Sett till de sensationsrubriker rapporten om ”blyproblemen med viltkött” gav upphov till i media ställt mot de uttalanden som sedan gjordes direkt efter det att krönikan publicerades måste man fråga sig vad som egentligen var det primära syftet med rapporten.
Nu var det plötsligt, med undantag av barn under sju år och gravida kvinnor, inte längre farligt att äta älgkött. Inte ens den typ av färs som undersöktes bara man städar sårkanaler på det sätt som faktiskt är helt normalt i jägarkretsar.
Vinklad rapportering
Varför i hela fridens namn användes inte det budskapet direkt? Det står ju att läsa i rapportens sammanfattning. Trots detta lägger man ut texten i övriga delar i rapporten på ett sådant sätt att massmedia avsiktligt eller oavsiktligt (vem vet) uppfattar det hela som sensationell nyhet och ett avslöjande om en tidigare dold, allvarlig potentiell hälsorisk för jägarfamiljer.
I mina ögon är rapporten som gjorts i samarbete med Svenska Jägareförbundet i huvudsak ytterligare en i raden av ett antal klumpiga försök att utan att ha rejält på fötterna underblåsa den sedan ett antal år politiskt pågående processen att få ett förbud mot användning av blyammunition för jaktbruk.
Den här gången med hjälp av ounderbyggd skrämselpropaganda som bara får till följd att viltkött får en mycket negativ innebörd som livsmedel hos den icke jagande allmänheten.
Samma gamla metoder
I detta avseende är rapporten helt i klass med Kemikalieinspektionens sätt att beskriva frågan om ammunitionsbly för riksdag och regering på 1990-talet. En variant var: ”Bly sprids i naturen främst genom blyhagel och bilavgaser” Eller det som verkligen tog priset som styrd propaganda: ”Det finns inga, utvecklade konkurrenskraftiga alternativ till hemstöpta blysänken”. Det var argumentet till våra beslutsfattare varför Kemikalieinspektionen ville förbjuda användning av blyhagel för jaktbruk men inte göra något åt den i ton räknat flerfaldigt större användning av metalliskt bly inom fritidsfisket. Och så är det ju fortfarande. Några förbud finns inte utan enbart rekommendationer eller lokala bestämmelser om förbud mot blysänken i vissa vattendrag.
Rapporten kallas ”förstudie” av LV beroende på att man vid sammanställningen inte haft tillgång till ett antal uppgifter som på ett väsentligt sätt skulle påverka rapportens slutsatser och rekommendationer. Den mest centrala är att LV i sina beräkningar utgår ifrån att alla eventuella splitter av metalliskt bly som kan finnas i viltkött i sin helhet omvandlas till biotillgänglig form i magsäcken och kan absorberas av matsmältningssystemet. Ett par norska undersökningar som genomförts med samma beräkningsgrunder som LV använt, där allt metalliskt bly som kan finnas i en slaktkropp räknas som direkt bio tillgängligt vid riskkalkylering, kan nog utan vidare läggas till samma kategori av vetenskapliga undersökningar. Påståndet är nämligen inte sant och det finns både gjorda och pågående undersökningar som visar det korrekta förhållandet.
Tillbaka till ruta ett
Emma Ankarberg-Halldin från LV, har i ett referat på Svensk Jakt nyheters web-sida den 29 juni nu meddelat att det bara är c:a 10 procent av det metalliska blyet som löses upp i magen till en biotillgänglig blyförening och sedan är det bara c:a 10 procent av den utlösta blyföreningen som kan tas upp av kroppen.
Den senare siffran, det vill säga hur mycket av de biotillgängliga blyföreningar vi kontinuerligt får i oss via luft, vatten, mat och en rad av andra blykällor som i praktiken går ut i kroppen finns konstaterad i ett antal vetenskapliga rapporter. Men också i detta fall råder det stor osäkerhet då det har konstaterats att upptaget av lösliga blyföreningar varierar kraftig beroende på en rad orsaker. Bland annat om man får i sig bio-tillgängligt bly på fastande mage eller tillsammans med mat. Siffran varierar från 3 – cirka 15 procent. I sig är detta helt logiskt då blyföreningar till viss del borde uppföra sig i magsäcken på samma vis som i naturen där haltvariationen är stor beroende på omgivningsmiljön.
På rimlig grund kan man förutsätta att det tagits hänsyn till det faktiska upptaget av bly i mag/tarmkanalen när man fastställer gränsvärden för bly i alla olika slag av livsmedel. Vidare kan man förutsätta att gränsvärden för olika födoämnen tillåts variera inom rätt vida gränser beroende på hur man beräknar den genomsnittliga konsumtionen per capita av de olika livsmedelstyper som förbrukas inom en större population.
Men innan man gått ut stort med sitt fynd av en ny och ”oacceptabel blykälla” hade det varit klokt att fundera över vad man egentligen fått för resultat av sin förundersökning. Nämligen den totala och genomsnittliga mängden metallisk bly i ett antal paket älgfärs.
Det kom ett svar
Den 4 juli svarade Livsmedelsverkets kommunikationsavdelning på de frågor jag ställde i min förra krönika och jag kan inte påstå att svaret rätade ut några frågetecken.
Det enda som har intresse i det här sammanhanget är i vilken omfattning metalliskt bly kommer att omvandlas till en biotillgänglig blyförening i magsäcken om vi av misstag skulle få i oss något av den varan när vi äter kött från vilt som skjutits med blybaserad ammunition och i vilken relation det står till andra viktiga livsmedel.
I svaret den 4 juli bekräftas att man enbart mätt halten av metalliskt bly i färsen och sedan utgått från ett genomsnittligt värde av 0,9 mg metalliskt bly per kilo färs fördelat på 54 stycken slumpmässigt utvalda prover.
LV säger att c:a 50 procent av de undersökta köttfärspaketen hade ”förhöjda” blyhalter och
30 procent av proverna hade halter över gränsvärdet för bly i nötkött som är 0,1 milligram per kilo. Gränsvärdet för nötkött är självfallet inte baserat på någon kontaminering av blysplitter. Det bly som kan finnas i nötkött är i direkt bio-tillgänglig form och jämt fördelat i vävnaderna. Mängden är beroende på hur mycket bio-tillgängligt bly djuret får i sig via andningsorgan, foder och vatten.
Kreativ redovisning
Studerar man mätresultaten i rapporten så kan man konstatera att 36 stycken färspaket ligger långt under gällande gränsvärde och 1 paket exakt på gränsvärdet. Två paket ligger ett hundradels milligram över gränsvärdet eller 0,11 milligram per kilo. 9 paket ligger mellan 0,14 och 0,9 milligram per kilo. Fem paket mellan 1,45 och 3,4 milligram per kilo och ett paket innehöll 31 milligram per kilo.
Förhöjda blyhalter i min värld är något som i alla händelser borde vara högre än gällande gränsvärde på 0,1 milligram per kilo. Varför har man annars gränsvärden? Utgår man från gränsvärdet så är det 17 paket eller 31,5 procent av dem som ligger över gränsen precis som LV beskriver det. Men hur man sedan kan komma till slutsatsen att resterande 68,5 procent färspaketen skulle ha förhöjda halter av bly är höljt i dunkel.
Hälften av proverna (27 stycken) eller exakt 50 procent av dem har en blyhalt som är detekterbar men lägre än 0,02 milligram per kilo. Är det dessa 50 procent av proverna som LV i sitt svar anser ha ”förhöjda” värden av bly? Notera att det i det här fallet fortfarande handlar om metalliskt bly som inte är direkt bio-tillgängligt.
Gränsvärde för slaktbiprodukter
Ett av paketen innehöll 31 milligram per kilo. Resterande 53 paket innehöll 19,19 milligram tillsammans!
Räknar man lika kreativt som LV kan man säga att drygt 98 procent av köttfärspaketen (53 stycken) hade ett blyinnehåll på i genomsnitt 0,36 milligram (metalliskt bly) per kilo.
Detta är väl under gränsvärdet på 0,5 milligram bio-tillgängligt bly per kilo för köttbiprodukter. Alltså köttberedningar och andra livsmedel av animaliskt ursprung (EG-kommissionens förordning Nr 1881-2006). Till sådana räknas bland annat kött inklusive färs som saltats och kryddats men fortfarande ser ut som kött. Några exempel är korv och råa, industriellt tillverkade hamburgare för tillagning i hemmet. Skulle det lösas ut så mycket som 10 procent bly från 53 av älgfärspaketen så kan du ändå äta 14 gånger mera älgfärs i klass med det undersökta partiet än industrihamburgare från snabbköpet som ligger på gränsvärdet 0,5 milligram per kilo.
Vatten-vårt viktigaste livsmedel eller hot mot hälsan?
Låt oss ta ett annat exempel med bakgrund av den siffra på 10 procent utlöst bly från älgfärs som nu uppgetts av Emma Ankarberg-Halldin på LV och jämföra detta med ett års förbrukning av dricksvatten som ligger på det av Livsmedelsverket fastställda gränsvärdet som är 10 mikrogram bly i jon form per liter (0,00001gram/liter)
Använder du måttliga två liter vatten om dagen till mat och dryck som innehåller den mängden bio tillgängligt bly belastas du med 7,3 milligram bio-tillgängligt bly per år (0,0073 gram).
De 54 paketen älgfärs som undersöktes hade en genomsnittlig halt av metalliskt bly på 0,9 milligram per kilo om det skulle blandas till en enda stor köttbulle. Om nu 10 procent av detta metalliska bly skulle omvandlas till biotillgänglig form blir svaret att för varje kilo av den färsen du äter får du i dig 0,09 milligram bio tillgängligt bly.
Hur många kilo av den köttfärsen kan du då äta för att komma upp i samma blyexponering som du skulle få av dricksvatten som ligger exakt på det högsta fastställda gränsvärdet?
Det är mycket enkelt, dividera 7,3 milligram med de 0,09 milligram som du får i dig från varje kilo av färsen. Svaret är: du kan äta 81 kilo per år eller drygt 220 gram av den provade köttfärsen varje dag året runt. En i allra högsta grad osannolik mängd för en person.
Nu är blyinnehållet i de flesta kommunala och privata vattentäkter betydligt lägre. Vattnet tar dock upp bly från ledningssystem och kranar, men en blyhalt på 2-3 mikrogram bly per liter vatten du får ur kranen är det ingen som reagerar för med tanke på att gränsvärdet är 10 mikrogram. Men även i ett sådant fall skulle du kunna äta drygt 20 kilo per år (3 portioner á 125 gram per veckan) av den färs som ingått i Livsmedelsverkets undersökning och där 10 procent av det metalliska blyet löses ut. Detta för att komma upp i samma exponeringsnivå som du får av en årsförbrukning av dricksvatten som kan anses ha en fullt godtagbar nivå av bio tillgängligt bly.
Utlösning av bly i magsäcken
Hur stor del av det metalliska blyet som löses ut i magsäcken beror på hur finfördelat det är. Det är ingen nyhet eller något okänt förhållande. En genomförd undersökning (den spanska som LV använder som referens) visar att vilt, i det fallet rödbenade rapphöns, som skjutits med hagel och som kokats i vinäger kan omvandla upp till 6,75 procent av det metalliska blyet till biotillgänglig form (i detta fall blyacetat) när det hamnar i en mänsklig magsäck. Samma undersökning visar att kött från fåglar som inte behandlas med sura vätskor omvandlar c:a 0,7 procent. Pågående försök med samma metod för att undersöka vad som händer i magsäcken med kött som är svårt kontaminerat med metalliska blysplitter tyder på ännu lägre siffror.
Åter till vattnet
Om vi nu gör om beräkningen men utgår från att dina 2 liter kranvatten per dag innehåller måttliga ett (1) mikrogram bio-tillgängligt bly per liter. Alltså ett totalt intag av 730 mikrogram (0,73 mg) på ett år. Vidare att det är den mera sannolika mängden en procent, = 0,009 milligram per kilo, av det metalliska bly som faktiskt skulle lösas ut till biotillgänglig form i magsäcken. Då blir resultatet att du fortfarande kan äta 81 kilo av den provade älg färsen per år. Alltså drygt 220 gram per dag året runt för att komma upp i samma mängd bly som du får i dig via dricksvattnet av mycket bra kvalitet sett till gällande gränsvärde. Svaret får du genom att dividera 0,73 mg från vatten med 0,009 mg/kilo färs.
Nu är det så att ”Svenskt Vatten”, branschorganisationen för vattentjänstföretag, menar att dygnsförbrukningen av vatten som ingår i mat och dryck i genomsnitt är hela 10 liter per person. Detta gör ekvationen ännu intressantare. Förbrukningen och kvaliteten på dricksvatten kan mycket väl vara ett betydligt större problem när det gäller blyexponering än att äta drygt 80 kilo av den av Livsmedelsverket undersökta älg färsen per år.
Inte minst för små barn före ett års ålder som via bröstmjölksersättning och välling baserad på kranvatten, i relation till sin kroppsvikt, utan vidare får en betydligt större blyexponering än vad en vuxen person skulle få från samma vattentäkt.
80 kilo malkött
För att få lite proportioner på det hela så kan det vara intressant att fundera över hur man får ihop 80 kilo älgfärs? Använder man allt framdelskött, från bogar, hals, revben med bringa och slaksidor behöver man utgå från två vuxna älgar med en slaktvikt på minst tvåhundra kilo vardera för att få ihop och kunna äta upp 80 kilo färdig älgfärs – per person och år för att komma upp i den blybelastning man lätt skulle kunna få under samma tid via riktigt bra kranvatten, om den genomsnittliga halten av metalliskt bly i hela älgfärspartiet skulle vara 0,9 milligram metalliskt bly per kilo. Sannolikheten för en så stor konsumtion av älgfärs för en person under ett år är mycket låg.
Hälsobaserade gränsvärden
Livsmedelsverket har i sitt svar gett ett räkneexempel för den dos av bly som ett fyra-årigt barn som väger 18 kg skulle få vid förtäring av en portion om 65 gram av det aktuella provpartiet älgfärs med ett metalliskt blyinnehåll på 0,9 milligram per kilo i relation till det hälsobaserade referensvärde, BDM (Bench Mark Dose) som EFSA (European Food Safety Authority) tagit fram.
Värdet från EFSA är numera lågt satt, 0,5 mikrogram per kilo kroppsvikt och dag. I det aktuella exemplet innebär referensvärdet att barnet inte ska utsättas för en exponering av bly som är högre än 9 mikrogram per dag. Om 1 procent av blyet i färsen skulle lösas ut innebär det att barnet skulle få i sig 0,586 mikrogram bio-tillgängligt bly eller 6,5 procent av den maximala dagliga dosen. Något som inte är särskilt alarmerande. Det motsvarar ungefär 2 deciliter kranvatten som innehåller 3 mikrogram bly per liter.
Om ni minns så är gränsvärdet för dricksvatten 10 mikrogram per liter. Ett barn behöver ungefär 1,5 liter per dag en varm sommardag. Livsmedelsverket borde nog också fundera på vad det skulle innebära i kontinuerlig blyexponering, då vatten i motsats till älgkött behövs precis varenda dag.
Om nu i värsta fall 10 procent av det metalliska blyet skulle lösas ut, som LV:s kommunikationsavdelning anger i sitt räkneexempel, så blir dosen från 65 gramsportionen som sägs från LV, 65 % av det rekommenderade dagliga max intaget eller 5,85 mikrogram.
Det är högt men om färsen i stället vore av nötkött som ligger på det av LV godkända gränsvärdet på 0,1 milligram bio-tillgängligt bly per kilo skulle ungen i stället få i sig 6,5 mikrogram av sin nötfärsportion. Alltså 11 procent mera bly än i högriskscenariot med älgfärs. Räknar vi på 1 procent utlösning av bly från älgfärsen, som är en troligare siffra, skulle blydosen från nötfärsen med tillåtet gränsvärde på 0,1 milligram per kilo bli c:a 110 procent högre än samma portion älgfärs med 0,9 milligram metalliskt bly.
Skulle den här nötfärsen på 65 gram vara i form av en industritillverkad hamburgare som har det tillåtna gränsvärdet från LV på 0,5 milligram per kilo skulle barnet få i sig inte mindre än 32,6 mikrogram från denna enstaka portion. Det är 3,6 gånger mer än det rekommenderade maximala dagsintaget på 9 milligram, eller om man vill, 362 procent över detta. Så vad är det egentligen saken handlar om? Är gränsvärdena för köttprodukter från tamboskap och kranvatten alldeles för höga?
Om nu Livsmedelsverket och Svenska jägareförbundet betraktar sina upptäckter och resultat från den aktuella undersökningen som ett allvarligt folkhälsoproblem för jägarfamiljer får det stå för dem. Som rapporten nu är redovisad andas den bara en onyanserad och avsiktlig skräckpropaganda för att underbygga ett förbud mot blyammunition.
