27-årige Henrik Bengtsson, från Stöpafors, är redo inför lojaktspremiären den första mars 2007.
Han sköt ett lodjur på tio meters avstånd 1999. Henrik har skaffat sig en rysk stövare, tiken Birit.
Ryska stövare har rovviltskärpa och är guld värda när lospår hittas i terrängen.
Eftersom tiken är gulfärgad har hon ett lysande ljusrött halsband, så ingen jägare ska behöva ta henne för ett gulfärgat lodjur när hon släpps på ett färskt spår.
Henrik använder en kombibössa med en klass 2-pipa för 5,6-millimetersammunition. Haglen är 3,3 millimeter.
Ute och letar lospår
På morgonen den förste mars ger sig Henrik och några andra jägare i Fryken-Rottnen-området ut för att leta spår. Varje jaktlag spårar av sitt område. Det laget som funnit spår rapporterar vid samlingen.
– Det var stilla, inga spår, förklarar Henrik när några av jägarna samlas vid Stöpafors handel.
Ett tiotal förväntansfulla jägare lyssnar på rapporterna från de andra jaktlagens spårobservationer. Till slut kan sällskapet kör bort till skogsbruksskolan i södra Viken, där andra jaktlag upptäckt lospår.
Allt fler jägare från olika jaktlag möter upp. Ingvar Jansson utses till att leda den stora gruppen. Lojakten lockar över 40 jägare. Den enda kvinnan i jaktsällskapet är Ulla Jonsson.
Ingvar Jansson tar fram en karta över jaktområdet.
Lofamilj på tre djur?
– Vi har spår vid berget Gettjärnsklätten Vi har också sett färska spår på andra platser. Vi tror att det är en familj på tre djur, förklarar Ingvar.
– Eftersom det finns bebyggelse vid passen gäller det att tänka på säkerheten om kulvapen används. Tänk även på att vi har en gul hund med, påpekar jaktledaren.
Han delar ut de instruktioner som gäller under lojakten och placerar sedan ut skyttarna.
Jakt & Jägares utsände följer med hundförarna Henrik Bengtsson och Kjell Boström. Kjell går med Bettan som är en blandras. Med oss följer även Ulf Magnusson. Vi kör upp till en plats som kallas för Lolyckan och ställer bilarna.
Vi följer ett färskt lospår uppför Gettjärnsklätten. Trots att vi lämnat ryggsäckarna i bilen känns det i benen när vi går uppför den branta sluttningen i 50 centimeter blöt nysnö. Ulf och Henrik fortsätter åt ett håll.
Hunden har släppts
Jag följer efter Kjell och hans Bettan uppför berget. När vi närmar oss krönet hittar Kjell fler färska spår. Över radion meddelar Henrik att han släppt iväg sin ryska stövare på ett spår.
– De har skjutit på ett lodjur. De har sett blod, viskar Kjell, som lyssnar på jaktradion.
– Vi väntar någon minut på fler rapporter, tillägger han.
– Det är dött nu, säger Kjell efter ett tag.
Han får order av jaktledaren att stanna kvar på berget och följa lospåren.
Peter Svahn var den som fällde ett lodjur. Henrik ger sig iväg ner till lodjuret. Vi andra fortsätter uppför berget. Från den högsta punkten är det en storslagen utsikt. Vandringen börjar kännas i benen. Vi forcerar ett skogsparti tills vi är ute på hyggesbranten.
– Här är ett spår, så in i helvetes hett. Katten ligger säkert och trycker här inne, konstaterar Kjell.
Lodjuret passerade bilarna
Men spåren vänder. Lodjuret har varit nere vid vägen och vänt uppför berget igen. Senare får vi höra att det gått ut från skogen och befunnit sig endast 50 meter från platsen där bilarna är parkerade.
Det börjar bli svårt att följa med Kjell och Bettan. Efter att ha sjunkit ner i det blöta och djupa snön har jag krampkänning i båda benen när jag reser mig upp. Jag måste gå ner till vägen för att inte sinka Kjell, som måste gå på allt hårdare.
Efter 25 minuter är jag nere på vägen. Jag gör över till Kåre Johannesson som är redo med bössan på sitt pass.
Kåre får rapporter om att lodjursspåren leder ner till vägen. Vi väntar en timme men inga katter syns till. Kåre använder, liksom Henrik Bengtsson, ett kombivapen.
– Det är typiskt för lodjur att de går upp och nerför branten, viskar Kåre.
Kåre, som måste åka iväg med sina hundar till en undersökning vid 15-tiden, begär tillstånd av jaktledaren att få lämna passet.
– Det går bra. Vi har täckt passen med många skyttar, svarar Ingvar Jansson i radion.
Snart samlas ett tiotal skyttar vid vägkanten och inväntar nya instruktioner.
På väg till nya pass
Vi åker till ett annat pass. Här placeras skyttarna ut vid vägen och någon får ett pass vid en stuga. Jag väntar med kameran bakom en av skyttarna som har passet vid vägen.
– Katten kom ut 50 meter härifrån. Det var synd att vi inte var här då, säger den som har vägpasset.
Vi väntar 35 minuter. Jakten blåses av. Alla jägare samlas vid skolan i södra Viken. Här finns lodjuret. Vi väntar på att Peter Svahn ska komma hit. Han visar skottplatsen för Urban Mossberg, som är besiktningsman för länsstyrelsen i Värmland.
Peter och Urban kommer sedan till samlingsplatsen.
– Jag satt uppe i västsluttningen på Gettjärnsklätten när lodjuret kom knallande uppför sluttningen. Vi hade sett spår när vi åkte bil dit. Avståndet till lodjuret var 60 meter. Jag sköt ett skott, berättar. Peter Svahn.
Peter har jagat i cirka 25 år. Det här var hans första fällda lodjur, men har sett lo under tidigare jakter.
Peter är 42 år och kommer från Rottneros, där han arbetar som snickare och driver eget företag.
Mäter och kontrollerar hannen
Urban Mossberg mäter lodjurets ansikte, könsbestämmer djuret, undersöker klorna och väger kroppen. Han fotograferar även lodjuret från olika håll. Det är även Urbans uppgift att kontrollera att lodjuret inte varit fångat i en fälla eller varit nedfruset tidigare.
När alla undersökningar är klara skickas kroppen till Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala (SVA) för ytterligare provtagningar.
Lodjuret är en hanne, några år gammalt.
– Tack alla för ni ställer upp. Jättekul att vi lyckades igen. Med lite tur hade vi fått en till. Samarbetet mellan flera olika lag är grunden för att vi ska lyckas. Vi har blivit effektiva. Men det är lite drygt och tar tid, sammanfattar Ingvar Jansson när alla samlas kring lohannen.