Även om förmiddagspasset inte ger något skottillfälle är Bo-Åke Eriksson inte speciellt orolig för fortsättningen på jaktdagen. Hunden har hittat älg, men allt talar för att älgarna nästan direkt simmade över en av sjöarna i närheten. Älghunden Sappo hade i detta läge vett att lägga av jakten och återkommer ganska snabbt.
Bo-Åkes hund, Hornmyrbrännas Sappo, är en fem år gammal jaktchampion av rasen norsk älghund grå.
Bo-Åke är en mycket rutinerad löshundsjägare i Arvåns jaktlag i Lycksele kommun. Han är inte ett dugg nedstämd för att dagens första jaktpass gick snett.
Oförutsägbar jakt
– Jakten är oförutsägbar, kommenterar han.
Just där ligger nog största andelen i jaktens tjusning. Dessutom känner Bo-Åke sin hund och vet att hunden skulle göra sitt om förutsättningarna stämmer.
Inför nästa jaktpass ska att annat område avjagas.
Även om almanackan visar på den 10 oktober finns tre vuxna djur kvar på tilldelningen, vilket motsvarar halva lagets tilldelning. Dessutom finns även fyra kalvar kvar av licenstilldelningen.
Fem älgar fällda
Det sex man starka jaktlaget jagar på ett 2 800 hektar stort område. Septemberjakten har gett tre vuxna djur samt två kalvar.
Även om kalvavskjutningen är fri har jaktlaget enligt rekommendationer tills vidare satt ett tak på sex kalvar, eller samma antal som de vuxna djuren.
Om det är missflyt eller andra tillfälligheter som gjort att jakten hittills gått lite trögt för detta lilla kamratgäng saknar egentligen betydelse.
Men den där rätta känslan, att stå på god fot med jaktgudinnan Diana, har alltså ännu inte infunnit sig trots att de fällt tre vuxna djur under septemberjakten.
Stänkdjur observerat
Ett stänkdjur är faktiskt observerat under förmiddagspasset. Men som vanligt passerade detta djur utom skotthåll och gick i lugn takt ut mot rågången.
Om jakten gått bra hade denna typ av stänkdjur kommit rakt i passet. I stället för en observation hade djuret blivit en så kallad bonusälg.
– Ofta har vi bara något enstaka djur kvar till oktoberjakten, men i år ville det inte riktigt lossna för oss under septemberjakten, bekräftar Anders Fredriksson.
– Men vi har jagat och umgåtts under trivsamma former och det är det viktigaste, tillägger han.
Även eftermiddagspasset skall Jakt & Jägares reporter tillbringa tillsammans med Bo-Åke, som är både hundförare och jaktledare i Arvåns jaktlag.
En stunds rådslag
Bo-Åke provar vinden mycket noggrant. Vinden är mycket svag och orkar inte driva undan den envisa rådimma som fortfarande ligger kvar inne i skogen efter den kyliga natten.
Efter en stunds rådslag inne i den varma jaktkojan finner jaktlaget det bäst att Bo-Åke skall utgå med hunden från den väg där kojan ligger.
Under tiden vi väntar på att kunna släppa Sappo säger Bo-Åke att han är övertygad om att älgstammen i området är på ordentlig nedgång.
– Men jag vill absolut inte ha tillbaka 80-talet när vi hade 21 vuxna djur att fälla på denna 2 800 hektar stora mark.
”Mer slakt än jakt”
– Vi var då som nu fem jägare, fortsätter Bo-Åke. Det var mer slakt än jakt och med distans till saken varken roligt eller avkopplande.
– Tre-fyra år tillbaka hade vi två vuxna djur. Därefter ökade tilldelningen till fem och detta år fick vi sex djur. Den siffran är nog alltför hög med tanke på älgstammen i området, speciellt när kalvavskjutningen ligger så högt som den gör.
Det verkar svårt att hitta en nivå på avskjutningen som överensstämmer med den verkliga älgstammen. Det är Bo-Åkes erfarenheter från ett helt liv med älgjakt och många mycket goda hundar. Resonemanget avbryts av meddelandet att samtliga intagit sina pass. Nu får Sappo komma loss från kopplet.
Ett rejält sök
Nu, liksom under förmiddagen, visar Sappo upp ett rejält sök utan att för den skull arbeta självständigt. Efter 15 minuter kommer han förbi. Efter ytterligare tio minuter kan vi höra ståndskall säkert en kilometer bort.
Sappo öser på men det börjar ganska snabbt skönjas oro i skallet. Och det slutar med att det blir helt tyst.
Kanske fem minuter senare kommer hunden igång igen i en annan riktning. Nu tycks det stå fast.
Bo-Åke provar vinden noggrant. Därefter närmar vi oss i en båge platsen varifrån hunden skallar.
Bo-Åke vill under inga omständigheter riskera att släppa vind mot området. Därför tar vi en rejäl omväg innan vi börjar närma oss den granskog där hunden nu hörs mycket tydligt.
Sappo har ett alldeles utmärkt skall och befinner sig längre bort än vad jag räknat med. Snart är dags för mig att stanna kvar. Bo-Åke ska försiktigt smyga fram mot ståndskallet.
Tyst tar sig Bo-Åke fram mot den plats där hund och älg finns. Han undviker de snärjigaste partierna för att inte friktionen mellan grenar och kläder ska nå de känsliga älgöronen.
Bo-Åke sätter försiktigt ner fötterna i marken för att i tid kunna känna om det ligger någon dold gren under mossan som kan knäckas.
Mitt i ett steg tystnar plötsligt Sappo.
Måste stå still
Bo-Åke måste under några sekunder stå blick still på den fot som redan befinner sig på marken. Det är bara att vänta på att ståndskallet startar igen. På det korta avstånd som det nu handlar om skulle älgen höra fotstegen direkt om det är helt tyst i skogen.
Här finns dessutom något som undermedvetet säger Bo-Åke att det troligtvis handlar om fyra eller sex lyssnande älgöron.
För Bo-Åke finns inget som heter bråttom när Sappo skäller ståndskall på älg. Han vet att hunden fortsätter att arbeta även om det skulle ta tid. Dessutom vet han att älgarna släpper lite på vaksamheten när ståndskallet pågått en stund. Därför finns ingen som helst anledning att forcera fram ett avgörande och riskera att djuren skräms.
Vänta en stund
Ibland kan denne rutinerade löshundsjägare vänta en stund vid någon naturlig glänta. Han kan prova vinden och försöka se långt under de nedersta grenvarven på de risiga granarna.
Redan i detta skede är Bo-Åke helt inställd på att det handlar om ko med kalv, eller kalvar och kanske ytterligare något annat djur.
Även om han ännu varken sett djur eller spår är det något i hans undermedvetna som signalerar älgfamilj.
Plötsligt skymtar ett älgöra. Även om avståndet inte är mer än 50 meter är allt övrigt dolt av vegetationen.
Bo-Åke ställer sig lagom skymd för att vänta på att djuret förflyttar sig.
Efter kanske en kvart träder en stor ko fram i en glänta. Älgkon har hela bredsidan vänd mot skytten.
Avståndet är 40 meter. Den till synes ensamma kon är skjutbar, men Bo-Åke har inte för ett ögonblick en tanke på att höja vapnet.
Kon går nu sakta undan kanske 30 meter. Därefter står stod hon helt stilla igen.
Bo-Åke smyger försiktigt vidare och är snart i ett nytt skottläge.
Han spanar intensivt i omgivningen efter ytterligare djur. Inga synliga bevis finns för att fler älgar är på platsen, men Bo-Åke tvekar ändå. Han har nu haft kon på kort avstånd i nära en timme men är fortfarande lika osäker.
Luften drar mot älgen
Plötsligt känner Bo-Åke att den svaga vinden helt stannar upp. I nästa andetag märker han hur utandningsluften i den kyliga dagen drar rakt mot hund och älg.
En halv minut senare skymtar rörelser där framme i tätningarna. Hunden får en helt annan frekvens i skallet. Därefter hörs ljudet av knäckta kvistar. Sappo tystnar. Några minuter senare återkommer Bo-Åke och han är tämligen villrådig.
– Allt i den stora älgkons beteende tydde på att det var fler djur på platsen, säger han. Även hunden uppträdde som om fler djur fanns på plats. Men jag hade kon under uppsikt i mer än en timme och blir mer och mer övertygad om att jag kanske hade fel.
Bo-Åke fortsätter att spekulera men blir avbruten av knastret från jaktradion.
– Har de passerat vägen i svackan närmast berget? Två djur? Det var det jag hela tiden hade på känn! Men var fanns kalven när jag var inne på ståndet?
Bo-Åkes frågor över radion behöver inte förklaras. Han hade hela tiden haft rätt. Det var ko och kalv, även om han aldrig kunde styrka det tidigare under jakten.
Vi går ner mot vägen och kan kvarten senare konstatera att ko och kalv passerat vägen.
På avstånd hörs nu Sappos fasta ståndskall. Han befinner sig långt utanför rågången tillsammans med älgarna. I detta läge finns inte så mycket att göra. Passkyttarna behåller sina pass medan jag tillsammans med Bo-Åke går ända fram till jaktgränsen. Vi gör ett försök att locka in Sappo på långt håll. Det går inte.
Hittar husses spår
Bo-Åke förklarar att det viktigaste nu är att Sappo kommer att upptäcka var husse har varit. När Sappo avslutat sitt älgarbete kommer han att hitta husses spår och återvända.
Jaktlaget samlas vid jaktkojan och summerar premiären för oktoberjakten. Det tyckts fortsätta på samma sätt som septemberjakten avslutades. Inte heller den här gången är det någon tur med jaktgudinnan. Senare på kvällen kan Bo-Åke hämta upp Sappo på väg mot jaktkojan. Det blir avslutningen på denna jaktdag, som egentligen blev mycket lärorik.
Många jägare i Bo-Åkes situation skulle utan tvekan ha fällt den stora skjutbara kon med motiveringen att ingen kalv visade sig. Men rutinen hos en verkligt erfaren löshundsjägare som Bo-Åke Eriksson räddade denna dag jaktlaget från en felskjutning, som med all sannolikhet skulle ha lämnat en moderlös älgkalv i skogen.
Slut i november
Senare talar jag med Bo-Åke i telefon. Han kan då meddela att efter första helgen i november har jaktlaget avslutat årets jakt. I enlighet med licensen fälldes sex stora djur. Då ingick en rejäl tjur med skovelhorn i returstadiet. Dessutom fälldes de sex kalvar man bestämt sig för att fälla.
– Även om det var svårare än vanligt att fylla licenstilldelningen gick det bra. Vi fällde de djur som skulle fällas. Vi höll kvoteringsbestämmelsen och med facit i hand har allt egentligen gått bra, kommenterar Bo-Åke.
Tar man det lugnt och aldrig försöker att forcera fram ett resultat brukar det lösa sig.
Efter jakten är det en skön känsla att inte ha gjort individuella misstag, som lett till felskjutningar eller tidskrävande eftersök.
Ibland är det svårt att fatta rätt beslut.
När man känner tvekan inför en situation är det bättre att hålla inne med skottet än att avlossa ett skott, som man kanske därefter bittert får ångra.
Tveksamhet inför ett skottillfälle är en sak som väldigt ofta är direkt sammankopplad med rutin. Den tveksamheten, som i grunden handlar om förnuft och erfarenhet, ska man i likhet med Bo-Åke Eriksson lita på. Även om man missar en skottchans.