Dagarna efter den här händelsen mådde jag så illa, att jag inte kunde sova och allvarligt funderade på att sälja bössorna och lägga av med jakt. Mina tankar snuddade faktiskt också vid att jag skulle bli vegetarian. Allt började så fridfullt, med de bästa av förutsättningar. Kallgrader på natten och tösnö på morgonen. Hur mycket vittring som helst som för jakthundar att riktigt bada i.
Jag släppte taxen och han hittade omedelbart färska slag och gav sig gläfsande och svansviftande ut i terrängen. Från andra hållet gick hundföraren med drevern som vi kallar Jaktmaskinen. Får inte den hunden upp drev inom två minuter börjar passkyttarna skruva på sig och fundera vad de är för fel.
Jaktmaskinen gick igång
Mycket riktigt, Jaktmaskinen gick igång inom utsatt tid. Drevet böljade fram och tillbaka över storskogen, ivrigt och skalltätt. Det hördes att drevern verkligen hade tryck på det framförvarande djuret.
När det handlar om såtar som riktigt täta, där ungskog och gammelskog går i varandra och röjsågarna kanske inte varit framme på årtionden, är det svårt att hitta de där riktiga kanonpassen. Så även här. Egentligen handlar det om hundratals meter skog där drevdjuret kan välja sin väg.
Störste markägaren brakade plötsligt ut ur en dunge, på söndagspromenad med sällskapslabradoren i sele.
– Tjena, tjena. Hej, hej. Hörde du om…
Sedan hamnade jag lite fel i ungskogen och kom rakt på röjningen, den där röjningen där ingen tagit hand om riset. Det knakade och brakade varenda steg jag tog.
Drevet kom rakt emot mig
Men sedan kom drevet rakt emot mig. Var i helvete postar man i hela den täta massan av ungskog? Jag valde en liten och brant höjd. Där såg jag åt alla håll, hade skjutgata på flera håll och, framför allt, trodde på att drevdjuret skulle passera den lilla höjden. Det är ju så med drevdjur, de brukar vilja springa upp på höjderna för att lokalisera sin efterföljare.
Det buktade och slingrade i den täta ungskogen. Vittringsförhållandena gjorde att drevern förföljde djuret utan några som helst tappt och riktigt ylade av upphetsning. Stundtals låg skallfrekvensen på tre skall i sekunden.
Vinden låg helt rätt. Svag bris blåste mig rakt i ansiktet. Egentligen var jag rätt förvånad över mitt flyt. Varför fortsatte drevdjuret rakt emot mig, utan att veta vad som fanns i terrängen framför? Det normala är ju att vilt först springer i medvind, för att känna med nosen vad som förföljer honom eller henne. Sedan vänder de helst upp i motvind, för att vara säkra på att flyktvägen är fri.
Ljudet av hjortfötter i terrängen
Den här gången tog det inte många minuter innan jag hade drevet i knät. Efter några snäva bukter några hundra meter framför mig hörde jag plötsligt det välbekanta ljudet av hjortfötter i terrängen. Innan jag hann blinka kom en stor bock rakt emot mig på min lilla kulle. Den lunkade sakta, utan påtaglig andhämtning, precis som rådjur gör när de har långsamtdrivande hundar efter sig.
Jag hade sedan länge höjt hagelbössan mot kinden och osäkrat. Jag hade perfekt tag snett framifrån och tryckte av. Bocken vacklade till i språnget. Jag avlossade nästa skott på tio meters avstånd, när rådjuret passerat. Träff igen.
Tre minuter senare var Jaktmaskinen framme hos mig. Då upptäckte jag katastrof nummer ett – jag hade tappat kopplet när jag hetsigt sprungit genom den röjda ungskogen.
Bocken fortsatte springa
Katastrof nummer två kom snabbt. Bocken fortsatte springa, till synes utan problem. Där stod jag och höll en frustande, ylande, kanske aggressiv, drever i nackskinnet medan jag förtvivlat ropade på radion:
– Vad ska jag göra? Jag har inget koppel och hunden vägrar vara kvar hos mig.
Efter någon minut beslöt jag mig för att trots allt släppa hunden. Rådjuret såg ut att ha så mycket ork, att den inte hade gått att få tag i med spårlina och eftersök.
Ett par fruktansvärda minuter följde. Jaktmaskinen kämpade med bocken i tät ungskog på myrmark. Jag rusade som en galning mot skallen och bocken och hunden flyttade sig undan. Det var helt enkelt omöjligt att röra sig tyst – det brakade och plaskade om varje steg jag tog. Tårarna trillade utför mina kinder, möjligen bad jag också till Gud.
”Förbannades, förbannades helvete”
Det hördes tydligt att hund och bock var på väg att försvinna i fjärran.
– Förbannades, förbannades, förbannades helvete, svor jag.
Jag är en sådan person som nästan blir mer arg när jag ser djurplågeri på TV än svältande barn i U-länderna. Det är som om oskyldiga djur, helt värnlösa, berör mig mest av allt i vår brutala värld. Det är konstigt, men helt ärligt.
Plötsligt hörde jag hur hunden stod och höll fast rådjuret. Det lät som drev, men allt cirkulerade på en och samma plats, runt, runt i det tätaste. Jag sprang allt vad jag förmådde, rakt över småbjörkar, stupplande i det våta underlaget, trillandes med blodsmak i käften, med tummen på säkringen och hagelbössan så beredd det bara gick i kaoset.
Då hoppade bocken plötsligt ut ur ett extremt tätt barrskogsbälte och lade sig på ena sidan i myren. Frambenen bar den inte och avfångningsskottet var bara ett 20-tal meter bort.
Ett befriande hagelskott rakt i nacken
Jag rusade fram innan hunden kommit dit och gav den vackra bocken ett befriande hagelskott rakt i nacken. Den var död på ett par sekunder. Något ögonblick senare var drevern framme hos oss.
Jag var så trött och känslomässigt medtagen att jag bara satte mig ned i myren och bara grät. Sedan ropade jag på radion till jaktkompisarna:
– Den ligger, den ligger… Fy fan vilken jakthund – utan den hade jag aldrig klarat det här.
Visst låter det som dramat var över. Så var det inte. Fyra minuter senare kom nämligen taxen i dreverns drevlöpa. Där stod jag plötsligt med två hanhundar vid bocken. Taxen med stolt svans rakt upp i vädret och drevern med blottat garnityr – tar du min bock, så biter jag av dig på mitten, signalerade den.
”Jag förbannade mig själv”
Men det var egentligen småpotatis mot vad jag upplevt minuterna innan. Det löste sig med hundarna. Värre var det känslomässigt.
Dagen efter dramat mådde jag sämre än jag någonsin mått i vuxen ålder. Jag förbannade mig själv för att jag överhuvudtaget skjutit mot bocken. Stundtals var annonsen med vapenskåpet och alla bössor redan formulerad.
En rutinerad jägare tröstade och fick mig att flytta fram beslutet, att sluta med jakten.
– Förr eller senare kommer alla att råka ut för en skadskjutning. Du gjorde fel som inte väntade en timme efter de första skotten och sedan satte på en spårhund. Men å andra sidan förkortades bockens lidande. Det här händer alla jägare – försök att komma över det, sa mentorn.
Och det är läget i dag…