Den första älgen blev en storoxe

Allt är över på några sekunder.
Jag ser älgen, hornkronan och kikarsiktets hårkors i det väldiga djurets bog.
Skottet fallet precis i den fyra meter breda skjutgatan och älgen springer tio meter innan den faller ihop med ett brak.
Den första älgen blev kanske den största jag någonsin kommer att skjuta.

Jag står upp i tornet, stel som en fiolsträng och med maxpuls. Jag vill jubla men tar det absurda beslutet att småvissla lite tyst för mig själv. Objektivt betraktat: Det står en 37-årig man på en ödslig tallplantering och visslar. Han står i ett litet torn i Jämtland och klockan är 9.00 på morgonen.

Det är först i den stunden som jag inser vilken eufori som drabbar älgjägaren när det största och mest eftertraktade av våra viltarter under några dramatiska sekunder förvandlas till byte.

Vilken lycka!

Det finns människor som suttit i åratal på älgpass, utan att vara i närheten av att få skjuta. Jag har turen av få skjuta redan andra året som jägare, efter sammanlagt sju dagar på olika pass.

Vilken lycka. Jag skiter i om jag blivit tokig och står här och småvisslar.

Den här dagen är den då jag minst anar att premiären ska begås. Jag hittar inte till passet efter Leffes beskrivningar, utan irrar omkring i skogen och knäcker grenar och för en massa oväsen.

Dagen före har vi inte sett ett enda färskt älggnag och dessutom går det rykten om att det är björn i trakterna. Kanske är det därför – för att det lutar åt en händelselös dag – som Leffe ger mig sitt pass och istället väljer att gå med hundföraren.

– Vi kommer gående upp mot dig, meddelar Leffe kort när hunden är släppt.

Det går en timme. Det går två timmar. Jag tittar på bomärkena som tidigare passkyttar ristat in i slanorna som håller ihop passet. Fåglarna börjar kvittra så smått och dimman böljar fram och tillbaka mellan olika tätningar i skogen. Den jämtländska septemberluften är varm och fuktig.

– Vi är snart framme hos dig, ropar Leffe på radion.

Jaha, tänker jag, det blev ingenting den här gången heller. Såten framför mig är tom.

Men det är då ödet har sin gång. Nere i det kraftiga buskaget går Leffe och hundföraren lite fel. De kommer lite för nära Lillmyren och plötsligt tar hunden upp. Den vrålar rakt ut där den hittat älg som stått och tryckt i slyn.

Älgen vill inte stanna

Den här älgen vill inte stanna för hunden. Den bär iväg som en furie genom skogen, rakt över alla ägogränser, lika ofta på andras marker som på våra.

Då och då hörs något enstaka skall när hunden försöker dra i nödbromsen för ruschen. Jag beräknar att älgen och hunden gör en lov på säkert ett par mil.

I ett slag höjs dramatiken avsevärt. Jag hör våldsamt brak och ett flåsande som får nackhåren att resa sig.

I det här läget är jag säker på att det är en björn som hunden fått tag i. Nu slåss de i skogen, så att mossa och trädflisor sprutat runt dem. Nu kommer den väldiga björnen rakt emot mig med sin fradgadrypande käft. Han kommer att välta tornet, tänker jag och reser mig och osäkrar geväret.

Älgbenen trummar

Under de följande 20 sekunderna får jag dock klart för mig att det måste vara en älg som är på väg rakt emot mig. Jag hör tydligt hur de långa älgbenen trummar fram över sluttningen.

De som byggde tornet visste hur älgarna rör sig här i området. Tornet står vänt exakt mot den plats där jag räknar med att älg och hund kommer snart.

Jag kommer att ha en tittglugg, där jag kan se om det är en stor tjur. Just en sådan tjur som vi bestämt att vi ska skjuta. Och så har jag en skjutglugg på max fyra meter där skottet måste falla.

Älgens flåsande övergår i ett gurglande läte när kulan från min 308 går rakt igenom hjärta och lungor. I vegetationen bakom skjutgatan hör jag hur den stora kroppen faller med ett brak.

Jag vet att jag inte får lämna tornet. Men nu vill jag kolla om djuret verkligen dött. Hunden skäller till med jämna mellanrum, river lite ragg av älgkroppen. Leffe svarar inte på radion.

Blänger misstroget

Hunden kommer fram ur snåret med blåröd tunga och blänger misstroget på mig. Va, fan kommer du inte ner ur tornet för? ser han ut att tänka.

Nu ropar Leffe på radion.

– Pass upp, Moilanen, nu är det älg på gång.

– Ja, men jag har redan skjutit.

– Vadå skjutit?

– Jag sköt en älg. Jag tror det är storoxen.

– Ja, men var är älgen då?

– Jag tror att han ligger i buskarna framför mig. Han är nog så död som en älg kan bli.

– Grattis, säger Leffe när han kommer fram till passet och jag äntligen får lämna tornet.

Vilket as till älg!

– Fy fan, vilket as till älg. Det måste vara en av de största jag var varit med om att skjuta här uppe, säger Leif.

När vi sedan styckar kroppen och väger delarna, småvisslar jag på nytt för mig själv. Den väger 352 kilo slaktat och måste alltså ha haft en levandevikt på närmare 700 kilo.

Vilken första älg att få fälla!