Björn, ”skjuten” med kamera istället för bössa. Foto: Ejnert Anderssen
Björn, ”skjuten” med kamera istället för bössa. Foto: Ejnert Anderssen

Björnjakt kräver eftertanke

Björnjakten innebär risker för alla inblandade parter. Detta är inte särskilt lyckat, för vare sig jägare eller byte. Risken att någon kommer till skada ökar om det finns oförsiktiga och orutinerade skyttar.

Därför kräver björnjakt eftertanke på en rad punkter.

I tät terräng är det bäst att inte behöva förlita sig till ett kikarsikte på bössan.

Kommer björnen närmare än 40 meter finns det bättre chanser att klara situationen om det finns öppna riktmedel på vapnet.

Gå aldrig på ståndskall som ensam hundförare i tätningar.

Det är bättre att avvakta. Det flyttar sig förr eller senare.

Om du känner din hund och har ett tränat öra går det troligtvis att avgöra om det är annat vilt än älg.

Ha inte högre takt i skogen under jakten än att pulsen ligger ganska normalt.

Ödesdigert skott

Då går det bättre att ha uppsikt och skjuta rätt. Ett dåligt placerat skott kan bli ödesdigert.

En björn har bättre koll än annat vilt på varifrån skottet kom och kan åstadkomma mycket skada på några sekunder – även med en träff i hjärta-lung-partiet.

För att få säkra skott på tillräckligt avstånd är det naturligtvis bäst att åter tillåta åteljakt på björn.

Vid en åtel finns också mer tid att avgöra att det inte är en hona med ungar.

Åteljakt är alltså både mer etiskt och säkert.

Första morgonen jag var ut och jagade med löshund blev lite småtrevlig.

Tiken fick fast stånd på ett hygge i en ravin med hallonsnår. Jag avancerade sakta framåt med tummen på säkringen ser att hela hallonbuskaget ruskar.

Det kan mycket väl vara en ung björn inblandad.

Plötsligt står jag bara 15 meter från hundens skallgivning.

Jag har avancerat steg för steg utan att tänka mig för.

Vad var det nu tiken ståndade?

Jo, det var grävlingar. Suggan sköt jag och ungen blev ihjälbiten av tiken.

Efteråt fick jag mig en rejäl tankeställare.

Visserligen hade jag haft öppen terräng, men hallonsnåret hade mycket väl kunnat rymma en björn.

Under denna första vecka fick jag tillfälle att fotografera en björn från bilen.

Även utan bil hade jag inte skjutit, eftersom björnen stod ”trångt”.

Jag såg inte om han eller hon var ensam, så det var bara att glömma jakt och istället tacka för synupplevelsen.