Första åren vägde den strävhårige jaktidioten sju-åtta kilo. Man visste att han aldrig skulle komma tillbaka frivilligt från ett drev – i alla fall inte innan nattmörkret fallit tungt.
I bland försökte jag springa ifatt honom. Då drog han igen näbben och tog upp på nytt några hundra meter bort.
Värsta drevet pågick i 22 timmar innan taxen sökte skydd på en gård, hos en man som tittade på halsbandet och ringde.
Dålig kontakt
Dålig kontakt med hunden, säger en hunddressör jag känner.
– Varför ska han jaga ensam långt borta när Gud (läs föraren) är någon annanstans. Träna mer lydnad och bli flockledare på allvar, säger dressören.
Jag har försökt men hävdar i dag att dressera en tax, det är som att försöka få en planka att lyda.
Det finns ingenting som Ruff tycker är så tråkigt som dressyr – möjligtvis att klippa klorna. Ändå har jag gullat, berömt och larvat mig som sjutton. Och jag är definitivt flockledaren – han vet att jag bestämmer. Jag tror att det handlar mycket om genetik. Morsan hans var likadan, hon fick många gånger hämtas sju socknar bort efter fyra-fem timmar för långa drev.
Ruff visade tidigt en okuvlig vilja att följa alla spår ända till slutet.
Rymde till skogs
Sju-åtta månader gammal rymde han en gång när jag öppnade bildörren. Då hade vi jagat med gammeltaxen ett par timmar.
Ruff drog till skogs och sprang hela gammeltaxens drevlöpa innan han återvände tillfredsställd.
Det är en fantastisk spårhund – han tappar aldrig bort ett djur som vi spårar och har klarat ut flera svåra jaktsituationer.
Men det där med jaktidiotin har blivit en plåga. Det är inte roligt när varje jaktdag avslutas med minst tio timmars väntande på en tax som jagar som en galning, ensam där ute i mörkret. Man drömmer om hundar som lägger av efter en kvart.
Analysen klar direkt
Bengt Jonsson i Bjursås är duktig hundkarl och han hade sin analys klar redan från början.
– Vad räknar du med när du håller taxen superslimmad i kroppen? Han orkar ju hur mycket som helst.
Det var mina två olika daghussar, Lasse och Lennart, som kom med början till en vändning. En dag efter jobbet bjöd Lasse på fika. Han ställde fram kaffe, kakor – och en liten tallrik med falukorv på bordet. Jag tittade undrande på korven och fick efter en liten stund en mindre chock.
Hunden ska ha fika
– Han ska väl ha fika, han också, sa Lasse och tog en korvskiva och stoppade i halsen på taxen.
Nuvarande daghussen Lennart, har dragit det hela ett varv till.
– Djuren ska ha mat när flocken äter – annars är de inga familjemedlemmar, säger Lennart.
Det skulle vara värt en film, när Lennart sätter sig för att äta middag. Då surrar hundar och katter som flugor kring utspilld sockerdricka.
Får inte Ruff omedelbar en tugga, ställer han sig på bakbenen och dansar bredvid bordet. Och så fnyser han frustrerat.
Att äta vanlig hundmat har i dag blivit en ren överlevnadsinstinkt för honom.
Torrfoder i brist på falukorv
I brist på falukorv, fläskkotlett och andra godsaker måste han ibland, motvilligt, ta någon kula torrfoder också.
Men han ser fullständig eländig ut, långsam, lidande och ovillig, när han sakta krossar foderkulorna. Och han äter absolut inte mer än nödvändigt. Bara så den värsta hungern stillas.
Men inget ont som inte har något gott med sig. På djursjukhuset visade vågen elva kilo vid senaste vägningen – tre kilo mer än under de slimmade åren.
Senaste jaktsäsongen tog den nya matchvikten ut sin rätt. För första gången någonsin upptäckte jag, till min stora förvåning, att han bröt efter tre-fyra timmars drev och började gå tillbaka till upptagsplatsen. Pejlen visade tydligt förändringen.
Vid sju års ålder ändrade hans kära moder sitt jaktbeteende fullständigt. Hon var tjock och rultig och började plötsligt bryta efter bara ett par timmar. Hon bröt dessutom alltid när drevdjuren gick i sken.
Kanske blir Ruff en dag en riktigt bra jakthund – när han blir gammal och tjock.
