• Jaktkryssningen

Man balanserade på en knivsegg

KrönikaPublicerad: 2012-07-27 13:52

Tragedin på Kolmården då en ung kvinna dödades av vargar var ingen oförutsägbar olyckshändelse.

Det var en logisk följd av ett ideologiskt projekt för att övertyga svenska folket om vargens ofarlighet.

Projektet hade under många år balanserat på en knivsegg, men den 17 juni tog turen slut och en ung kvinna miste livet.

Rodnar. Leif Andersson läser, med lätt rodnad över kinderna, sin naiva text från 1980-talet, då han besökte varghägnet i Kolmården.

Första gången jag besökte vargarna i Kolmården var 1988, då i egenskap av reporter på Vestmanlands Läns Tidning, VLT.

Tillsammans med en fotograf träffade jag zoologen Mats Amundin och några tama vargar som var uppfödda hemma hos anställda vid djurparken.

Vid den tidpunkten gick vargarna tillsammans med brunbjörnarna så vi fick inte kliva ur bilen men när vi vevade ner sidorutorna kunde vargarna klämma sig in i bilen för att "hälsa".


”Vargarna är ofarliga”
 – Tyvärr är björnarna ute så vi kan inte gå ur bilen och hälsa….Vargarna är ofarliga men björnarna kan man aldrig lita på, sa Mats Amundin i artikeln som publicerades i VLT lördagen den 11 juni 1988.

Ytterligare citat från texten är när jag frågar om vargarnas eventuella farlighet:

– Men är de inte farliga när de lever vilt i skogen?

 – Aldrig för en människa, svarar Mats bestämt.
– Människan är över huvud taget inget bytesdjur för vargar. Vad som är ett byte lär sig vargvalparna under sin första vinter av föräldrarna. En människa avviker så starkt från vargens bytesdjur att det är helt uteslutet för dem att angripa oss.

Det är med en lätt rodnad om kinderna som jag idag läser texten på nytt, en text så naiv att den utan tvekan skulle platsa på Svenska Rovdjursföreningens hemsida.


Kolmården viktig del i projektet
Det är naturligtvis lätt att vara efterklok så här 24 år senare och det är inte min mening att klandra eller hänga ut någon enskild person. Men det är ingen tvekan om att vargarna på Kolmården har varit en viktig del i det ideologiska projektet som återintroduceringen av vargen i Sverige är. Ett politiskt projekt med mycket svajig biologisk grund.

Genom verksamheten vid Kolmården har stora grupper av människor vilseletts att tro att vargen bara är en ovanligt stor, mysig hund. Fördumningen har varit förödande.

På några av avgrundskramarna hemsidor kan man exempelvis läsa om att ”det varit den största stunden i mitt liv” när en varg slickade vederbörande i ansiktet.

Många av besökarna tror sig då vara ”älskade” av vargen därför att de inte förstår att vargens slickande i första hand är ett aggressionshämmande beteende.


”Skada mig inte”
Vargen säger inte ”jag älskar dig, jag älskar dig” utan ”skada mig inte, skada mig inte” när den slickar besökaren.

Ett överdrivet hälsande kan exempelvis hos en hund till och med vara ett tecken på en social osäkerhet som snabbt kan slå om i aggression. Genom mitt hundkunnande, som jag ska återkoma till senare, tror jag mig faktiskt kunna göra egna ganska hyfsade bedömningar av vargarnas beteenden.

För några år sedan blev jag ombedd av en uppfödare av en brukshundsras att hälsa på en nyimporterad hund han hade köpt.

Jag stod neutralt på en gräsmatta när han kom fram med hunden i koppel. Hunden började med att hoppa upp i ansiktet på mig och slicka intensivt. När den till slut trillade ner nafsade den mig i armen, backade en meter och kom så i fullt angrepp som jag tvingades ta emot med ena underarmen. Genom att stå still medan föraren monterade loss hunden stannade skadorna till ett jack i armen. Ett barn eller en rädd människa hade kunna bli mycket svårt skadad.


Bytte taktik
Anledningen till att hunden bet var att han hade problem men sitt sociala umgänge och upplevde främmande som något mycket obehagligt. Därför började han med ett intensivt ”fjäskande” genom att slicka. När han efter en stund insåg att "den här gubben kanske jag vågar mig på" så bytte han taktik och angrep istället.

Grunden för båda beteendena, att slicka och att angripa, var dock den samma. Hans sociala osäkerhet.

Men det är inte bara våra mindre kunniga vänner som gått på varghistorierna från Kolmården utan det intellektuella mörkret har lägrat sig över hög som låg. Mer om detta senare.

Andra gången jag besökte vargarna i Kolmården var i mars 1997. Deltagarna i en eftersökskurs skulle till varghägnet och en person hade lämnat återbud och därför blev jag tillfrågad om att följa med.


Ung flicka närgånget uppvaktad
När vi kom till hägnet hade gruppen med varghanar dagen innan haft en rangstrid om hur hierarkin i gruppen skulle se ut. De flesta av vargarna låg och tryckte men den nya ledaren kom sakta fram på stela ben och tog kontakt.

En anekdot i sammanhanget är att efter en kort stund fokuserade varghanen allt sitt intresse till en ung kvinna i 16-17-årsåldern. Burdust körde han upp nosen mellan benen på henne och trots att hon hela tiden försökte vända sig bort för att slippa uppvaktningen var vargen ideligen där igen.

Till slut kunde flickan inte vara kvar utan djurskötaren hjälpte henne så hon kunde lämna hägnet. Flickans mamma som också var med berättade då att flickan hade mens.

Personligen tvivlar jag på att något sådant i sig skulle kunnat utlösa ett angrepp även om jag är medveten om att det funnits sådana spekulationer i samband med olyckan med djurskötaren.


Okunnighet
Däremot menar jag att olyckan i Kolmården beror på en grundläggande okunnighet om socialt levande rovdjur kombinerat med en djupt naiv ideologisk färgad syn på rovdjur.

Verksamheten vid varghägnet i Kolmården har varit en del i en kampanj för att popularisera vargen som drivits i samarbete med olika rovdjursorganisationer.

I min text i VLT från 1988 säger Mats Amundin vidare att det enda problemet med vargen är att den tar får och han berättar vidare:
”Föreningen Våra rovdjur arbetar därför med ett projekt för att skydda tamboskapen i Värmland där Sveriges sista vargar finns. Genom att inhägna fårhagarna med elstängsel räknar föreningen med att kunna hålla vargarna borta från fåren.”

Föreningen Våra rovdjur som stängslade i Värmland 1988 slogs 1997 samman med Varggruppen och bildade dagens Svenska Rovdjursföreningen.


Etablissemangets ideologi
Den rovdjursideologi som varghägnet på Kolmården varit en del av bärs fram av en inflytelserik grupp människor inom massmedia, universitetsvärden, rättsapparaten, politiken samt myndigheter som länsstyrelserna och Naturvårdsverk.

Vem är då jag att påstå att alla dessa välutbildade och på många sätt säkert mycket kompetenta personer i många stycken har fel?

Jo, jag tror mig faktiskt ha ett praktiskt kunnande när det gäller hunddjur som överträffar rovdjursideologernas om så de är professorer i zoologi eller något annat mycket fint.

Jag har personligen fostrat, tränat och tävlat med stora hundar sedan mer än 35 år tillbaka.

Jag har utbildat skyddshundar och hållit kurser för privatpersoner, uppfödare, väktare och polisen både i Sverige och Norge . Jag har varit figurant, alltså den som är ”busen”, på två polishunds-SM samt mängder av civila skyddshundstävlingar.


Stökiga polis- och väktarhundar
Inte sällan har jag blivit konsulterad då någon ovanlig stökig polis- eller väktarhund tagit sig friheter utöver det vanliga och därför behövt handledning för att hamna ”mitt i kostymen” igen.

Jag är mycket van vid att agera på så sätt för att jag framkalla angrepp mot mig av en hund.

Jag är också mycket van att lära hundar ovillkorlig lydnad trots att det kan finnas något annat som lockar vid exempelvis inkallning.

Jag tror mig alltså ha en god kännedom om stora hunddjur. Dels hur de fungerar socialt. Dels vad som kan utlösa ett angripa från hunddjuret.

Låt oss då först titta på vad som är en varg och vad som är en hund.

Enligt den senaste genetiska forskning kommer våra hundar från en vargtyp som fanns i södra Kinas gränstrakter mot Vietnam, Laos och Burma.


Vill klättra i rang
Ett allmänt framträdande drag hos socialt levande djur som hunden/vargen är en strävan att hela tiden klättra uppåt i den sociala hierarkin.

Det är en drift som vi genom avel har dämpat hos våra hundar men som trots årtusenden av avelsarbetet finns kvar, mer eller mindre, hos olika individer eller olika raser.

Hos vargen är däremot strävan att klättra uppåt mycket stark och det är i huvudsak det som är skillnaden mellan hund och varg.

Andra skillnader är att vi hos hunden avlat på vad vi kallar bra ”dådkraft” eller ”mod"” samt bra ”nervkonstitution”.

Om vi vänder på begreppen och tar hunden som norm kan vi säga att en varg är en feg hund med bristfällig nervkonstitution men med en stark drift att klättra socialt. Att vargen är ”feg” med dåliga ”nerver” är inget nedsättande utan något som i naturen kan vara högst funktionell. Bättre fly än illa fäkta. Många av våra hundar är överdrivet modiga på gränsen till dumdristiga därför att människa önskat en sådan hund och därför riktat aveln mot det målet.


Bits oftast av rädsla
Vargens brister när det gäller ”mod” och ”nerver” kan alltså vara funktionellt i de flesta lägen men farligt i andra. De flesta hundar som bits gör det faktiskt inte för att de är starka och modiga utan för att de är rädda och nervösa.

För att återgå till frågan om hunddjurens strävan att klättra socialt så hade jag en gång en schäferhane som jag tagit över som treåring då han skulle avlivas eftersom han bet allt och alla.

Det var egentligen inget större fel på hunden då han inte var dålig när det gällde dådkraft eller nerver.

Dock var han av den bestämda uppfattningen att han var skapelsens krona och om någon vågade ifrågasätta ett så självklart faktum så bet han direkt.

Efter att han och jag haft ett antal bataljer hade jag dock till slut lyckats övertyga honom om att han faktiskt inte var ”solens son” utan betydligt längre ner på skalan.

Det resulterade i att han med tiden blev han en harmonisk och trygg hund sedan han väl blivit socialt inordnad och inte längre behövde slåss för att klättra i rang.


En i grunden härlig hund
Jag tävlade upp honom till elitklass och mina äldsta barn, som då var små, är uppvuxna med denna från början "galning".

Några ärr i vänsterarmen påminner mig fortfarande om en i grunden härlig hund.

För mig är det självklart att en hund, oavsett om den är en stor eller liten, alltid ska vara underordnad och att ägare är en självklar ledare. Detta förhållande är inget som etableras med hugg och slag även om det händer att man fysiskt måste ta en hund i hampan. All annan hundhållning är en styggelse för ägaren, hunden och omgivningen.

De så kallade ”hundpsykologerna” har här gjort stor skada då de lurat människor att ”gå runt” problemen istället för att ta itu med dem. Åtskilliga gånger har jag tvingats hjälpa förtvivlade människor som terroriserats av sina hundar vilka allehanda "hundpsykologer" haft under behandling.


Ingen ”stoppknapp”
Hur var det då på Kolmården?

Enligt zoologen Mats Höggren på Kolmården hade man inte lärt in något ”kommando” som man kunde bryta ett beteende med hos den aktuella vargflocken.

Det betyder, menar jag, att hela verksamheten då balanserade på en tunn knivsegg. Om någonting oförutsett skulle inträffa så hade man inte en ”stoppknapp”.

Jag skulle personligen aldrig komma på tanken att släppa in okända människor i en grupp med exempelvis helt odresserade schäferhundar.

Det finns exempel på dödsolyckor liknande den på Kolmården med draghundar och tro att vargar skulle vara ”snällare” än hundarna är mer än lovligt dumt.

På en del av de filmer från varghägnet som kommit fram efter olyckan och som jag tagit del av utspelar sig saker som bokstavligen får mig att rysa.

Bland annat filmen med en hörselskadad flicka som vargarna började nafsa i.


Ger sig på den svagaste
Det är ju så att för alla flocklevande hunddjur är det naturligt att ge sig på den individ som på något sätt avviker.

Enligt Mats Höggran på Kolmården skulle det ha varit ett problem om man sagt nej till att människa med funktionshinder skulle få besöka vargarna, något som naturligtvis är alldeles riktig i människornas värd.

Men i djuren värld är det fullständigt vansinne om man inte vant djuren i fråga vid människor som uppträder lite annorlunda.

I djuren värld finns inga jämställdhetsplaner, ingen social rättvisa, ingett skydd för diskriminerade grupper, ingen Jämo eller Homo eller straff för hatbrott. Istället ger man sig utan tvekan på den svagaste, den som är skadad eller den som på något sätt avviker eller sticker ut.

Vi kan tycka vad vi vill om detta, men sådan är verkligheten i djurens värld.

Det är livsfarligt att ”Disneyfiera” synen på djur och natur på det sätt som är vanligt i många av de naturfilmer som vi matas med i TV.


Kalla kårar
En annan film som sände kalla kårar efter ryggraden på mig är när en varg nafsar i axeln på en besökare och en djurvårdare, sittande på huk med den grinande vargen några decimeter från ansiktet, tar den i skinnet under hakan och vänder upp vargens huvud mot sitt ansikte.

Enligt min mening utsatte sig djurvårdaren i det läget för livsfara genom sitt agerande. Ett eventuellt angrepp hade tagit rakt i ansiktet med följd att hon slagit till marken och fått vargen/vargarna över sıg.

Vad jag med det här vill säga är att vargen/hunden kan ha en rad olika anledningar till att angripa exempelvis en människa.

Ett hunddjur kan angripa av sociala skäl för att vinna i social rang. Det kan då räcka med att en person halkar och faller och därmed blir "svag" för en stund för att ett angrepp ska kunna utlösa.


Trängt hunddjur kan gå till angrepp
En annan situation som kan utlösa ett angrepp är när ett hunddjur blir trängt och inte har någonstans att fly. För ett djur med bristande dådkraft ligger det då nära till hands att angripa. Rädsla och aggression hänger ofta samman då flykt och aggression är två sätt att öka avståndet till en antagonist.

Kan jag inte fly så angriper jag för att få antagonisten att backa undan och på så sättet öka avståndet till det som är obehagligt.

De här två komponenterna, rädsla och strävan att klättra socialt, är sannolikt de främsta anledningarna till att varghybrider är de hunddjur som orsakar mest bitskador i USA, alltså mer än alla kamphundar.

En annan anledning till att hunddjur kan angripa är när det handlar om jakt efter ett byte. Det är då inte frågan om ett angrepp drivet av aggression utan av djurets bytesdrift. Det är viktigt att förstå att aggression inte finns med i bilden då ett rovdjur tar ett byte.

Vargen är inte ”arg” på de springande fåren men den är för den skull inte mindre effektiv när det gäller att fånga så många som möjligt.


Jaktsituationen
Jaktsituationen är alltså den situationen som Mats Amundin talade om i artikel från 1988 när han menar att människa inte är något naturligt byte för vargen, något som säkert är riktigt.

Men det behövs väldigt lite för att den till synes respektingivande människan ska förvandlas till ”byte” i vargen ögon.

För ett rovdjur kan det räcka med att människa vänder och flyr för att förvandlas till ”byte” och därmed utlösa ett jaktbeteende. Det är exempelvis något vi ofta använder vid skyddshundsträningen för att få hunden att angripa.

Självfallet kan också vargar lära sig att människor är ett lättfångat byte, särskilt med nuvarande rovdjurspolitik som innebär att vargen aldrig fått lära sig att förknippa människan med ”fara” utan tillåts springa fritt inne i villaträdgårdar och på lekplatser.

En god vän till mig, en mycket erfaren hundmänniska både med bruks- och jakthundar och därtill erfaren jägare och biolog, räknar med att den första människa som dödas av vilda vargar i Sverige blir en ung flicka på häst.


Skissar hemskt scenario
Scenariot han skissat på handlar om att när hästen får vittring på vargarna kastar den om och flyr samtidigt som flickan faller av och släpar med ett stycke innan hon blir liggande medvetslös och blödande. Har vargarna satt efter den flyende hästen är det högst sannolikt att den flickan inte kommer hem levande.

Jag hoppas dock att den djupt tragiska olyckan på Kolmården fört det positiva med sig att våra makthavare vaknat och börjat inse vad en varg faktiskt är kapabel till.

Och kanske kan det leda till att flickan med hästen får komma hem oskadd efter ridturen, sadla av sin häst, släppt ut den i hagen och gå in till sin familj.

SKRIV EN INSÄNDARE!

Kommentarsfunktionen är borttagen. Du är välkommen att debattera via insändare till vår webbplats på .

Skriv kort, vi publicerar max 3000 tecken och förbehåller oss rätten att refusera och redigera texterna. Skriv att din text är en insändare. Vi tar inte emot insändare under signatur, lämna därför fullständigt namn och dina kontaktuppgifter. Du kan självklart också dela våra nyheter i andra forum, till exempel på Facebook.

  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • Annons JRF
  • AnnonsGyttorp Norma
  • AnnonsFähallen Jakt AB