En mindre i avverkningslaget vid ån. Emil Gunnarsson har fällt sin tredje bäver för säsongen, precis innan jakttiden var slut för jaktåret.
Foto: Stig Gunnarsson (farfar) En mindre i avverkningslaget vid ån. Emil Gunnarsson har fällt sin tredje bäver för säsongen, precis innan jakttiden var slut för jaktåret.

Bäver på sista dagen…

Jag har sett bävrarnas betesplatts genom bussfönstret på min väg till Ljusdals Naturbruksgymnasium hela våren men det skulle dröja ända till den sista morgonen på bäverjakten innan det blev slag i saken…

Den 13 maj cyklade jag till ån beväpnad med en handkikare. Klockan var runt 21 och skymningen började falla. Ett glest duggregn föll över mig då jag smög mig efter åns kant och jag tänkte för mig själv: ”Är bävern ute i det här vädret?”

Plötslig såg jag en kvist som rörde sig på andra sidan ån. Jag frös i steget och i skydd av en liten gran avvaktade jag. Efter någon minuts väntan kom ett bäverhuvud upp och efter ett tag till var hela kroppen uppe på ytan.

Det var en lättnad att se bävern. Jag hade varit orolig att de skulle vara bortskjutna, eftersom de jobbat på bra med träden runt ån och deras verk syns bra från riksvägen.

Ytterligare en bäver

Bävern verkade inte vara medveten om min närvaro utan arbetade lugnt vidare. Efter ett tag kom ytterligare en bäver simmande och hjälpte till med arbetet. Jag satt på första parkett och bara njöt av att ha kommit dessa varska djur så nära.

Så bröts tystnaden av ett litet plask nedströms.

Jag kröp i skydd av det ganska höga gräset för att inte störa bävrarna och kikade mot det håll jag hört plasket.

Invid land såg jag ringarna på ytan och allt tydde på att en bäver legat på land och sedan åkt kana ner i vattnet.

Mycket riktigt. Snart kom huvudet och kroppen upp längre ut i ån. Då är de alltså tre stycken, tänkte jag.

Så småningom kom ytterligare en bäver och anslöt sig till gruppen, uppströms ifrån. Jag såg tydligt att den ena var mycket större än de övriga tre, så jag gissade att det var honan.

Trampade hem i ilfart

Jag stannade vid ån till dess att mörkret var så tätt att jag inte längre såg bävrarna. Då hoppade jag på cykeln och trampade i ilfart hem och ringde till farfar. Trots att det var mitt i natten bestämde vi att nästa afton skulle spenderas vid ån.

Klockan var strax efter åtta då vi åkte från gården. Efter att ha kollat vinden visade det sig att det bästa vore att gå samma väg som jag gick kvällen innan. Väl framme med granarna där jag tagit skydd satte vi oss och väntade.

Första halvtimmen gick och jag tänkte att vi nog var ute lite tidigt, men ju mer tiden går desto bättre tid blir det, tänkte jag.

Jag tittade upp på farfar och såg de erfarna jägarögonen noggrant studera vattnet. Snart pekade han lite försiktigt nedströms och mycket riktigt kom en plog där nerifrån!

Plötsligt dök den

Bävern fortsatte i samma tempo förbi oss och passerade på bara någon meters håll. Men ån är djup och vattnet är strömt, så ett skott på bävern i vattnet skulle bara leda till en missad trofé.

Istället hoppades vi att bävern skulle sätta sig vid den björk den verkade vara på väg mot, men då plötsligt dök den!

Farfar tog rutinerat upp tändaren och vinden låg mycket riktigt mot de håll bävern dykt. Vinden fortsatte att vända och vrida sig resten av kvällen och bävrarna simmade fram och tillbaka på ån men klev aldrig upp på land.

Klockan elva for vi hem, utan bäver…

I bilen frågade jag farfar om vi inte kunde göra ett ryck till morgonen efter. Då det var sista chansen före jakttidens slut. Jo, då. Han var lika jaktsugen som jag.

Klockan kvart i fyra knackade farfar på sovrumsdörren. Efter en snabb frukost for vi till ån.

Nu gick vi till ett ställe med en stor tall och några granar, ett hundratal meter från det ställe vi suttit vid kvällen före.

En brun klump

Efter att ha sonderat terrängen fastnade mina ännu inte så erfarna ögon på en brun klump på land som snart dök ner i vattnet. Jag tittade på farfar och han nickade som svar att han också sett.

Efter ett tag kom bävern upp igen och simmade rakt mot land och i nästa ögonblick satt den där igen. Jag såg att det inte var någon stor bäver utan en av ungarna. Därför bestämde jag mig att den skulle följa med oss hem. När den vred upp kroppen lite mer satte jag hårkorset från pappas 308:a i halsen på bävern och tryckte av.

Bävern tumlade runt och landade i vattnet men flöt upp på rygg alldeles intill landkanten. Då kom något som mest liknade ett stort bowlingklot nedrullande från slänten. Det var den stora honan som legat där och betat.

Sprang över bron

Eftersom bävern rullat ned i vattnet måsta jag springa 200 meter till bron, sedan gå över bron och runt för att dra upp bävern. Lite synd eftersom jag hade hoppats att den skulle ligga kvar så vi hade kunnat sitta ytterligare ett tag utan att jag spritt vittring på den sidan av ån där fler bävrar kunde dyka upp.

Det var min tredje bäver för året. Det visade sig vara en fjolårshane. Då vi bar bävern kunde jag inte undgå att se ett ganska stolt leende på farfars läppar då han tittade ned på bävern och sedan på mig.

Men då var det brått. Klockan var redan halv sju och klockan sju går min skolbuss. Det blev bråttom hem och byta om. Bävern lade vi i svalen, så vi kunde hjälpas åt att flå den till kvällen då jag kom hem från skolan.

Det blev en mycket fin avslutning på bäverjakten och ytterligare en fin jaktdag tillsammans med farfar på min väg att bli ”färdiginjagad”.