Birgitta Husman från Norrtälje passar på att njuta av miljön medan hon väntar på fåglarna.
Birgitta Husman från Norrtälje passar på att njuta av miljön medan hon väntar på fåglarna.

Flax på första sjöfågeljakten

Ett 15-tal tjejer med hagelbössor, några öar i Trosa skärgård, vättar i vattnet och matsäcken packad. Allt är klappat och klart för sjöfågeljakt, nu är det bara att vänta på att fåglarna ska dyka upp.

Det är näst sista helgen i oktober, vädret är ovanligt milt och regnet hänger i luften.

Klockan är strax före fyra på fredagseftermiddagen när ett gäng tjejer samlas i Trosa hamn. Vi ska ut till Kråmö skärgårdsby för att jaga sjöfågel tillsammans.

Ann Östenson, kvinnoansvarig hos Jägarnas Riksförbund, möter upp oss ute på bryggan. Hon berättar lite snabbt om helgen och ser till att vi kommer till rätta.

Härlig båttur

Båtarna som ska ta oss ut till ön blir lastade och klara. Snart är vi på väg, ett gäng i Kråmös egen båt, tillsammans med arrendatorn Håkan Jäderberg. Ett annat gäng får åka i en ribbåt som körs av Magnus Scherp.

Vi i ribbåten får oss en rejäl åktur, den går upp mot 45 knop. Vinden friskar på och vi blir våta i ansiktet, men det är alldeles underbart.

Jag och Ann Östenson sitter bredvid varandra, och det är inte utan att vi båda har riktigt breda leenden från öra till öra.

En kvart senare är vi ute på Kråmö. Vi lastar ur och tackar för skjutsen. Vid bryggan finns vagnar att köra packningen på, så vi lastar dem och tar oss upp till två av de stugor vi ska bo i.

Snart kommer resten av tjejerna med den andra båten. Stämningen är glad och förväntansfull, trots det gråa och blöta vädret. Talessättet ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” ter sig som dagens sanning.

Samling

Tjejerna installerar sig i sina stugor. Därefter har vi en samling i stora huset. Vi får ett officiellt välkomnande av Ann Östenson. Arrendatorn på Kråmö, Håkan Jäderberg, berättar om ön och jakttraditionerna.

Helgens jaktledare Sivert Borup och Ulf Sandström tar sedan till orda. Sivert delar ut passen. Det är några olika öar vi ska sitta på.

Ulf berättar om vilka fåglar som är lovliga, avståndsbedömning, hur vi ska agera när de flyger in och annat som bör tänkas på när det gäller sjöfågeljakt.

– Fåglarna ser bra, jättebra. Sitt stilla och se till att ni döljer er bakom ett nät, sten, buske eller under ett träd, uppmanar Ulf.

– När fåglarna ser sina kompisar nere i vattnet och kommer ner för landning, pass på. Precis när de spretar med vingarna och sätter fram fötterna, då är det dags att fyra av, fortsätter han.

Premiär för alla

Var och en av tjejerna får sedan presentera sig lite kort. Det visar sig att ingen har jagat sjöfågel förr.

I övrigt är det en salig blandning av alla möjliga åldrar och bakgrunder. En är från västkusten och jobbar med mat, en annan är en jämte som masserar på spa. En tredje har flyttat hem till föräldragården i Dalarna. Två andra tjejer jobbar mitt i huvudstaden inom missbrukarvården.

Håkan Jäderberg visar sedan vättarna som ska användas under helgen. Varje grupp får en låda med egna vättar att knyta fast sänken i. Några går ut i mörkret utanför stugorna för att göra ordning dem, medan några andra gör klart för kvällens middag. Utanför fönstret ser vi pannlampor fara runt som eldflugor, det ser rätt roligt ut.

Middag och stearinljus

Snart är middagen framdukad och vi sätter oss till bords. Det är lite trångt, men mysigt i skenet av fotogenlampor och stearinljus. Kråmö saknar elektricitet, men det är onekligen en av tjusningarna med miljön.

Maten smakar gott och stämningen är uppsluppen. Det skrattas och skojas. Vedspisen knastrar och sprider en behaglig värme i köket.

Någon timme senare droppar en efter en av och lugnet sänker sig. I morgon gäller det.

Tidig väckning

Klockan fem ringer väckarklockan i vår stuga. Det är bara att gnugga gruset ur ögonen och ta sig ur sängen. Frukost ska intas, matsäck ska göras, utrustning ska packas, kläder ska tas fram. Det är precis kolsvart utanför och det duggregnar lite lätt.

Klockan sex är det samling nere vid bryggan. Ett pärlband av pannlampor kommer ner för stigen. Mörkret är fortfarande kompakt medan vi delar upp oss i olika båtar för att bogseras ut till passen på öarna.

Jag hamnar på ön Grytan, precis öster om Kråmö, tillsammans med Ulrika Dowallius och Bibbi Lirenius-Ringqvist. Vi lägger ut våra vättar i sundet mellan öarna och går sedan i land.

Grå gryning

Gryningen kommer och omgivningarna bäddas in i allt ljusare gråskalor. Vid vårt pass ligger en rotvälta som vi beslutar oss för att använda som gömsle. Men vi kompletterar ändå med några tallgrenar och kamouflagenät.

Snart är vi klara och nu är det bara att vänta. Vinden mojnar allt efter det blir ljusare. Vi ser några fåglar på avstånd, men det händer inte så mycket.

Plötsligt landar en knipa vid våra vättar och Ulrika tar chansen. Hon ställer sig upp och fågeln lättar från vattenytan. Hennes skott missar, men knipan flyger mot Bibbis håll. Även hon drar på ett skott, men hamnar för långt bakom.

Det är svårt

– Attans, det var svårt, säger Ulrika.

– Ja, de är snabbare än man tror, håller Bibbi med.

Timmarna går, vi fikar och pratar då och då, bland annat om tjejer och jakt. Bibbi säger att hon märkt att fler och fler tjejer tagit jägarexamen. De upplever också att tjejerna tas också emot positivt ute bland jaktlag och på skjutbanor.

– Det är roligt att få komma ut på jakter. Vår mark går som en kil in i ett jaktområde, så jag ringde och frågade om jag kunde få vara med, och det fick jag, berättar Bibbi.

– Om inte min sambo varit helsåld på det här vet jag inte om jag skaffat mig egna vapen, men nu är det jättekul att vi har ett gemensamt intresse, säger Ulrika.

Dåligt med fåglar

Det verkar som att fåglarna håller sig undan idag. Det smäller sporadiskt från öarna omkring. Men det är inga glada rop på radion om fällda byten. Senare visar det sig att det var Ulfs pass som tagit för sig och fällt både trut och några andfåglar.

Snart är det dags att bryta för lunch. Vi som har haft pass på Grytan ror över det smala sundet till Kråmö och går tillbaka genom skogen. Det är skönt att få röra på sig efter att ha suttit stilla hela dagen.

Lunchen slinker ner och tjejerna pratar om förmiddagen.

Ulf förklarar varför det är så få fåglar.

För varmt och stilla

– Det är helt enkelt för varmt och för vindstilla. Normalt brukar det vara några grader kallare och friskare väder, då sträcker fåglarna mer, säger han.

Vi hinner ta det lugnt en stund efter maten, så en del knoppar in medan andra ägnar sig åt annat.

Halv två är det dags att ta sig ut till passen igen. Jag hänger på Ann-Christin Pettersson, Anita Magnusson och Maria Olofsson ut till norra änden av Grytan.

När de suttit ett tag kommer två viggar och landar. Maria och Ann-Christin spanar på dem bakom kamouflagenätet. De simmar mot vättarna och är snart inom skotthåll. Men så kommer en båt och stör, så fåglarna lyfter och skotten blir aldrig avlossade.

Det är lugnt på fågelfronten resten av den tid jag är kvar hos dem. Intresset fågeljakten är ändå nyvaket hos tjejerna.

– Man kanske skulle köpa några vättar och prova i älven hemma och se vad som händer, säger Ann-Christin och ler.

– Vad mycket jag har lärt mig under de här dagarna! Hur man sätter ut vättar och hur det funkar runt omkring. Fåglar ser visst väldigt bra, så det gäller ju att gömma sig väl, fortsätter hon.

Under resten av eftermiddagen smäller det här och där. Det regnar till och från, men inga långa stunder. När skymningen lägger sig är det dags att ta sig tillbaka till bryggan. Några av tjejerna har fått ett par fåglar, men det är inte alls särskilt stor utdelning.

Trötta och nöjda

Trötta och ganska nöjda samlas vi i stora huset för att äta middag tillsammans. Det bjuds på gulaschsoppa. Det sorlar och skrattas, det är en gemytlig gemenskap runt bordet. Någon tycker att den här jakten borde bli en årlig tradition, så snart smids det planer. Det bestäms att vi ska försöka träffas samma helg i oktober nästa år också.

Klockan hinner inte bli särskilt mycket innan några börjar se riktigt trötta och rosiga ut. Det är dags att få sin skönhetssömn, så en efter en går hemåt sina stugor.

Arla söndagsmorgon

Det är väckning klockan fem igen. Samma procedur med frukost, matsäck och packning som morgonen innan.

Jag åker med ut på pass med Anita Magnusson och Maria Olofsson igen. De sätter sig på Grytan, vid rotvältan där jag satt på lördagsmorgonen.

Anita är lite osäker på hur hon ska göra bakom kamouflagenätet. Maria, som har lång erfarenhet av annan jakt, ger henne uppmuntrande tips. Det är bara att smälla på, menar hon.

– När man är ny är det mycket att tänka på. Man vill göra rätt. Man måste få göra det man tror är rätt, så lär man sig med tiden, säger hon.

Efter en stund går jag iväg mot ett annat pass på ön. Där sitter Ann Östenson och Birgitta Husman.

Nöjd med helgen

Jag sätter mig hos Ann och pratar en stund. Hon är ansvarig för kvinnoverksamheten inom förbundet och är jättenöjd med helgens aktivitet.

– Det har kommit tjejer från såväl Västra Götaland som Jämtland för att få vara med på den här sjöfågeljakten, det är jättekul, kommenterar hon.

Hon berättar att intresset för sjöfågeljakten var stort. Det var till och med tjejer som tyvärr inte fick plats.

– Nästa år kanske vi får ordna två jakter. Tjejerna har fått upp ögonen för att träffas på gemensamma aktiviteter, så det är verkligen sporrande att jobba för att arrangera flera sådana här jakter, säger hon.

Ann tycker att arbetet för kvinnoverksamheten är viktigt. Det är inte lätt att som nybliven jägare veta var man ska vända sig och komma igång. Det här är ett alternativ som naturligt ger tjejerna goda kontakter med andra med samma intresse.

Det plaskar till

Plötsligt när vi sitter där och pratar hör jag hur det plaskar till i vattnet. Jag kikar mellan tallgrenarna och ser två fåglar som landat ute vid vättarna.

– Ann, det har landat två fåglar där ute, viskar jag.

Vi kikar på dem en kort stund och konstaterar att det är två knipor, det är bara att ta chansen. Ann tar upp hagelbössan och lägger an. Fåglarna ligger kvar, anar inget ont. Hon drar av en salva och träffar åtminstone den ena. Men för att vara riktigt säker avlossar hon det andra skottet också och båda fåglarna vänder upp sina vita bukar.

– Men Ann, du sköt båda, utbrister jag. Vi tittar på varandra med en glatt överraskad blick.

Jag får fart i benen och går och hämtar båten som ligger förtöjd en bit bort. Jag ror in till kanten där Ann väntar och så ror vi ut för att bärga de två kniporna hon skjutit.

– Åh, vad roligt, säger Ann med ett stort leende. Det här är det första jag någonsin skjutit, jag trodde aldrig att jag skulle träffa. Vilken kick!

Tillfälle att träffas

Anns passkamrat Birgitta Husman sitter under en tall en bit bort. Hon har jagat sedan 1997.

– Det här är ett bra tillfälle att få komma ut och träffa andra kvinnor med samma intresse, säger Birgitta.

– Är man osäker är det lättare som tjej att vara bland andra tjejer. Man vågar fråga och alla är måna om att visa varandra. Det är extra roligt att alla är på samma nivå den här helgen, ingen har ju jagat sjöfågel tidigare, fortsätter hon.

Vi samtalar en stund om vad som är tjusningen med jakten. Det är ju så, åtminstone under denna helg, att själva skyttet och siktandet av vilt står för bara en bråkdel av tiden man spenderar ute på pass.

Meditativt

– Det är meditativt att sitta så här och bara ta in alla intryck, menar Birgitta. I vardagen unnar man sig inte att sitta still, man ska vara så effektiv. Här gör man inte så mycket.

– Det är en fantastisk naturupplevelse i första hand. Sen är det ju spännande förstås när viltet väl dyker upp, tillägger hon.

Snart har förmiddagen tagit slut och det är dags att ro hem till bryggan igen. Stugorna ska städas ur och båtarna ska packas.

Dags för avslutning

Vi får en fin avslutning på helgen. Solen bryter fram mellan molnen och lägger ett gyllene skimmer över omgivningarna.

När båtarna är packade samlas vi igen på bryggan för att tacka av varandra. Det gratuleras hit och dit, det blev några fåglar till slut. Tjejerna är nöjda med helgen och med fångsten.

Jaktledaren Ulf Sandström har köpt ett litet pris som ska delas ut till den som skjutit flest fåglar. Det visar sig att det är Ann som kammar hem priset för sina två knipor.

Vi tar avsked med löfte om att komma tillbaka till Kråmö vid samma tid nästa år. Självklart måste detta bli en tradition!