Jambo, en basset artesien normand, har visat en livsvilja som nästan knockat hans husse.
Foto: Mikael Moilanen Jambo, en basset artesien normand, har visat en livsvilja som nästan knockat hans husse.

Valpen Jambo nära att knäcka husse

– Vad i helvete är det som händer, skriker jag och kastar mig upp ur TV-fåtöljen.
Det bonkar och smäller i hallen. En viftande svans och två bruna ögon möter mig. Valpen har slitit loss vägguttaget och slickar nu med sin stora blöta tunga millimeter från döden i elsladdarna. 
Välkommen, Jambo!

Egentligen var det tänkt att Ruffs och min nya familjemedlem skulle bli en taxtik, men dagarna efter ultraljudet på duktiga korthårstaxen Qvitta ringde en uppgiven Mats Hedkvist.
– Det blir inga valpar. Hon gick tom för andra gången. Och så har blixten tagit datorn. Allt går mig emot just nu, suckade han.
Jag fick lite småpanik. Ingen valp nu heller. 
Jag ringde Yngve i Borlänge, han som haft flera duktiga hundar av rasen basset artesien normand. Den första, Exxa, hade jag förmånen att jaga med.
Blind jakthund har drev
– Hon är helt blind, men hon älskar jakt så mycket att jag bara måste få släppa henne i någon lätt såte. Det får inte vara några djupa diken. Hon går sakta, är spårnoga och gör inte illa sig, sa Yngve.
Hon släpptes i den stora dungen på andra sidan vägen. Där fick hon snabbt upp rådjur och drev dem mycket fint med bastanta skall. Det snurrade i dungen i 40 minuter – snabbsprungna hundar brukar jaga drevdjuren över vägen efter fem minuter – och samtliga passkyttar hade spänning inpå sig.
Men efter 40 minuter gick det alltså över vägen.
– Nu försvinner rådjuren in i storskogen. Vi skulle ha haft tag på hunden, ropade en jägare på radion.
Då tutade Yngve i sitt jakthorn och Exa bröt omedelbart och gick tillbaka till sin förare. 
Förstummad av beundran
Jag var förstummad av beundran.
– Ring Kaja Kravik i Tobo. Hon har duktiga hundar.
– Nä, jag vet inte om jag ska fortsätta uppfödningen. Det blev elva valpar i senaste kullen och jag jobbade så att jag trodde att jag skulle dö. Men kolla med Mikael Löfberg utanför Örsundsbro i Uppland. Han har nog en hanvalp kvar, sa Kaja Kravik.
En valp kvar. Det kändes lite tröstlöst. Varför har inte den blivit vald? Men efter samtalet med Mikael Löfberg bestämde jag och grannen Lennart att åka och titta. 
Om det var som uppfödaren sa, att valpen var extremt trevlig, social och tillmötesgående, och mamman var likadan, kunde det kanske bli affär trots allt. Att Löfberg är ordförande i rasklubben i Sverige och hängiven jägare bådade gott.
Dessutom har både modern och fadern fina egenskapspoäng från sina drevprov.

Hälsade direkt
Mach, eller Jambo som han kom att heta, hälsade direkt och var hur trevlig som helst. Han visade avvaktan och respekt för Ruff, men det släppte snabbt.
Färden hem till Västerås gick med en ny familjemedlem.
Nu har han visat att han inte kommit hit för att bara bli en slätstruken figur, en i mängden. Han hörs och syns, lever om som en galning och utforskar hela världen med glupsk aptit. Redan efter någon dag stod det klart att han inte tänkte inskränka sina sökvändor till trädgården. Nej, snabbt var han försvunnen och inne hos någon granne. 
Nu sitter 75 meter hönsstängsel uppsatt. Tomten har förvandlats till Tillbergas största hundhägn. 
En riktig utbrytarkung
Problemen är dock inte över. Han är en riktig utbrytarkung och nu pågår en katt och råtta-lek där jag förtvivlat försöker hitta alla ställen som han hittar och smiter ut genom. Sakta men säkert säkras alla hål och Lennart har börjat kalla honom för straffånge nummer 2. Nummer 1 är Ruff.
Första veckan skallade Jambo vilt när han jagade en skata över tomten. Katterna ger honom jabbar men dem jagar han ändå med frenesi. Fullt drev runt huset och sedan ihärdigt ståndskall under bilen. Åker han på en vinge, backar han ut i 10-15 sekunder. Sedan är det full jakt igen.
Som frilansjournalist bestämde jag tidigt att ta sju veckors jobb under den tyngsta tiden på året, under sommaren då inga ordinarie chefer finns på plats och kan köpa mina alster. 
Kräver ständig passning
Jambos ankomst var ur det perspektivet ingen höjdare. För han kräver sekundpassning inomhus. 
Han tuggar på allt – elsladdar, dyra möbler, datorer, allt som han inte ska tugga på.
Jag har helt enkelt fått ta med honom till jobbet. Det kändes omänskligt att tvinga Lennart att passa honom dagarna i ända. 
Spärrat och sanerat
På jobbet har utgångarna spärrats och kontoret sanerats på allt som är olovligt för en hund att stoppa i munnen. Utan förstående kollegor hade det aldrig gått.
Han var med på reportage vid Strömsholms kanal och det blev naturligtvis nya bravader. Jambo kastade sig i kanalen och hamnade under en stor motorbåt. Jag och båtägaren slängde oss på mage på bryggan och fiskade upp honom med gemensamma krafter. 
Mobilen försvann i vattnet
Mobiltelefonen föll ur bröstfickan och finns inte mer. 
En reportagebandspelare för 12 000 kronor landade millimeter från bryggkanten. Men älsklingen var ju räddad – och det celebrerade han med att slänga sig i strupen på båtägarens åtta år gamla labrador.
Från början sov Jambo bara två-tre timmar i stöten, sedan var det kissning, bajsning och full lek igen. Jag sov när valpen sov, var vaken när den var vaken och gick omkring som en sovande zombie på dagarna.
Alla frilansartiklar som borde skrivas blev liggande. Man kan inte sitta framför datorn och arbeta samtidigt som en valp med ADHD-symtom ska vaktas varje steg. Två gånger första veckorna kom paniken och tårarna.
– Jag orkar inte längre. Jag lämnar tillbaka honom, sa jag snyftande till Lennart.
– Han kommer att lugna ned sig. Det är bara valptag, sa han lugnt.

Sätt honom i bur!
Då kom rådet som bringade ordning i kaoset.
– Sätt honom i en bur. En så där vild valp måste man hjälpa att lugna ned sig. Buren kommer att bli en plats där han känner trygghet, sa hunddressören Dennis Andersson.
En hembyggd rottweilerbur hade blivit över hos en familj. De annonserade på Blocket och ville ha 150 kronor för den.
– Det är som om Gud har talat till mig i din annons, sa jag till mamman i familjen.
– Vad roligt om den kommer till användning hos någon som behöver den, sa hon.
När detta skrivs ligger Jambo och Ruff och sover lugnt i buren som står några meter från datorn. 
Nu känns livet drägligt igen. Stunderna i buren har också gjort att Jambo hittat sitt verkliga lugn. I dag sover han hela nätterna utan att vakna och dra igång vild lek.
Kanske får jag inte en sådan kanonhund som Yngve, som kunde blåsa av Exxa på fullt drev. Men jakt finns det i den lilla kroppen, det är jag säker på. 
Dessutom har Ruff fått en kompis som gjort att han levt upp. De leker vilda lekar i trädgården och Ruff får motion – något som är svårt med en hund som vägrar springa bredvid cykeln och masar sig fram på promenaderna.