Runt halvåret gör många schillrar sina första drev. Denna unge hane skallade för första gången samma vecka som bilden togs.
Runt halvåret gör många schillrar sina första drev. Denna unge hane skallade för första gången samma vecka som bilden togs.

Schiller – en ädel jaktmaskin

Spårnoga med ett välklingande skall, uthållig med starka tassar. Så kan man beskriva den äldsta av de svenska stövarraserna – schillerstövaren. Den röda hunden med den svarta manteln betraktas ofta som rävstövaren nummer ett, men skäms inte heller för sig i harspåret.

Med sin lätta, finlemmade kropp och sitt vackra huvud brukar schillerstövaren betecknas som den ädlaste bland stövarraserna.

Men bakom den eleganta fasaden och den mjuka blicken bor en jaktmaskin.

Av hävd är schillerstövaren känd som rävstövaren nummer ett. Det har sina förklaringar.

Rasen utmärks av ett starkt intresse för just räv, även om det finns individer som föredrar hare. Schillerstövarens drevsätt passar också bra för rävjakt.

Rasen är en utpräglad markdrivare och omvittnat spårnoga.

Den driver i lagom takt och har ett klangrikt, väl hörbart skall, som gör att räven hela tiden vet var den har hunden och tryggt låter sig drivas.

Att schillern därtill gärna väcker på slag, det vill säga ger väckskall på kalla rävspår, gör att upptagen blir lugna. Det är en viktig egenskap för en lyckad rävjakt.

Blir Mickel överraskad i legan går jakten sällan längre än till närmaste gryt.

Men schillerstövaren följer lika gärna Jösse i spåren, och den gör det bra.

Fyra gånger under de senaste tio åren har en schiller stått överst på pallen i stövar-SM, harjaktens formel 1-tävling, i konkurrens med de numerärt betydligt större raserna hamilton- och finnstövare.

Handlar om jaktlust

– Det talas ibland om räv- och harlinjer. Visst finns det linjer där hundarna är mer eller mindre benägna att väcka, men framför allt handlar det om jaktlust och vad jägaren själv vill att hunden ska jaga, säger Ingemar Larsson, ordförande i Svenska Schiller-stövarföreningen.

Det är en lättpräglad ras – det är mycket viktigare än vilka linjer hunden har bakom sig.

Svensk ras

Schillerstövarens vagga stod i Stenungssund i Bohuslän. Som rasens stamhundar räknas Ralla I och Tamburini I, två helsyskon med kontinentalt, engelskt och gammalt svenskt stövarblod i sina ådror. 1886 vann de första pris bland stövarna på landets allra första hundutställning.

För deras ägare Per Schiller blev det startskottet för ett mycket målmedvetet avelsarbete.

Med ovan nämnda par som grund avlade han på kort tid fram en stövartyp som passade hans marker: lätt, uthållig och full av jaktlust.

Per Schillers uppfödning präglades av hård inavel. Det gäller inte bara de två stamhundarna (vars mamma själv var frukten av en syskonparning) utan även senare generationer.

Den typen av avel är otänkbar idag, men vid tiden kring sekelskiftet var Per Schillers tillvägagångssätt en självklarhet för många och inte på något sätt unikt för just denna ras.

Blev snabbt känd

Schillers stövare blev snabbt kända både för sin homogena typ och sina goda jaktliga egenskaper.

1907, bara dryga 20 år efter starten, erkändes schillerstövaren som egen ras. Det fick dock Per Schiller inte längre uppleva. Han dog 1892, blott 34 år gammal.

Med sina mer än 100 år på nacken är schillern den äldsta av Sveriges elva officiellt erkända hundraser.

Att inte schillerstövaren utan hamiltonstövaren räknas som Sveriges nationalras har säkert med grundarens sociala tillhörighet att göra: Per Schiller var lantbrukare, medan A. P. Hamilton var greve – och den som startade Svenska Kennelklubben.

Drabbades hårt

Schillerstövarens popularitet har under åren varierat med

storleken på framför allt rävstammen.

När rävskabben slog till på 1970- och 80-talen drabbades schillerstövaren hårt. Registreringarna dalade från dåvarande 700 hundar årligen till närmare hälften.

Idag är schillerstövaren den tredje största stövarrasen i landet efter finn- och hamiltonstövaren.

Intresset för rasen är stabilt och ligger kring 150 registreringar årligen.

Förra året noterade schillern faktiskt en liten uppgång till 185 nyregistreringar. De höga nivåerna från förr lär rasen nog aldrig hitta tillbaka till, även om räven återhämtat sig idag.

Jakten med stövare minskar överlag – det har såväl den ökande vargstammen som nya, konkurrerande jaktformer sett till.

Till schillerns styrka hör dess mångsidighet som stövare. För en hund med flera viltarter på sin repertoar blir säsongen längre än för den rena harspecialisten.

Uthållig ras

Rävjakten börjar redan i augusti och håller på de flesta håll på ända till mitten av mars. Inte minst är efterfrågan på en bra rävhund hög, vilket ger många jaktdagar.

En annan styrka är uthålligheten.

Schillerstövaren orkar jaga i många dagar i sträck utan att gå sönder, även i skarsnö.

En svaghet som nämns ibland är bristande jaktlust. Följ därför gärna med den tilltänkta valpens föräldrar på jakt för att bedöma själv!

Ta också reda på så mycket som möjligt om deras släktingar och avkommor. Svenska Stövarklubbens hemsida och databasen Stövardata är bra källor.

Smal avelsbas

Schillerstövaren allvarligaste problem idag är dock att rasen sedan många år brottas med en mycket smal avelsbas. För hög inavelsgrad leder till förlust av gener och i förlängningen till att sjukdomar och oönskade egenskaper får fäste i rasen.

Att schillerstövaren är föga spridd i utlandet gör situationen extra besvärlig, eftersom nytt blod bara i begränsad omfattning kan hämtas därifrån.

Sedan mitten av 1990-talet pågår ett rasvårdsprojekt för att rädda schillerstövaren. Schweizisk stövare/luzerner (luzernerstövare), finsk stövare och serbski gonic (balkanstövare) har korsats in för att ge ett tillskott av nya gener.

Från början var den stora andelen hundar med höftledsfel

skälet till dessa parningar. Idag står snarare möjligheten till en utökad genpool i fokus.

Hittills har 150 raskorsade hundar fötts. Korsningshundar som paras med ursprungsrasen räknas efter fyra generationer som renrasiga igen.

I dagsläget har en sådan kull återregistrerats som ren schiller, men fler behövs innan avelsbasen når en acceptabel nivå, enligt David Borg, avelsråd för schillerstövare vid Svenska

Stövarklubben.

Aveln ifrågasätts

Rasvårdsprojektet ses inte med blida ögon av alla schillerstövarägare. Det finns de som ifrågasätter att korsningsavel gagnar rasen.

Andra är kritiska till vilka raser som korsas in eller menar att det är bättre att använda hd-belastade schillerstövare i aveln än att blanda in andra raser.

Trots inbördes meningsskiljaktigheter bland schillerfolket går utvecklingen åt rätt håll. Medvetet urval av avelshundar har gjort att inavelsgraden i rasen har sjunkit.

Bättre hälsa

Även hälsan har förbättrats. Andelen hundar med höftledsdysplasi har minskat från ett snitt på cirka 30 procent under 1990-talets andra hälft till cirka 18 procent under de senaste fem åren.

Även hjärtsjukdomen PDA och kryptorchism (ofullständigt utvecklade testiklar) har gått ner.

Som alla stövare måste schillern göras rådjursren. Den som hoppas att valpen ska födas rådjursren, vilket hävdas ibland, kommer att bli besviken.

Många schillrar jagar rådjur med förtjusning – det gäller även elithundar. Rasens stora jaktlust och, med stövarmått mätt, mångsidiga viltintresse är här en nackdel. Så räkna med arbete – och gå gärna en dressyrkurs.

Att lydnad förstör jaktlusten är en myt som tyvärr fortfarande lever kvar.

Schillerstövaren är självständig och mår bara bra av att lära sig hålla kontakt och lyda på signal.

En ordentligt lydnadstränad hund blir kanske jaktligt mogen lite senare än den som får upptäcka världen helt på egen hand, men den förlusten i tid betalar sig under resten av hundens liv.

Rasfakta schillerstövare

Hemland: Sverige

Helhetsintryck: Enligt rasstandarden ska schillerstövaren vara torr och ädel och ge intryck av snabbhet och styrka. Till temperamentet ska den vara vaken och livlig.

Mankhöjd: För tik: 49-57 centimeter (idealhöjd 53 centimeter). För hanhund: 53-61 centimeter (idealhöjd 57 centimeter).

Päls och färg: Pälsen ska vara grov och tät, kortare på huvud och öron. Grundfärgen ska vara brun med en tydligt avgränsad svart mantel. Lite vitt får förekomma på bringan och på tårna.

Hälsa: Inom rasen förekommer hd, höftledsdysplasi, och hjärtsjukdomen PDA (persisterande ductus arteriosus), som leder till döden. Även kryptorchism, ofullständigt utvecklade eller avsaknad av testiklar, finns.

Hundar som används i avel måste vara höftledsröntgade – vilket inte är detsamma som att de har fria höftleder. Vill du vara säker, kontrollera på Svenska Kennelklubbens databas: http://kennet.skk.se/hunddata/.

Övrigt: Korsningshundar (registreringsnummer som börjar med AS) får starta på jaktprov, delta på hundutställning och erövra championat.

Rasklubb: Svenska Schillerstövarföreningen,

www.schillerstovarforeningen.se.

Schillerstövarägarnas bästa tips

Göran Johansson, Flen:

Varför har du schillerstövare?

– Schillern är en väldigt bra rävhund! Den är som regel mycket spårnoga, har starka tassar och ett bra skall.

– Men den bästa hunden jag jagat med är faktiskt den serbski gonic som jag har nu, ”Jojka”. Hon kan sticka ifrån spåret en stund för att söka upp mig, sedan tar hon upp drevet igen.

– En kontaktbenägen hund gör jakten trevligare! Ska man få en schillerstövare att bli så krävs mer jobb. Balkanstövaren är mer följsam av naturen.

Beskriv din schillerstövares bästa och sämsta sidor.

– Nona är idealisk på många sätt. Hon har ett bra sök, gör rundor på 20-30 minuter; kommer åter och går ut igen. Hon väcker lagom, så att räven får tid att smita iväg. Hon är väldigt spårnoga och har ett klangfullt och hörbart skall. Dessutom har hon stor jaktlust och orkar jaga dag efter dag.

– Dåliga sidor har hon egentligen inga. Hennes stora jaktlust

gjorde att det tog lite tid att få henne helt rådjursren, mest beroende på att jag själv inte är så rörlig längre.

Tips till blivande schillerägare?

– Visa att du är flockledare utan att vara elak. Låt hunden vara med i olika miljöer. Gör den skogsvan tidigt. Uppmuntra hunden på det vilt den ska jaga och säg ifrån om den intresserar sig för det vilt den inte ska jaga.

– Det är enklast att göra en hund rådjursren när den är ung, framför allt om den har stor jaktlust.

Carl Söderberg, Hölö:

Varför har du schillerstövare?

– Schillern har rykte om sig att vara bra på räv. Jag kommer även att jaga lo, grävling och kanske björn med min nuvarande valp Velox, däremot inte hare. Min känsla är att schillern är lite mer hållbar och har större rovviltsskärpa än andra stövare.

– Hundar som bara vill driva och inte blir glada när räven eller haren är skjuten gillar jag inte. Dessutom tycker jag schillern är lite snyggare än andra stövare, men utseendet är underordnat.

Beskriv din schillerstövares bästa och sämsta sidor.

– Min förra schillerstövare hade ett fantastiskt drevsätt. Han var extremt spårnoga och tog med varenda spårstämpel. Dreven buktade minst lika bra som för en tax!

– Däremot kunde han ha väckt mer på riktigt gamla slag. Skallet var också lite för dovt och entonigt. Till hans goda sidor hörde hans extremt stora jaktlust, baksidan var att han var svår att få rådjursren. Han kunde gå på rävslag länge men stötte han på rådjur tog han upp det.

– Om räven gick i gryt tog han också gärna upp ett rådjur istället för att skälla ståndskall vid grytet, så att jag kunde hitta dit med taxen.

Tips till blivande schillerägare?

– Ha med hunden i vardagen och se till att ett nej är ett nej. Vänj valpen tidigt vid att vara lös i skogen så den lär sig komma tillbaka. När valpen/unghunden drivit för första gången, släpp inte mer förrän du vet att den driver det viltslag du vill jaga.

Kurt Mörk, Kalix:

Varför har du schillerstövare?

– Schillerstövaren har mycket bra jaktlust och i regel ett bra skall. Dessutom är det en frisk ras. Framför allt är det en social hund som fungerar bra inomhus. Här uppe är det många som har finnstövare, men jag har hållit fast vid schillern i 30 år.

– Den är lite lättare än finnstövaren. Det är en väldig fördel när det blir frost i marken. Tassarna håller bättre.

Beskriv din schillerstövares bästa och sämsta sidor.

– Mina två tikar, 11 och fyra år, är rena harhundar. Deras största fördel är att de är helt ärliga i drevsättet. De skallar först när haren är uppe, aldrig på slag eller tappt.

– Den yngre tiken är lite väl återhållsam med skallgivningen. Om hon blir lite längre efter drevdjuret tystnar hon. Men skallandet brukar bli bättre med åldern och erfarenheten.

Tips till blivande schillerägare?

– Ha inte för stora fordringar på unghunden! Många tror att hunden ska vara färdig jakthund efter några få gånger i skogen, men en schillerstövare är inte klar förrän vid två-tre års ålder.

– Om du vill gå på prov får hunden inte vara för lös (för skallbenägen). Det ger nedslag hos harhundar. Studera därför noga föräldrarnas resultat vad gäller denna egenskap! Ska du ha hunden som jakthund enbart spelar detta mindre roll.

Gun Sundell, Kristinehamn:

Varför har du schillerstövare?

– Vi har haft schillerstövare i mer än 20 år. De är mjuka, tillgivna hundar och lugna inne. Trots att vi har fem stycken märks de knappt hemma. Schillern är lättlärd, både vad gäller dressyr och rumsrenhetsträning med mera.

– På jakt är schillern en väldig effektiv hund, bland annat för att den är spårnoga.

Beskriv din schillerstövares bästa och sämsta sidor.

– Av våra fem hundar jagar vi mest med en tik och en hane, båda nio år. De är snygga, uthålliga och har bra, välklingande skall.

– Tiken har vi som ren harhund. Hon är mycket spårnoga och klarar tappter bra. Tyvärr är hon inte intresserad av räv.

– Hanen är duktig på både hare och räv. Han kunde vara lite mindre självständig. Tappar han bort haren söker han hellre efter en ny än att komma till mig. Ibland kan det bli sent på dagen innan han är tillbaka.

Tips till blivande schillerägare?

– Ha med hunden i vardagen så mycket det går. Det ger kontakt! Vid injagningen, gå med hunden och stötta den om den tappar bort spåret. Men visa inte hunden på spåret, då lär den sig inte att jobba själv.

– Skjut inte för tidigt. Många tror att hundens jaktlust ökar om man skjuter tidigt för den, men jag håller inte med. Skjuter man haren eller räven är det ju slut på det roliga.