Skytten Jan Gustavsson med sin kalv och jämten Loa.
Skytten Jan Gustavsson med sin kalv och jämten Loa.

Januarijakt på älg i vargarnas Hasselfors

Det är i januari men den riktiga vintern har inte tagit sitt grepp än. Som på beställning föll ett par centimeter nysnö under natten. Mats-Ola Jonsson har bjudit in till älgjakt uppe i Hasselfors i Närke. Det är utan tvekan vargarna som i dagsläget sätter Hasselfors på kartan. Men trots det finns det fortfarande fin älgjakt på vissa håll runt Hasselfors.

Is och åter is är det på vägarna hela vägen upp till Hasselfors. Efter mycket om och men är bilen framme vid Svartå herrgård, där det är möte inför dagens jakt. Det som gäller är älgjakt med löshund på Hasselfors klassiska marker.

Mats-Ola Jonsson, som är viltmästare på en del av Hasselfors marker, går igenom dagens förhållningsregler för de sex jägarna.

– Kalvar och tjurar med horn är tillåtna. Tjurar som har tappat hornen är fredade, förklarar Mats-Ola Jonsson.

Nysnö och ett par minusgrader gör att finns extra hopp att få fälla älg. I den första såten ska två jämthundar få jobba. Det är Lars Telander och Jan Gustavsson som ska gå in från varsitt håll.

Vargrevir med anor

Hasselforsreviret hör till de äldsta vargreviren i landet, men som tur är har det ännu inte vid den här tiden blivit någon hund tagen av varg i dessa trakter.

Hundförarna meddelar på radion att det finns gott om spår och att det förhoppningsvis blir upptag inom kort. Det är inte många minusgrader, men ändå känns det hur kylan börjar ta grepp om kroppen. En värmande kopp kaffe sitter som den ska.

På håll hörs en hund som skäller och minuten senare meddelar Lars att hans hund jobbar med älg. Ekipaget går iväg utom hörhåll för mig och allting blir åter tyst som i graven. Ytterligare en halvtimme och några koppar kaffe senare dunkar det i backen utan att jag kan lokalisera var ljudet kommer från.

Sakta sträcker jag mig efter min BAR Stalker .30-06:a.

En ensam älg

Efter ytterligare några sekunder kommer en ensam älg rätt mot mig inne skogen och adrenalinet börjar pumpa i kroppen. Älgen stannar till bakom en kulle, som är framför passet.

Jag såg ett långt hängande skägg på älgen, så det är inte omöjligt att det kan vara en tjur med horn. Men älgen är skymd av kullen. Det går flera minuter innan älgen i snabb trav springer bort längs skogsvägen. Sekunderna senare är älgen borta.

Det skulle sedan visa sig att älgen har gått över vägen bara ett tiotal meter från den parkerade bilen. Ibland sparkar jaktgudinnan Diana en i baken ordentligt, tänker jag och betraktar älgspåren.

I samma stund kommer Janne tillbaka till bilen och lägger in sin hund i buren.

– Hon jobbade med en älg en stund, men kom sedan tillbaka till mig. Nu går vi ner mot de andra och tar pass, Lars hund jobbar med en ko och kalv, säger Janne.

Mycket riktigt hör vi hur Lars Telanders jämthund har gångstånd på älgekipaget samtidigt som vi kliver ur bilen.

– Gå upp dit du så går jag ner hitåt, säger Janne och pekar åt det hållet jag ska bege mig.

Smyger som en indian

Hunden hörs bara ett hundratal meter bort och jag får smyga som en indian för att komma fram de 200 meterna till passet.

I samma sekund som jag når det tilltänkta passet kommer först kalven och sedan kon upp mot mig inne i skogen.

Ännu en gång pumpar pulsen. Nu ska det väl komma älg i passet.

Ryggarna på älgarna skymtar inne i skogen och hunden jobbar på frenetiskt. I sakta lunk kommer ekipaget och jag är så beredd man kan vara. Men när allting känns som säkrast viker älgarna av i riktning mot Janne.

Förvarnar på radion

Jag förvarnar Janne över radion att nu får han se upp. Ekipaget är på väg ner mot honom. Janne, som är viltmästare och yrkesjägare, vet vad han gör. Tryggt och säkert fäller han kalven som kommer ner mot hans pass.

Kalven har gott hull men är fläckig. Troligtvis är det lusflugor eller något annat som har gått hårt åt på pälsen.

En svettig Lars Telander kommer traskande upp till oss.

– Fy f-n vad många gånger jag har sett älgarna inne i såten utan att jag lyckas komma till skott. Kalven har lyckats glida undan hela tiden, säger Lars samtidigt som han torkar svetten ur pannan.

Äntligen käk

Efter passning och tio meters dragning av kalven fram till vägen är det äntligen dags för kaffe och grillad korv.

Eftermiddagens såt blir inte lika lyckad. Inga älgar kommer till skyttarna och vi bryter jakten och beger oss till slakteriet, där flåarbetet väntar.

Jakten i det gamla Hasselfors

Det är klassiska jaktmarker i Hasselfors skogar. Boken ”Hasselfors under fyra sekel” skildrar brukets historia, skogen, jakten och fisket. Här är några utdrag från boken.

Jakten – en del av livet

För de första inflyttande skogstorparna blev jakten en del av den dagliga livsföringen – ofta med inslag av en kamp för livet. Det gällde att skaffa ”dagligt bröd” till det lilla torpets ofta stora och alltid hungriga barnaskara.

I brist på vapen fick detta ofta ske med snaror och giller av olika slag och krävde tid, tålamod och stort kunnande.

Jakten kunde även bestå i att bekämpa de stora rovdjuren, främst varg och björn. Kreaturen, som vid den tiden ”gick på skogen”, löpte alltid risk att bli slagna – en katastrof för den fattige torparen och hans familj.

Brev om problemen

Problemen med rovdjur illustreras i korrespondensen mellan bruksförvaltaren och ägarna.

5/9 1816: Socken är mycket besvärad av björn, varg och järv som gjort mycket skada.

6/6 1822: Vargarna hava gjort skada här uti socken. Här skallades i måndags och tisdags, men ingen varg blev skjuten.

7/8 1823: För åboen Anders Jonsson i Gottersbacken skedde den olyckan att tvenne vargar dödade dess häst förra veckan. Dess granne fick se vargarna då de spisade av hästen.

14/10 1824: vargarna äro lika näsvisa nu som de voro för skallen. De slog en ko tre dagar efter skallningen för torparen uti Grönsjöbäck. Åboen i Stora Sörby fick under förra månaden fyra kor rivna av vargarna. Kreaturen leva men skall vara sjuka.

21/4 1825: Vargarna synes dagligen här i socken. De väntas på att komma åt rov.

12/5 1825: Kreaturen äro nu vall på alla ställen uti Skagerhult utom i Bohlby. Nästa söndag på aftonen skall alla inom socken vara uti skogarna för att genom skrik och buller skrämma bort odjuren. Det är en gammal sed att det ska ske natten till den 16 maj. Det vore väl om vargarna kunde bli bortskrämda.

19/5 1825: Vargarna gjorde stor skada här nära intill bruket sistlidna fredag. En ko blev på stället till det mesta uppäten. Fem kor blevo mer eller mindre rivna av vargarna.

12/7 1825: Igår gjorde vargarna en stor skada för smederna här på bruket. De revo trenne kor som hemkördes och slaktades. Åtta dagar förut revo vargarna tvenne kor för kyrkoherde Gravallius men kreaturen börjar nu bliva bättre.

Hatet mot de stora rovdjuren växte sig allt starkare. Stora drevjakter, skallgångar, ordnades. Man gjorde varggropar och tog alla tillfällen att dräpa de förhatliga odjuren – och man lyckades.

Berättar om vargjakt

Den sista vargen på Hasselfors marker fälldes vid torpet Grönsjön den 2 februari 1851. Så här berättar sedermera skogvaktaren och storjägaren Jan Petter Forsberg om jakten:

Sedan vi blivit färdiga och gått vägen fram ett stycke, vek vi av mot mossen, där vi började ställa ut oss. Vår yngsta bror, tretton år gammal, sade: ” Jag vill allt stå emellan.”

”Det ska Du få”, svarade farsgubben skrattande och tillsade min andre bror, som var femton och ett halvt år och nu försedd med stora bössan: ”Du kan ställa dig där borta vid buskarna.”

Sedan visade jag lillebror plats ute på mossen och tog själv pass nära andra änden av den, under det att farsgubben gick längre bort. Längs genom mossen gick en vinterväg, som vi sålunda hade framför oss.

Jag skrek som en get vilket i början ej ville låta så bra, men då jag hållit på en stund gick det utmärkt, så att jag till och med kunde göra dubbelskrik alldeles lika getens.

Lillebror, som tyckte att det var ruskigt att sitta ensam, tänkte gå till de äldre, men var tillika rädd att få bannor, varför han satt stilla. Min andre bror tyckte också det var ruskigt, men då jag kunde göra dubbelskrik likt en gets, skrattade han för sig själv.

Bäst han satt där, fick han se vargen komma krypande över ett fall. Vi hade då suttit ungefär en halvtimme.

Bror blev ej häpen utan satt lugnt kvar och tittade på vargens låga gång, tills den hoppat över fallgärdesgården och kommit ut på vägen och satt sig, vänd åt hemhållet. Jag lät då höra ett getskrik, varvid vargen vände på huvudet och såg sig tillbaka. Då tänkte bror: ”Det är bäst att jag skjuter” och lät skottet gå.

Skytten satt lågt på en timmertopp, så han hade stöd med armbågen mot knäet. Hållet var tämligen långt, något över fyrtio meter, men skottet tog bra. Tre av haglen slog in i en trekant genom bringan, så att de två gick genom hjärtat. Ett gick genom lungorna och det fjärde genom buken. Det femte sänkte sig så, att det träffade låret på vargen, som efter skottet kastade sig över rygg liksom en skjuten hare och hade nog stannat på stället, om bror varit tyst. I stället ropade han ljudligt: ”Alles tot!”

Då krälade vargen sig upp, gick över fallhörnet och hoppade över gärdesgården på två ställen, innan jag han dit, fast jag sprang allt vad jag orkade, så snart jag hört skottet.

När jag kom fram, såg jag ingen varg och frågade: ”Vart tog han vägen?”

Bror svarade: ”Han hök sig där bakom lågan.”

Jag spände båda hanarna och steg av vägen, men då de braskade i snöskorpan, tittade vargen upp över lågan, rynkig i synen, med mungiporna uppdragna till öronrötterna. Jag lade an med korn på huvudet, men tyckte i detsamma att han såg för sjuk ut att tåla något mer skott och tog ner bössan. Bror blev häpen och ropade: ”Nej skjut!”

Jag gick några steg närmare. Vargen försökte resa sig på fötter igen, men föll på sidan och sträckte ifrån sig både huvud och ben. Jag vände mig då till bror och svarade: ”Det behövs inte mera.”

Lillebror var rädd för att gå till oss, men då vi försäkrat att vargen skulle ligga still tog han mod till sig och kom, så att han fick se vargen, medan han låg och grängade (grinade).

Farsgubben, som var till åren och därtill mycket giktbruten, kom springande så fort han kunde och ropade: ”Ligger han där nu?” Då vi med en mun svarade ja, blev gubben glad.

Vargen, som befanns vara en gammal hona, bars nu först fram till granngården, där far lånade ett halvstop brännvin till slaktsup. I hemmet blev nu glädje och jag såg min gamla farmor fälla verkliga glädjetårar.

Älgjakter på Hasselfors

Sedan de stora rovdjuren genom mänsklig påverkan försvunnit från de mellansvenska markerna, skedde en ökning av älgstammen – inte minst på Hasselfors marker.

Stora klappjakter

Mot slutet av förrförra seklet kunde de första stora klappjakterna ordnas på bolagets marker.

Det var en stor begivenhet för det hundratal drevkarlar, som fick delta.

Det var mest torpare och drängar, som väl kände de marker som skulle avjagas.

Kronan på verket var när de under lunchrasten trakterades med rejäla smörgåsar och brännvin från bränneriet vid Bålby, serverat ur en stor silverbägare, som fick gå laget runt.

Vid en sådan storjakt kunde upp till tio älgar fällas, fördelade på 30 skyttar. Skyttarna bestod av representanter för bolagets ägare, bruksdisponenten, en del tjänstemän och ett antal inbjudna honoratiores.

Under första delen av 1900-talet kom älgstammen genom för hög och oklok avskjutning tillsammans med tjuvjakt att ligga på en förhållandevis låg nivå.

År 1940 beräknades älgstammen på Hasselfors till ett djur per 1 000 hektar och var ett sällan skådat villebråd.

Stammen exploderade

Men andra tider skulle komma. Ändrade avskjutningsregler med prioritering av kalvskytte, samtidigt som skogsbruket ställde om mot flera och större foderproducerande hyggen, gjorde att älgstammen formligen exploderade under 1960- och 1970-talen.

På Hasselfors marker fanns då som mest 25 djur på 1 000 hektar i vinterstam.

Stora skogsskador

Älgtätheten blev emellertid alltför stor med stora skogsskador som följd.

En halvering, det vill säga 10-12 djur per 1 000 hektar, ansågs Hasselfors relativt rika marker kunna bära.

För att nedbringa stammen till den planerade nivån fälldes i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet därför under ett antal år 325-375 djur per år.

67 älgar på en dag

Rekordet för en dags jakt sattes under ”styrelsejakten” 1979, då 67 djur fälldes.

Stig Ramel berättar från jakten 1976.

Berättelsen är hämtad ur boken ”Möte med Diana”, utgiven 1987.

Ser älgar på en kilometers håll smita som två skuggor över hygget. Plötsligt smäller det till vänster, ett ensamt djur – en ungtjur – kommer i trav över hygget kanske på 150 meters håll.

Skjuter, klick. Patronen har hakat upp sig. Han försvinner.

Plötsligt brakar det till cirka 40 meter till höger inne i skogsridån. Jag ser ko med kalv samt tjur i släptåg.

Snabbt skott mot kalven som vacklar till och mot tjuren som faller.

Vi hittar inte kalven genast men är säker på träff och anmäler till hundföraren. (Kalven hittas senare.) Tjuren är en åttataggare.

Drev 2. Drevet närmar sig och inget händer. Plötsligt skymtar jag ko med två kalvar på väg snett mot mig till höger. De försvinner in i ett buskage.

Ett skott smäller från grannposten. Plötsligt rusar älgarna ut, nu snett bakom mig till höger. En halv sekund skymtar jag sista kalvens bredsida.

Skott

Sedan försvinner två djur. Eld upphör och Claes som skjutit första skottet kommer springande: ”Tack för att du tog den. Mitt skott låg för långt bak.”

Vi letar i riset. Den ligger där stendöd med perfekt träff. Vilken lättnad.

(…..) Ja, det var en fantastisk dag. Det var som min bössa blivit ett trollspö. Allt den pekade på fick jag: sex tjurar, fyra kor och kvigor samt två kalvar.

Totalt sköts 29 tjurar, elva kor och kvigor och 20 kalvar.

På kvällen vid den traditionella jaktmiddagen på Bålbys gula 1700-tals herrgård kröns jag till jaktkung och får äran att tacka för jakten. En sådan dag upplever man bara en gång i livet.

Vargen är tillbaka

Det var ett utdrag av Stig Ramels skildring av älgjaktens guldår.

Nu när vi har kommit in en bit på 2000-talet är det helt andra jaktliga förutsättningar som gäller.

Vargen är tillbaka på Hasselfors marker och sådan älgjakt som beskrivs ovan kommer vi nog aldrig att få uppleva.