiga björnhundar. Risken finns att de kan spåra annat rovvilt, som räv, grävling, mård eller lodjur.
– Älg kan de också ta sig an, berättar Steve Mohr.
– Har vi otur är de andra hundarna borta när Jackie, som bara går på björn, börjar driva. Då får hon ensam sköta hela jakten, tillägger han.
Flera hundar bättre
Steve jagar efter principen att flera hundar ställer en björn mycket bättre än en ensam hund förmår göra.
I det här fallet är det bättre att ha resten i koppel, tills den erfarna hunden visar att hon har björnvittring.
Jackie har varit lös i cirka 45 minuter när hon börjar skälla nere i en bäckravin, inte så långt ifrån oss.
Direkt säger Steve åt mig att släppa de andra hundarna. De ger sig omgående iväg ner till ravinen för att hjälpa Jackie med björnen.
De andra två plotthundarna når fram till björnen. De ställer björnen i tät sly, där sikten är obefintlig.
Steve och jag står på en liten höjd. Vi kan se hundarna arbeta på andra sidan en bäck. Vi har båda osäkrat för att försöka få ett skott på björnen om den skulle visa sig i en öppning.
Då och då skymtar vi björnen när den jagar iväg hundarna. Men vi får ingen skottchans.
Känner vår vittring
Eftersom vinden vrider och drar åt olika håll i ravinen får den halvstora björnen till slut vind av oss. Den sticker iväg, som mindre björnar brukar göra.
Nu kommer verkligen plotthundarna till sin rätt. De visar att de kan driva björn. Drevet går över Unnån. Björnen drar sedan iväg rätt upp i Tandberg. Där känner sig björnen tryggare och stannar upp. Nya ståndskall ekar över dalen.
Nu har vi en tio kilometers vandring framför oss för att kunna ta oss till ståndplatsen.
Tyvärr drar björnen vidare med hundarna efter. De kommer tillbaka efter några timmar. Men då är de helt slut, så någon mer jakt den här dagen är inte att tänka på.
Bra tillgång
Att ha en injagad plotthund, som bara går på björnspår, är en enorm tillgång. Särskilt när man ska söka igenom ett mark-avsnitt där man misstänker att det finns björn.
Sedan gäller det att ha ytterligare plotthundar, som man kan stryka kopplet på.
Kan de stödja och hjälpa till på själva ståndarbetet, då har man ett rejält björnhundkoppel att jaga med.
Försvunnen tradition
Det här är en jaktradition som försvunnit i Sverige. Även de skandinaviska jägarna, som under århundraden jagat stora rovdjur, använde som regel flera hundar mot stora rovdjur.
Man behöver bara läsa de gamla storjägarnas böcker för att få reda på att de gärna använde fler än en hund under sina jakter.
Tyvärr är den här jakten inte helt riskfri för hundarna. Jackie, som Steve Mohr håller för sin bästa björnhund, har fått sin svans kuperad av en björn.
Vid ett senare tillfälle här i Sverige fick tre av hundarna bit- och rivskador av björnarna.
Tre fällda björnar
Men sammanlagt fälldes tre stora björnar i Orsa-skogarna med hjälp av plotthundar. En björn på 205 kilo och en på 174 kilo. Till sist fälldes även den 24 år gamla Tunturihonan med en vikt på 210 kilo, enligt besiktningsmannen. Tunturihonan blev märkt i slutet på 80-talet och lär vara mor till över 20 björnar.
Vi är väldigt nöjda i vårt björngäng över resultatet från björnjakterna i höstas.
Fler på gång
Nu är ytterligare hundar på gång. De gjorde sin första björnsäsong förra året och är på tillväxt till höstens jakt. Dessa hundar har visat goda takter i mötet med björnar.
Tysk Staffan Ericksson i Särna är den svensk som har mest erfarenhet av jakt med plotthundar sedan hans tid som trapper i Kanada.
Tysk Staffan och Rasmus Boström har importerat en dräktig plotthundstik till Sverige för att få fram goda björnhundar. De har nu importerat ytterligare hundar till nästa års björnjakter.
Tre dräkiga tikar
I skrivandet stund finns tre dräktiga tikar i Särna. Jarl Spånberg har direktimporterat en tik av Steve Mohr. Tiken har nu nedkommit med valpar och Tysk Staffan har två dräktiga tikar, vilka inom en snar framtid kommer att få valpar.
Den svenska plotthundpopulationen ökar sakta men säkert till nytta för björnjakten i Sverige.
Med den växande björnstammen kommer alla tillgängliga björnhundar att behövas för att jakten ska ge önskat resultat.
Är det sedan frågan om att göra ett eftersök på en skadad björn är det mest effektiva att ha ett koppel samjagade björnhundar. Att ge sig ut på ett eftersök efter en skadad björn med endast en hund är förenat med livsfara, vilket alla björnjägare borde känna till.
Tysk Staffan kan svara på frågor om plotthundar
Hur gammal är rasen och hur kom den till?
– En tysk invandrare, Jonathan Plott, flyttade till North Carolina 1750. Med sig hade han fem vildsvinshundar från Tyskland. Man tror att dessa var ”nära” hannoveransk viltspårhund, eller schweiziska stövare. Under den här tiden fanns ännu inga vild-svin i Smoky Mountains. Plott-familjen började jaga björn med hundarna istället. Plottfamiljen avlade sedan på dessa fem hundar i sju generationer (200 år) med som man tror bara en eller två inkorsningar av andra raser. (Bland annat Leopard Cur).
– Detta är förstås väldigt osäkra uppgifter, fortsätter Tysk Staffan. Men vad som verkar säkert är att inga foxhounds är inkorsade, som i de övriga amerikanska coonhoundsraserna.
– På 1950-talet registrerades de första plottarna i United Kennel Club (UKC) av familjen Plott.
Hur jagar man med Plotthundar i Nordamerika och vad jagas med dem?
– Eftersom svartbjörn ofta träar avlade man på hundar som hade anlag för att träa. På det sättet blev även coonhunters (tvättbjörnsjägare) intresserade av rasen. Eftersom tvättbjörnsjakt är lika stort som vår harjakt var det många tvättbjörnsjägare som började använda plotthundar. Rasen kom även att räknas som en coonhund på grund av detta. Men i de övriga coonhundarna i Nordamerika finns engelska foxhounds, vilket alltså inte finns i plottarna.
– Nu jagas björn, vildsvin, puma, lodjur, bobcat och tvättbjörn med hjälp av plotthundar. Några jagar nog också prärievarg med dom.
När kom de första plottarna till Sverige och varför?
– När jag var i Kanada 1988-89 jagade jag med en plott och en black and tan. Jag sköt en svartbjörn och en puma för hundarna. Jag blev mycket imponerad av plotten. En ensam nio månaders valp ställde svartbjörnen som jag tidigare hade skadskjutit.
– En annan egenskap jag gillade var att det är en drivande hund som skäller ståndskall vid spårslut. Vare sig det är i träd, på backen eller under jord stannar hunden på ståndet!
– Allt sedan dess har jag velat importera en plott. Jag har försökt några gånger, men det har varit så dyrt och krångligt. Ingen annan har heller varit intresserad att samarbeta.
– När Rasmus hörde historierna ville han att vi skulle importera en tillsammans. Och på det viset blev det. Det var 2003 som plotten Chime anlände.
Finns det någon rasklubb i Sverige för de här hundarna, eller är det på gång att bildas någon?
– Det finns idag ingen rasklubb. Men vi förhandlar med UKC om möjligheten att starta en svensk plotthunds-avdelning med UKC som moderorganisation.
Är rasen godkänd av SKK eller någon internationell organisation ännu?
– Rasen registreras i både American Kennel Club (AKC) och United Kennel Club (UKC). UKC godkänner inte buckskinnfärgade (hjortbrungula) medan AKC även godkänner dessa.
– Just nu försöker AKC att värva över registreringar från UKC genom att ha gratis övergångar under hösten. Det verkar som om AKC inte heller godkänner hundar som är födda i Kanada. Därför kommer i alla fall jag att fortsätta att registrera i UKC.
– SKK (Svenska kennelklubben) verkar inte vilja ha med rasen att göra. Men de säger att de registrerar hundar som är registrerade i AKC, vilka många plottar är. Men inte de hundar vi har.
– Vi har stamtavlor på våra hundar, där en del linjer går tillbaka ända till de första hundar som blev registrerade av familjen Plott.
Hur jagar ni in den här rasen? Ska man jaga in plotten som en vanlig stövare, eller är det något som är annorlunda?
– Vet egentligen inte. Vi har väl jagat in dem som vanliga stövare. En del av valpköparna har sagt att deras hundar har ett trångt sök. Det kanske är en generell sak för rasen, eftersom de oftast släpps på ett spår. Man skall nog vara mycket försiktig med älg. Rådjur verkar vara lätt att bli av med. Men älg verkar de extra förtjusta i.
– Steve Mohr säger däremot att i stort sett alla plottar ska kunna bli rena när det gäller klövvilt.
Hur bedrivs jakten med hjälp av plotthundar?
– I Nordamerika jagar de i stort sett alltid på ett spår. När de jagar tvättbjörn går de på natten med frisökande hundar, ungefär som vi jagar grävling. Jakt på puma och lodjur sker precis som när vi jagar lodjur på spårsnö.
– Ofta släpps flera hundar. Orsaken till det är dels traditionen att ha hundflockar som jagar. Dels att man vill träna unghundar på björn.
– Dessutom anser nordamerikanska jägare att flera hundar har lättare att ställa och hålla en björn på plats.
– Men enigt Steve finns en gräns på uppåt fem hundar. Jakten blir inte bättre med fler hundar. Används fler är det enbart för att träna unghundar.
– På lodjur och bobcat går det utmärkt med en hund. På pumajakt vill man helst ha två, eftersom risken för att puman skall ta hunden är mycket större om man använder en hund.
– Det finns också många exempel på ensamma hundar som varit mycket duktiga på björn. Jackie jagade ju ensam en björn uppe i Jämtland i flera timmar och hade också kortare ståndskall på den.
– Chime och Lion jagade en björn i fyra timmar och 40 minuter. Av den tiden var nog cirka två timmar fast stånd.
– Annars anser Steve att hanarna generellt sett är lite tuffare, eller dummare i huvet, än tikarna. Tikarna ofta är lite mer försiktiga.
– Generellt kan man nog också säga att eftersom plottarna driver med skall så kommer jakterna att bli längre. En spets har troligen mycket lättare att få en björn att stå i upptaget.
– Dessutom tar ju plottarna kalla slag samt håller i mycket längre än vad en spets gör. Därmed blir det en helt annan typ av jakt. Jag tycker egentligen inte att man kan säga att den ena rasen är bättre än den andra, det beror på hur man vill jaga. En del vill ju kanske inte åka och pejla en hund halva dagarna medan andra föredrar en hund som tar kalla spår och som håller i hela dagen.
– En spets och en plott jagar på helt olika vis och ska också göra det.
Kan man ha dem till något annat vilt än björn?
– Alla valpköpare har skjutit räv för sina hundar. Rasmus har skjutit både mård, mink och grävling. De skall ju också gå bra att jaga vildsvin med plottar. Nackdelar på till exempel lojakt är att plottar ofta är lösa i mun. Då får katten ett försprång. Det samma kan väl sägas om räv om man vill att den skall gå i gryt fort.
– Plottarnas jaktsätt liknar mycket schillerns, även om de finns individer som både vindar och genar.
Det finns ju en hel del andra stövarraser från Nordamerika. Själv har jag en valp efter Rasmus Boströms stövare Öland och en amerikansk tik från är en ras som heter Walker Coonhound. Vad är skillnaden mellan dem och plotthundar?
– Alla de sex coonhoundsraserna jagar på i princip samma sätt. De sex godkända registrerade raserna är: Treeing Walker, Black and Tan, Bluetick, Redbone, Cur och Plott.
– De flesta används alltså till tvättbjörnsjakt (coons) men alla används också på de viltslag jag tidigare räknat upp. Alla är alltså både drivande, ställande och träande. Det jag hört om just Treeing Walker är att de skall vara svåra att få klövviltrena. Men de är bra på att driva och hålla ett spår.
– Det som generellt brukar sägas om plottarna är att de är tuffast på björn av alla coonhoundsraserna. De flesta som är specialiserade björnjägare verkar också föredra plott.
– Plottarna är ju också den rasen som under längst tid utpräglat har avlats för i stort sett enbart björn och vildsvinsjakt. Annars är nog skillnaderna ungefär som de skillnaderna som finns mellan stövare som finne, hamilton och småland.
– Min jaktguidekompis i Kanada, Andy, har till exempel en redbone just nu som är mycket duktig.
Den som vill ha mer information om rasen och vill ha tag
på en valp kan kontakta Tysk Staffan Ericsson på telefon:
0253-102 39. E-post: staffan@delta.se