Hur kan ett nej till att verka för vårjakt vara möjligt i ett förbund som ska stå för "ansvar, frivillighet och samarbete"?
Foto: Shutterstock Hur kan ett nej till att verka för vårjakt vara möjligt i ett förbund som ska stå för "ansvar, frivillighet och samarbete"?

Framgång bygger på enighet

Jag vill kunna jaga relativt fritt och obyråkratiskt. Men det finns många som vill hindra mig från att jaga – och ännu fler som ger blanka tusan i om jag får jaga eller inte. Så för att slå vakt om mitt intresse är jag medlem i ett större kollektiv som med gemensam kraft kan kanalisera […]

Jag vill kunna jaga relativt fritt och obyråkratiskt.

Men det finns många som vill hindra mig från att jaga – och ännu fler som ger blanka tusan i om jag får jaga eller inte. Så för att slå vakt om mitt intresse är jag medlem i ett större kollektiv som med gemensam kraft kan kanalisera kloka och praktiska synpunkter till den lagstiftande församlingen.

Det hela bygger på samlad styrka. Men för att kunna samla styrkan krävs att vi jägare vet vad vi vill. Inte bara vad jag vill. Eller vad du vil …

Vad vi vill! Vi måste vara eniga om en del grundläggande saker – lika eniga som jaktmotståndarna är.

Är vi det?

På den senaste JRF-stämman framlades en motion om att jobba för vårjakt på råbock i hela Sverige. Förbundsstyrelsen var positiv, men årsstämman röstade ner den. Varför?

Det kan knappast vara biologiska motiv, för vårjakt på råbock är inte mindre välmotiverad än till exempel morkullejakten (kommer ni ihåg den?), eller bäverjakten på våren, eller vildsvinsjakten som bedrivs hela året.

Varför väljer vi frivilligt att låta myndigheterna stoppa jakt som bevisligen fungerat alldeles utmärkt i 30 år – en jakt som är en ickefråga i de befintliga vårjaktlänen? Kanhända är det brist på självförtroende. Vi kanske inte anser oss kapabla att reglera jakttrycket i den händelse att det skulle uppstå brist på råbockar – något som förvisso inte inträffat hittills.

Kort sagt: Hur kan ett nej till vårjakt på råbock vara möjligt i ett förbund med slagorden ”Ansvar, Frivillighet, Samverkan”?

Tja, säg det. Men reaktionerna lät inte vänta på sig. ”Det ska inte jagas i djurens barnkammare”, var den självklara populistiska reaktionen från antijakthåll. Här vet man sedan gammalt att spela på känslor och utnyttja söndring bland jägarna. Grattis. Vi gjorde precis ett självmål.

Så vad vill vi?

Jag kan såklart bara tala för mig. Jag vill ha övergripande jaktregler som ger oss frihet att förvalta viltstammar och utöva vår jakt. Jag tror att vi kan det bättre än både tjänstemän och politiker. Jag tror – paradoxalt nog – att jag värnar mer om både råbockar, bävrar och vildsvin än jaktmotståndare, så kallade djurvänner och myndigheter.

Jag vet att jägarkåren är både kunnig och tar sitt intresse på största allvar. Jag ser det hos unga jägarexamenselever som jag ibland har nöjet att examinera. Oavsett vad vi jagar, hur vi jagar och när vi jagar är det mer som förenar än skiljer oss; vi vill kunna jaga och förvalta vårt favoritvilt uthålligt. Så kan vi inte enas om följande:

Det är i grunden inte begränsande lagar som garanterar jakten och starka viltstammar.

Det är jägarens intresse för jakt.