COP står för ”Conference Of Parties”. Parterna i det här fallet är företrädare/tjänstemän från miljöministerierna i de omkring 120 länder som anslutit sig till CMS-konventionen.
Frågan om blyammunition står högt på CMS agenda.
Vid det senaste mötet antogs en resolution, framtaget av CMS vetenskapliga kommitté, med målet att inom tre år förbjuda användning av blyammunition i alla former av jaktliga miljöer. Således även på fast mark.
Delegaterna i COP kan på den här nivån inte fatta några tvingande beslut för enskilda nationer utan enbart ge rekommendationer.
Detta kan vara illa nog, då det i beslutet inte på något sätt togs hänsyn till de ofrånkomliga säkerhetstekniska frågorna som inte enbart ammunitions- och vapenindustrin skulle tvingas att hantera vid ett totalförbud, utan även miljontals jägare världen över.
Utan att ifrågasätta COP-delegaternas generella kunskaper och kompetens om miljö och fauna, kan de omöjligen ha den nödvändiga vapen- och ammunitionstekniska insikt och bakgrund som krävs för att i rimlig omfattning kunna förstå de faktiska tekniska problemen och praktiska konsekvenserna av vad en total övergång från bly till stålhagel på global nivå skulle innebära.
Säkerhetsrisker med stålhagel är förbisedda
En danskproducerad propagandavideo mot bly, se https://twitter.com/birdlife_news/status/530813732650119168 sponsrad av ”Birdlife”, visades för COP-delegaterna omedelbart före omröstningen.
Den börjar med en lång sekvens med en obekräftat blyförgiftad svan. Ett skickligt strategiskt drag för att undvika tekniska sakfrågor och i stället väcka obehag bland delegaterna och påverka dem känslomässigt ”i rätt riktning” inför omröstningen.
I svensk lagstiftning får inte djur enligt § 27 Jaktlagen utsättas för onödigt lidande och ett skadat djur ska snarast uppspåras och avlivas. Samma förhållande borde gälla även i detta fall oavsett om skälet är att skapa opinion.
I stället för att omedelbart låta avliva ett uppenbart sjukt eller skadat djur används det i stället av producenten under en okänt lång tid samband med inspelningen. Därför borde videoproducentens etiska beteende i sammanhanget starkt ifrågasättas även av CMS.
Förutom bilder på den döende svanen innehåller videon några intervjuer med utvalda ”vittnen”. Bland annat med danska jägareförbundets ordförande Claus Lund Christensen, en vapenhandlare och ett par jägare som samstämmig hävdar att användning av stålhagel av storlekar lämpliga för jakt, baserat på 20 års erfarenhet, är fullständigt invändningsfri både vad som gäller den praktiska effekten på jakt, tekniska problem eller skador på växande skog.
Den praktiska verkligheten är med undantag av Danmark inte lika entydig i övriga delar av världen och i praktiken är videon inget annat än en helt okritisk partsinlaga enbart avsedd att fungera som stöd för resolutionen om ett totalt blyförbud.
Fel beskrivning av verkligheten
Jägaren ”Frank” i videon hävdar att det inte blir fler skadskjutningar med stål än med bly. Vidare att hela saken handlar om träning och att lära sig ”avståndsbedömning”. Något som i sig inte är något fel när det gäller flyktskytte med hagelvapen oavsett typ av ammunition.
Uttalandet bekräftar att effekten på stålhagelpatroner är begränsad inom 35 meter, som är normal räckvidd för ett hagelvapen.
Stålhagel, som har en låg specifik vikt jämfört med bly, ger inga marginaler ens för små fel i avståndsbedömningen. Fysikaliska fakta när det gäller stålhaglens belastning (vikt i förhållande till tvärsnittsytan) och därmed sämre penetrationsförmåga och skottverkan är helt ofrånkomliga till stålhaglens nackdel. Om haglen inte har betydligt större diameter än vad som skulle behövas om haglen var av bly.
Att ladda hagelpatroner med mycket grova stålhagel, US 2- BB för att få en invändningsfri jaktlig effekt på normala skjutavstånd innebär ofrånkomligen en rad produktionstekniska och säkerhetstekniska problem som inte kan lösas på något enkelt sätt.
Drar paralleller till bly i bensin
Vidare menar Frank att miljöpåverkan av blyhagelanvändning är den samma som den mycket giftiga organiska blyföreningen tetraetyl bly som användes som antiknackningsmedel i bensin fram till för några år sedan. Alltså, enligt Frank, en svår förorening som behöver stoppas så snart som möjligt.
Franks kunskaper i det ämnet förefaller något begränsade, även om Kemikalieinspektionen i Sverige i början av 1990-talet med en likande jämförelse försökte vilseföra regering och allmänhet med uttrycket ”bly sprids i naturen främst genom bilavgaser och blyhagel”.
Det faktum att bly är ett grundämne i det periodiska systemet som i oxidform förekommer allmänt i Sverige med i genomsnitt cirka 400 kilo per hektar, globalt med cirka 200 kilo, i den översta metern av moränlagret verkar vara en okänd, men helt ofrånkomlig sanning som ingen borde bortse ifrån i de här diskussionerna.
Vidare har metalliskt bly i motsats till vattenlösliga blyföreningar låg toxicitet och mycket begränsad rörlighet i mark och vatten då även oxider som över tid uppstår på metalliskt bly bildar svårlösliga komplex med andra metalloxider och organiskt material.
Framtida ansvar
Att den danska skogsindustrin nu, enligt budskapet i videon, i allt större omfattning skulle acceptera stålhagel och att de inte skulle orsaka skador på maskiner och utrustning låter också förbryllande.
För runt 20 år sedan var tonläget ett helt annat och det visades bilder på lövträfaner med stora missfärgningar orsakade av korroderande stålhagel inskjutna i trädstammar.
Nu är den danska skogsindustrin inte stor i ett skandinaviskt perspektiv. Men med tanke på omloppstiden vid ädellövsproduktion så kan man idag knappast kunna se några större effekter av de gångna 20 årens stålhagelanvändning. De lär uppenbara sig först när växande ungskog med en potentiell risk att under ytterligare 60-70 år bli träffade av stålhagel innan träden ska avverkas och användas till något annat än pappersmassa.
Naturligtvis är stålhagel inget större problem för en motorsågskedja i samband med avverkning. Däremot är risken för haveri på fanérhyvelstål och snabbgående fräsar i förädlingsindustrin uppenbar för någon med rimlig insikt i ämnet.
Men sakfrågan ligger ju ett par tre generationer fram i tiden och ingen nu levande beslutsfattare eller stålhagellobbyist behöver riskera att ställas till ansvar för felaktiga beslut.
Så frågan är vilket värde man nu idag, ska ge modeordet ”sustainable”, alltså hållbar utveckling, i de här sammanhangen.
Stålhagel skadar vapnen
Det märkligaste i videon är att den danske vapenhandlaren inte med ett ord nämner potentiella och verkliga skaderisker för vapnen. Jag genomförde personligen för några år sedan långtidsprov med C.I.P-specifikationen ”ordinära” stålhagelpatroner avsedda för ej stålhagelprovade hagelvapen.
Det ena vapnet togs ur bruk efter drygt 600 skott på grund av expansion i patronlägets övergångskona, pipseparation med lösa spänger och skottbula i mynningen.
Det andra, en Merkel 8, togs ur bruk efter 4 700 skott och var då inte reparabel.
Publiceringen av resultaten kallades då i kretsar som verkade för övergång till stålhagel för skräckpropaganda.
Nu skjuter den absoluta huvuddelen av jägarkåren inte många stålhagelladdade jaktpatroner per år varför potentiella skador, som är svåra att upptäcka för en lekman, inte blir uppmärksammade.
Men den faktiska livslängden på ett helt vanligt standardvapen är utan vidare bortåt hundra år och däröver även om det används med tiotusentals blyhagelpatroner som det är konstruerat för.
Möjligtvis kan man på vapen som används flitigt under många decennier behöva byta ledbulten och justera eventuellt glapp mellan pipans låsklackar ochlådan som uppstått genom mekanisk nötning. Men det är i praktiken kosmetiska åtgärder jämfört med de skador som förr eller senare kan uppstå på grund av skjutning med stålhagelpatroner avsedda för jakt i dubbelpipiga vapen.
Även om gastryck, laddningsvikt (hagel plus förladdning) och utgångshastigheten på en stålhagelpatron måste vara den samma som en blypatron har stålhagel i en storlek lämplig för jakt, förutom att de är rikoschettbenägna vid träff på hårda ytor, helt andra innerballistiska egenskaper än blyhagel. På bilderna ser du exempel på effekterna av stålpatroner, US 4 och 28 grams laddningsvikt, som för en tid sedan drabbade inte bara ett, utan ett tiotal moderna hagelvapen av mycket hög kvalitet samma dag och på samma jakt. Det sköts enligt uppgift cirka 400 patroner per vapen under den aktuella dagen.
Ordinära stålpatroner ingen garanti
De använda patronerna ska enligt genomförd mätning ligga inom C.I.P-specifikationen när det gäller gastryck och utgångshastighet för ”ordinära” stålhagelpatroner. Det vill säga patroner som är avsedda för vapen som inte genomgått särskilt stålhagelprov.
För ordinära stålhagelpatroner finns enligt C.I.P. ingen övre gräns för vapnets trångborrningsgrad, som är relationen mellan pipans faktiska innerdiameter och diametern på strypningen i mynningen.
För ögonblicket finns inga uppgifter om någon annan typ av stålhagelpatroner eventuellt kan ha använts tidigare i de aktuella vapnen eller i vilken omfattning. Teknisk är det därför mycket svårt att förklara vara ett så stort antal vapen plötsligt och på samma dag fått omfattande skador på piporna.
Även om patronerna som användes var av ordinär typ enligt C.I.P. så har skadorna på de aktuella vapnen ofrånkomligen orsakats i samband just med användning av stålhagelpatroner.
Den enda avvikelsen från ”vanliga” stålpatroner är att hagelkoppen i de aktuella patronerna inte var av den typ av kraftiga plastförladdningar som förskrivs för stålhagelpatroner. Till patronerna hade istället använts någon form av biologiskt nedbrytbar hagelkopp av papp och en filtförladdning.
Stål mycket hårdare än bly
Stålhagel måste enligt C.I.P. användas tillsammans med tjockväggiga hagelkoppar, normalt av plast, för att skydda pipornas insida mot slitage från de jämfört med bly mycket hårda stålhaglen.
Med en sådan typ av förladdning pressas haglen in en bit i hagelkoppens vägg och en viss del av de radiella krafterna som påverkar pipan tas upp, dels i patronlägets övergångskona och dels i samband med att hagelpelaren tvingas igenom strypningen i pipans mynning (choken).
Oavsett skyddshöljets tjocklek blir stålhagelpelaren ändå mycket kompakt när den pressas samman axiellt av gastrycket och genererar alltid en mer eller mindre stor radiell belastning mot pipväggen i samband med att vapnet avfyras.
På ett hagelvapen i kaliber 12 är patronlägets dimensioner givna och ska i sin främre del vara 20,3 mm med en tillåten avvikelse på + 0,1 mm. Men pipans innerdiameter tillåts variera mellan 18,2 till 18,9 millimeter och fortfarande kallas kaliber 12.
Sammantaget innebär detta att motståndet som hagelpelare och förladdningen möter i övergångskonan mellan patronläget och pipans cylindriska del kan variera mycket mellan olika vapen. Samma förhållande gäller i trångborrningskonan i pipmynningen där hagelpelaren och förladdning ska pressas samman innan de lämnar pipan.
De här stora toleransskillnaderna mellan pipa och patronläge och full trångborrning är inga problem att hantera med blyhagel och förladdning av filt eller en normal hagelkopp för blyhagel tillverkad av tunn och mjuk plast.
När hagelpelaren i patronlägets övergångskona och i trångborrningen pressas samman deformeras de mjuka blyhaglen, dels mot varandra och dels mot pipväggen, och absorberar alltså en stor del av de mekaniska krafter som annars skulle verka radiellt mot pipväggarna.
Även stålhagel enligt C.I.P. specifikation, 110 Vicker på ytan och 100 Vickers i kärnan, är för hårda för att deformeras mot varandra.
Den radiella påfrestningen på piporna i ett dubbelpipigt vapen med lödda spänger kan då lätt bli för hög och orsaka den typ av pipseparation som bilderna visar vid omfattande användning av stålhagel i storlekar som är nödvändig för etiskt bedriven jakt.
Med tanke på att danska förespråkare för stålhagel vid ett möte inom ”Jægersamvirke” på Öster Malma för några år sedan hävdade att en bra stålhagelpatron ska ha en utgångshastighet på runt 500 m/s och gärna vara laddad med stålhagel US 2 finns det anledning att tro att skador på hagelvapen förorsakade av stålhagelpatroner i Danmark har sopats under mattan för att nå ett politiskt syfte.
Annars vore det intressant om danska stålhagelintressen med sin 20 åriga erfarenhet skulle kunna ge en rimlig förklara orsakerna till varför så många vapen på en svensk andjakt skulle haverera samma dag.
Vem tar ansvar för säkerheten?
Kunskapsnivån om risker och vilka egenskaper stålhagelpatroner har i förhållande till patroner laddade med blyhagel är generellt låg både hos jägare och beslutsfattare. Enbart i Sverige finns cirka 600 000 hagelvapen som inte genomgått särskilt stålhagelprov hos tillverkaren, även om ett sådant prov uppenbart inte är någon garanti för att alla vapen ska klara omfattande skjutning med ”ordinära” stålhagelpatroner.
På global nivå handlar det om många miljoner vapen och det är omöjligt att överblicka den tekniska statusen och innermåtten på piporna. Det enda som kan antas med säkerhet är att de fungerar invändningsfritt med blyhagel.
Förbudet mot blyhagel i våtmarksområden och grunda vattendrag har accepterats av jägarna i de flesta länder även om det i många sammanhang och jaktområden i huvudsak borde betraktas som en försiktighetsprincip.
Det skulle vara mycket klädsamt om myndigheter och totalförbudsivrare mot bly kunde visa samma acceptans och samma respekt för jaktetik och faktiska säkerhetstekniska problem.
De existerar i högsta grad oavsett alla svagt underbyggda försäkringar om att ”fullgoda alternativ” finns tillgängliga. Den saken är en påtaglig realitet för de enskilda jägarna och vapen- och ammunitionsindustrin världen över som någon part, förr eller senare, måste ta ansvar för i full omfattning.
Fotnot
C.I.P. står för ”Commission Internationale Permanente” och är en bilateral konvention mellan länder som reglerar de säkerhetstekniska förutsättningarna vid tillverkning, överföring, import och export av vapen och ammunition för civilt bruk. Sverige är inte anslutet.
