Nu har jag plöjt igenom 58 sidor om hur den illegala jakten på rovdjur ska stoppas. Brå, Brottsförebyggande rådet, har anlitat en grupp akademiker som undersökt läget.
Rapporten är kuslig läsning eftersom den så brutalt blottlägger klyftan mellan folk på landsbygden och experterna i Brås tjänst.
Ännu mer ruskigt är att de som sysslar med jakt och viltvård pekas ut som tänkbara medlemmar i något som närmast kan liknas vid maffian.
Och nästan lika illa är det att vara rovdjursdebattör eller att göra en jakttidning. Då finns det risk att man är med och ger acceptans för grov brottslighet.
Riktigt roligt blir det när rapportskrivarna börjar skriva om etnografiska fältstudier för att förstå hur folk på landet tänker, tycker och agerar.
Men tillbaka till det allvarliga. Frågan är om någon i fortsättningen törs utöva sina demokratiska rättigheter och öppet ifrågasätta rovdjurspolitiken. Så här står det i Brå-rapporten:
”Protester mot rovdjurspolitiken kan också användas som en ursäkt för den illegala jakten. När rättstillämpningen uppfattas som orättvis blir dödandet av rovdjur något som kan legitimeras.”
Minst lika illa är det att vara med och göra en jakttidning. I punkt fyra bland Brås olika åtgärdsförslag framgår att det är dags att utreda attityder till rovdjur i media.
”De uppfattningar som förmedlas, företrädesvis i jägarpressen, kan vara av betydelse för brottens acceptans. De kan bilda en grogrund för brotten.”
Om Brå får bestämma kan landets 300 000 jägare riskera att buntas ihop med maffian och andra gangstergäng.
”Det är viktigt med kartläggning och underrättelsetjänst riktad mot den illegala jaktens kriminella nätverk.”
Och alla som sett filmen Jägarna känner igen sig när Brå skriver:
”Gärningspersoner drar sig inte för att använda hot och våld för att skydda sin brottsliga verksamhet.”
De som dömts för att ha dödat rovdjur har ofta anmält sig själva till polisen efter att ha försvarat sina tamdjur. Och de få övriga som dömts har fällts efter teknisk bevisning i form av till exempel blodspår på gärningsmannens ägodelar.
Hur många brottslingar det verkligen handlar om är alltså ytterst oklart. Brå-studien bygger på 25 domar för jaktbrott under åren 1985-2005, där flera av de dömda har anmält sig själva. Dessutom ingår fem förundersökningar som inte lett till åtal.
Brås rapportförfattare konstaterar att det är mycket svårt att få vittnesmål i domstol om olaga jakt på rovdjur.
Därför vill Brå skaffa tipsare, som lär sig att se om jägare har med sig vapen med rätt kaliber ut i markerna. Går någon ut med en grovkalibrig studsare i skogen när det inte är jaktsäsong ska ”friluftspersoner”, hundägare, hotellägare och researrangörer slå numret till polisen, hoppas Brå. Brottsförebyggande rådet tycker därför att tipsare bör utbildas i att veta lite om jakttider och vapenkalibrar.
Stackars den som ska göra en samhällsinsats och ge sig ut på eftersök av trafikskadat vilt en regnig sommarnatt. Då lär polisens insatsstyrka stå och vänta i skogskanten efter larm från den nya tipsarkåren.
Ännu mer sanslöst blir det när Brå vill skicka ut forskare på fältet för att göra ”fokusgruppundersökningar” med ”datainsamlingsmetoder”.
På orter där grova jaktbrott är vanliga ska folk lockas till samlingslokaler, till exempel församlingsrum i traktens kyrka. Där finns en undersökningsledare, som ska öppna för en diskussion om rovdjur. Först gäller det att få igång en ”temadiskussion”. Sedan ska det bli ”gruppdiskussioner där deltagarnas attityder och värderingar avspeglas”. Dessutom ska både ljud- och bildinspelningar göras så att diskussionen ”kan analyseras”.
Kan klyftan bli större mellan vanligt folk på landsbygden och experter från den akademiska världen?
Frågan är om Brås rapportskribenter och förståsigpåare ens kommer från samma demokratiska rättsamhälle som vi övriga i alla tror och hoppas att vi lever i.
Törs jag skriva att det går att ifrågasätta om verkligen 15 procent av vargarna dödas i illegal jakt, men att detta i så fall inte hotar vargstammen. Har jag då förringat dessa grova jaktbrott och gett acceptans för fortsatt brottslighet? Eller har jag kanske uppmanat folk att skjuta ännu fler vargar, så att vargstammen verkligen blir hotad?
När Brå skriver rapport kommer en fläkt av den unkna byråkratin i gamla Östtyskland, där Stasi-agenterna misstänkte nästan alla medborgare och alla skulle ange alla. Det blev hyllmil efter hyllmil med rapporter i arkiven och gav inget bättre samhälle på något sätt. Bara mer jobb för byråkrater med klinisk blick.
En sak är i alla fall säker. Rovdjursförespråkare brukar hävda att rovdjuren är bra för att de kan locka turister till landsbygden. I själva verket är ”rovdjursbranschen” berikande för de byråkrater och andra ”experter” som lyckas få projektpengar och andra offentliga uppdrag för att jobba med rovdjursfrågor.
Att påstå att det vore bättre med färre rovdjur i Sverige ger däremot inte några projektbidrag, bara en stämpel i pannan.
Vill du själv läsa rapporten? Gå in på Brottsförebyggande rådets sajt:
www.bra.se
Brottsförebyggande rådet (Brå) är ett centrum för forsknings- och utvecklingsverksamhet inom rättsväsendet. Brå arbetar på uppdrag av Sveriges regering och ofta i samverkan med andra myndigheter och organisationer.
Förstudien om olaga jakt på rovdjur har skett på initiativ av Rikspolisstyrelsen. Studien har delfinansierats av Åklagarmyndigheten, Naturvårdsverket och WWF, Världsnaturfonden.
En ny forskare till Brå?
– Naturen känner inga kriminella. Kriminalitet är något som skapas genom politiska beslut. Vill man minska kriminaliteten ska man avkriminalisera handlingar, vill man öka kriminaliteten ska man kriminalisera fler handlingar.
Det säger Claes Lernestedt till Tidningen svensk Polis.
Han är forskare och lektor vid Örebro universitet, där han undervisar i straffrätt och rättsfilosofi. Han har även undervisat poliser i straffrätt.
Får vi gissa att Claes Lernestedt aldrig kommer att få skriva Brå-utredningar om olaga jakt på rovdjur.
Man får resultat efter vilka personer som anlitas
