Det var i samband med älgjakten som en av lagets jägare helt plötsligt mötte björnen i skogen. Efter ett kort rådslag bestämde gråträskgänget att försöka få tag på Mattias Norén och hans hund, som jagade sex mil längre norrut.
Jaktlaget hade flera egna hundar att tillgå men man valde att kalla på ett bevisligen bra fungerande ekipage i stället för att testa egna hundar med tveksamt björnintresse.
”Jag hade tur”
– Jag hade tur som fick tag på hunden så snabbt, berättar Mattias Norén.
– Boj hade nyss haft ett ståndskall på älg och då kommer han om jag lockar på honom. Hade det varit gångstånd på ett djur, som gått undan, är det inte säkert att lydnaden fungerat lika bra, tillägger Mattias.
När hunden var kopplad körde han till Gråträsk och gick sedan in i området där björnen setts någon timme tidigare.
Mattias släppte hunden som strax försvann.
Mest oländiga marken
– Jag hörde aldrig upptaget men på jaktradion avslöjades rätt snart att Boj skällde någonstans. Björnen hade gått en bra bit och befann sig i typisk björnterräng, det vill säga den tätaste och mest oländiga terräng som fanns inom området, säger Mattias Norén.
Det blev en minst sagt spännande jakt.
Mattias och Anders Hägg, som jagar i Gråträsk-laget, försökte hela tiden hänga med hund och björn i skogen och var mycket nära vid ett par tillfällen.
Anade faran
Men björnen anade troligtvis faran och flyttade på sig till en säkrare plats.
Det rörde sig om kuperad terräng och det var troligtvis instabila vindar som gjorde att björnen hela tiden hade järnkoll på var jägarna befann sig.
Björnen var vid flera tillfällen mycket nära flera jägare men visade sig inte.
Vid ett tillfälle såg en passkytt hur björn och hund passerade en väg men fick inget skottläge.
Vid ett annat tillfälle hade en stor skoveltjur visat sig på ett pass, men sådana småsaker nämndes bara i förbifarten denna dag.
Norrbottensradions Anders Johansson jagade i ett annat jaktlag i samma område och anslöt sig.
Det kommer garanterat att bli en bra och spänningsfylld inblick i björnjakten för lyssnarna när inslaget sänds.
Stabilt ståndskall
Efter nära tre timmars jakt, där gångstånd avlöstes med kortare ståndskall, blev det plötsligt ett rätt stabilt ståndskall. Nu kunde Anders och Mattias smyga mycket nära.
Men även om de hela tiden var mycket nära björnen tog det kanske ytterligare en halvtimme innan Mattias äntligen fick ett rent skottläge och kunde fälla den cirka 130 kilo tunga björnhannen på ett avstånd av kanske 15 meter.
Björnen fälldes i oländig terräng och var besvärlig att hämta hem.
Ingen björnfrossa
Det var inte mycket kvar av dagsljuset när björnen tagits fram till skogsbilvägen.
– Någon björnfrossa hann jag nog aldrig få, berättar Mattias.
– Det var så spännande under en lång tid och om det nu finns en björnfrossa var det kanske den positiva spänningen som tryckte tillbaka, tillägger Mattias med ett stort leende.
– Björnfrossan är kanske svår att diagnostisera men visst pirrade det ordentligt i kroppen ibland, medger Anders Hägg.
Slår all annan jakt
– När en hund har ställt en björn och man befinner sig närmare än 50 meter är ju björnjakten en jaktform som slår allt annat när det gäller spänning, tillägger Anders Hägg.
Han konstaterar att jämthunden Boj är grymt duktig på björn.
– Han är lugn, trygg och orädd. Hittar han björn tycks det vara riskfritt att han släpper björnen.
Denna fem år gamla jämte är förutom svensk jaktchampion på älg även godkänd på såväl norska, svenska och ryska björnprov.
Gråträskområdet är ett bra exempel på hur björnjakt ska bedrivas. När det blir ett hett uppslag hjälps man åt över jaktgränserna.
Det finns ingen prestige som hindrar. De kallar gärna in en duglig hund med hundförare utifrån om ett sådant ekipage finns tillgängligt.
– Här hade man flera egna hundar att tillgå men ringde mig, kommenterar Mattias Norén.
– Vi fick björnen, men händelsen kan lika fullt visa sig vara bra för deras hundar. De fick känna av atmosfären och spänningen, förklarar Mattias Norén.
Se död björn först
– Hundarna fick även bekanta sig med en död björn under avstressade och kontrollerade former, tillägger han.
Ibland kanske det inte behövs mer för att hunden vid nästa björnmöte ska våga sig på att jaga den.
Det var så det började med Boj. Han fick i lugn och ro bekanta sig med en död björn.
– Han var jättelång och mycket försiktig den gången, minns Mattias.
Därefter började Mattias uppmuntra hunden att spåra björn och idag är Boj med säkerhet en av våra bättre björnhundar.
– Boj är fem år gammal och tiden går snabbt. Nu skulle jag gärna vilja ha en valp efter Boj från en verkligt lugn och stabil tik, säger Mattias.
– Björnjakten är så intressant att även om Boj är i sina bästa år är det dags att börja titta ett par år framåt i tiden när det gäller hundfrågan.